Historia Känsloläget i försvarsdebatten har höjts, inte minst av Försvarsmakten själv. Frågan är inte längre om utan när kriget kommer. Den nya retoriken åkallar känslor förknippade med kalla kriget. En hotfull historisk period som idag används för att rättfärdiga försvarspolitik och signalera trygghet, skriver fyra forskare som tittat närmare på läget.
När Armémuseum i Stockholm i november 2018 öppnade portarna för en stor temafest var rubriken ”Kalla kriget är tillbaka”. Man frestade med DJ, mat och bar, men också med mer oväntade attraktioner som ”atomkrigshot” och ”stasimetoder”. Biljetterna sålde slut på nolltid.
Festtemat var uppenbarligen lockande, och speglar det faktum att kalla kriget allt oftare anspelas på i kultur, arkitektur och i politiken. Kalla kriget är helt enkelt inne. En följd av 1990-talets nedbantning av det svenska förvaret är att lämningar från efterkrigstidens djupa militarisering har får nya användningsområden som bostäder eller besöksmål. I de regementsområden som blivit bostäder märks inte alltid kopplingen till kalla kriget särskilt tydligt, utom möjligen i gatunamnens militära klang, och kanske en och annan mässingsplakett som påminner om den tidigare verksamheten.
Annat är det i de kalla kriget-miljöer som har tagits över av entreprenörer inom turism- och besöksnäringen. I dessa sammanhang har kalla kriget en stark attraktionskraft. När hangarer, bunkrar och batterier förvandlats till spahotell, konferensanläggningar eller andra besöksmål, lyfts spåren av kalla kriget fram som ett viktigt dragplåster. Också när noderna i informationssamhällets infrastruktur – serverhallarna – tagit över före detta militära bergrum aktiveras den historiska kopplingen. ”Här innanför dörren, i ett kärnvapensäkert skyddsrum från kalla kriget – finns Bahnhofs serverhall Pionen” skriver till exempel en internetleverantör som idag håller hus i en före detta ledningscentral under Vitabergsparken i Stockholm. Kalla kriget signalerar analog säkerhet i en digital värld: i vår bombfasta serverhall bevaras dina hemligheter.
Ett kanske mer oväntat uttryck för kalla krigets lockelse är fritidshusområdet Bungenäs på norra Gotland. Området var tidigare ett stängt militärt övningsområde, men nu har bunkrarna byggts om till lyxiga sommarhus, och nya hus uppförts i bunkerstil. Kalla kriget blir här en livsstilsmarkör, som skiljer ut området från andra konventionella fritidsboendens idylliska stugor och trädgårdar. I en artikel i det internationella livsstilsmagasinet Wallpaper uppmärksammas en av de mer spektakulära bunkerbyggnaderna för sin ”Cold War aesthetic” – kalla kriget-estetik – ett slags chic blandning av råhet och elegans.
En estetiserande blick, om än i mer robust tappning, uppvisar också de entusiaster – ibland kallade bunkerologer – som på fritiden söker upp övergivna bunkrar och andra rester från kalla krigets dagar. En av rörelsens samlingsplatser, Facebook-gruppen ”Svenska Hemligheter/Hemliga Svenska Rum” har nära 50 000 medlemmar som delar bilder och berättelser om före detta hemliga militära anläggningar. Här blir kalla kriget föremål för en nostalgisk längtan som inbegriper idealiserade bilder av ett tryggt och omhändertagande folkhem med en fungerande välfärdsstat. Perioden frammanar traditionella värden där män var män och kvinnor var kvinnor, och varje medborgare hade en given plats.
Även myndigheter med ansvar för det svenska kulturarvet har börjat se kalla kriget som något viktigt att bevara, inte bara som spektakulärt festtema. Armémuseum har tillsammans med 26 andra museer i museinätverket Sveriges militärhistoriska arv sedan 2009 det gemensamma uppdraget att ”förvalta arvet efter kalla kriget”. Museerna etiketterar sig som ”upplevelsemuseer” och barn är en uttalad målgrupp.
Allt detta sammantaget – kalla kriget som fest, livsstil, attraktion, nostalgi, trygghet, museiobjekt och barnaktivitet – pekar på att epoken utövar en stark lockelse. Detta hänger säkert samman med att perioden nyss börjat uppfattas tillhöra historien, samtidigt som många fortfarande har egna minnen från den här tiden. Kanske beror dragningskraften också på kalla krigets lite gåtfulla karaktär, som en tid inramad av både hot och motsättningar, men också trygghet. Möjligen beror lusten att återuppleva perioden också på att så mycket verkade stå på spel, samtidigt som inte så mycket egentligen hände, i alla fall för Sveriges vidkommande.
Vi ser två stråk i den nostalgiskt drivna viljan att återvända till kalla kriget. Å ena sidan blottas ett njutningsfullt och vemodigt återberättande om skillnaderna mellan nu och då: ett sätt hantera tidens obönhörliga förändring. Å andra sidan lyfts perioden fram som en idealbild och som en mall för samtiden att ta intryck av. Båda dessa stråk framträder i den serie påkostade filmer med titeln När kriget kommer som Försvarsmakten i början av januari publicerade på sin youtube-kanal. Här knyts nu och då samman – och kanske viktigast av allt – dået, i form av kalla kriget, länkas till kommande hotbilder.
