Kolumnen Socialdemokraterna ägnar sig åt en sorts voodoopolitik där de skäller på arbetskraftsinvandringen, men samtidigt bara låter problemen rulla på. Jag hoppas att regeringen nu pratar med oppositionen, skriver Jonas Sjöstedt.
Minns ni hur det var i inrikespolitiken för ett år sedan innan pandemin slog till? Januaripartierna åkte på en rad tunga nederlag. Först var det kaosprivatiseringen om Arbetsförmedlingen som de inte kunde fullfölja som tänkt. Därefter hyfsade Vänsterpartiet till statsbudgeten med M och KD. Det blev mer pengar till välfärden och stopp för Centerpartiets ingångsavdrag och Miljöpartiets friår. Sedan var det arbetskraftsinvandringen där de tre partierna skärpte upp direktiven för den utredning som nyss presenterades med krav på bindande kontrakt och straff mot oseriösa arbetsgivare för att stävja det omfattande missbruk som finns av invandrad arbetskraft. Dessutom fick de tre partierna igenom bättre skrivningar för att förhindra kompetensutvisningar.
Mindre känt är att Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna också var nära om att göra upp om åtgärder för att förhindra att man kan ta hit arbetskraft i yrken där det finns många arbetssökande i landet. Det var Moderaterna som bromsade, de och KD ville inte ha tillbaka den gamla formen för arbetsmarknadsprövning. V och KD försökte finna andra lösningar, men till slut gick det inte. Förhandlingen försvårades av spänningar mellan M och KD. Ali Esbati (V) fick i ett skede en medlande roll som gjorde att en kristdemokrat i förhandlingsrummet påpekade det unika i att Vänsterpartiet fick rollen som relationsrådgivare mellan två högerpartier med relationsproblem.
Moderaterna har rört sig ytterligare sedan dess. Nu lägger de förslag om lönegolv och att stoppa arbetskraftinvandringen inom personlig assistans, en av de branscher där Sveriges ultraliberala system skapar särskilt mycket fusk och kriminalitet.
De enda som idag egentligen försvarar dagens oordning är arbetsgivarnas organisationer och deras parlamentariska gren, Centerpartiet.
Argumenten mot Sveriges extrema politik på området är uppenbara. Det svenska systemet bygger på att det i praktiken är arbetsgivaren som avgör vem som får komma till Sverige. Det är en inbjudan till att utnyttja utsatta människor. Exemplen är lika många som tragiska på anställda som blir av med sina pass när de kommer hit, får betala tillbaka delar av sin lön till arbetsgivaren, får bo i kyffen eller arbeta allt för många timmar. Den som kommer hit är i totalt underläge om det blir konflikter med arbetsgivaren, om man blir sjuk eller skadas på jobbet. Det är ett brutalt system som bjuder in till exploatering av människor.
Därför är det självklart att vänstern och fackföreningsrörelsen är emot dagens oordning. Exemplen är många på organiserad kriminalitet där fattiga människor betalar för att komma hit och det kombineras ibland med annan kriminalitet i ”välfärdsbranschen”. Arbetskraftinvandringen fungerar dessutom som ett sätt att dumpa löner och arbetsvillkor för assistenter, tidningsbud och kökspersonal. En annan oönskad effekt är att systemet bidrar till att seriösa företag som har kollektivavtal och sköter sina skatteinbetalningar konkurreras ut i branscher som städning och restaurang. De här bekymren finns inte på samma vis i de mer väl fungerande delarna av arbetskraftinvandringen där det faktiskt handlar om personer med utbildningar i bristyrken.
De enda som idag egentligen försvarar dagens oordning är arbetsgivarnas organisationer och deras parlamentariska gren, Centerpartiet. För dem kommer vinsterna för företagen först, de har de inget emot lönepress nedåt och maktlösa anställda som inte vågar organisera sig fackligt och säga ifrån. Men Moderaterna verkar ha fått nog. Det beror sannolikt mest på att arbetskraftsinvandringen är på väg att bli den stora vägen in i Sverige när asylinvandringen minskat kraftigt. Det blir lite absurt när den som har asylskäl inte får leva med sin familj samtidigt som det är en okontrollerad vilda västern i migration via arbetskraftsinvandring. Som vänsterpartist vill jag ha en reglerad invandring och en human asylpolitik, det är något helt annat än en kaotisk arbetskraftsinvandring där kriminella kan sälja möjligheten att komma till Sverige.
Nu drar det ihop sig till avgörande. I riksdagen finns en majoritet för att äntligen få ordning på arbetskraftsinvandringen. I en normal rimlig politisk värld hade regeringen satt sig ned och gjort upp med oppositionen. För Socialdemokraterna vore det särskilt bra att ha med Vänsterpartiet i en sådan förhandling eftersom V, liksom fackföreningsrörelsen, har löntagarnas rättigheter som utgångspunkt. Men i Januariavtalets absurda värld får inte Socialdemokraterna göra något åt problemet och de får inte tala med Vänsterpartiet. Istället får Socialdemokraterna ägna sig åt en sorts voodoopolitik där de skäller på arbetskraftsinvandringen på sociala medier och i artiklar men bara låter problemen rulla på. Det är samma voodoopolitik som gör att partiet pratar om hur vinstjakten förstör skolans likvärdighet, men samtidigt låter privatiseringarna rulla vidare i oförminskad styrka.
Januariavtalet bygget på vanföreställningen att de fyra partierna kan agera som om de hade majoritet i riksdagen. Som vi har sett upprepade gånger så är det inte så, trots att Annie Lööf verkar tycka det. Nu står regeringen åter inför valet att förhandla med oppositionen eller att riskera att bli överkörd. Jag hoppas att regeringen lägger voodoopolitiken åt sidan, pratar med oppositionen och gör något åt de stora bristerna i arbetskraftsinvandringen.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