Enligt Försvarsmakten själv syftar serien till att öka kunskapen om deras verksamhet och de utmaningar som ska hanteras i framtiden. Filmserien ska råda bot på ”den låga kunskapsnivån kring Försvarsmaktens uppgifter och försvarspolitiska frågor i samhället”. Myndigheten påpekar att de närmaste åren ska det svenska militära försvaret växa och utvecklas, och menar att det är ”angeläget att öka förståelsen för varför Försvarsmakten får ökade anslag.” Innehållet i filmerna är exempel på hur kalla kriget idag också används i direkt politiska syften, inte minst inom försvarspolitiken.
Själva filmseriens titel visar på en fundamental förändring i den svenska försvarsretoriken. När försvarsmaktens 2016 gjorde en annan stor filmsatsning, var den övergripande titeln Om kriget kom. Från denna öppna formuleringen, som anspelade på den under kalla kriget spridda informationsbroschyren Om kriget kommer, etableras i den nya titeln ett ovillkorligt skeende. Frågan är inte längre om utan när kriget kommer. Givet Försvarsmaktens ambition att öka förståelsen för de ökade anslagen till den egna verksamheten, är förskjutningen inte märklig. Men när vi studerar filmerna i detalj, och granskar de hotbilder som framförs, kan den retoriska förskjutningen också ses som ett uttryck för ett större skifte i synen på Sveriges säkerhetspolitik och som en signal om att medborgarna ska uppfatta behovet av militär upprustning som oomtvistligt.
Filminitiativet, som tydligt ansluter till tidens kalla kriget-vurm, bör kanske framför allt ses i ljuset av den förändring inom säkerhetspolitiken som har skett under de senare åren. Initiativet kuggar också mycket vältajmat in i det nya försvarsbeslutet. I slutet av förra året fattade riksdagen beslut om en kraftig höjning av försvarsanslagen för perioden 2021-2025, en 40-procentig nivåhöjning som, enligt försvarsministern, är den största sedan början av 1950-talet. Upprustningen innebär stora investeringar i vapenslag och fordon och återetablering av flera regementen runt om i landet. Försvarets personalstyrka ska utökas från dagens 60 000 till 90 000 år 2030, och de värnpliktiga skall successivt bli fler (Prop 2020/21:30).
Om ett militärt angrepp på Sverige tidigare beskrivits som osannolikt, så menar regeringen nu att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas
I retoriken som åtföljt den kraftiga expansionen av totalförsvaret, har hotet om krig förflyttats närmare Sveriges gränser. Om ett militärt angrepp på Sverige tidigare beskrivits som osannolikt, så menar regeringen nu att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas, och att Sverige måste förberedas för ”intensiv stridsverksamhet” på det egna territoriet (Inriktning för Försvarsmakten 2021-2025). Dagens Nyheters säkerhetspolitiska reporter beskriver försvarets nya krigsorganisation som en helomvändning i synen på risken för krig, och menar att det handlar om en ”återgång till kalla kriget” (DN 9 jan 2021).
Den nya försvarsretoriken använder flitigt en kalla kriget-trop i beskrivningen av verkligheten och av hur hot, trygghet och försvar ser ut. Försvarsminister Peter Hultqvist inledde exempelvis sitt tal vid Folk och Försvars Rikskonferens i januari i år med att blicka tillbaka till kalla krigets värnpliktsarmé, som enligt honom var ”i det närmaste häpnadsväckande”. Han lyfte också fram att Sverige då hade världens fjärde största flygvapen och att totalförsvaret ”genomsyrade hela samhället”. Hultqvist lät alltså kalla krigets strategiska tänkande utgöra grunden för dagens massiva satsningar på militär kapacitet. Utifrån den historiska föreställningen att våld är det rationella svaret i en hotfull omvärld, kunde Sveriges ökande militära förmåga beskrivas som en ”viktig säkerhetspolitisk signal”.
Kalla krigets upprustning och skyhöga militärutgifter bottnade i ett tänkande som gick ut på att Sveriges försvar skulle vara så starkt att en angripare (det vill säga Sovjetunionen) skulle avskräckas. Det skulle helt enkelt kosta mer än det smakade att angripa landet, något som ibland benämns som att uppnå en tröskeleffekt. Och en högre tröskel ger givetvis mer skydd. I förvarsministern sätt att åberopa erfarenheterna från kalla kriget fås militär upprustning – en högre tröskel – att framstå som något ovedersägligt gott: kalla kriget är ju kriget som aldrig kom.
Eller kom det trots allt? Historikern Marie Cronqvist skriver i Mannen i mitten (2004) att kalla krigets svenska föreställningsvärld präglades av motsatsparet idyll och hot. Samtidigt som samhällsbygge och familjeliv framstod som välordnat och fint, dolde sig hoten överallt. Under en till synes idyllisk yta pågick ett kallt krig: Fienden la pussel, telefoner avlyssnades och spioner verkade i det dolda. Beskyddet mot denna tydliga, men samtidigt osynliga, hotbild stavades totalförsvar, värnpliktsarmé och ett djupt militariserat samhälle. Det är denna tolkningsram som dammas av, när försvarsmaktens nya uppbyggnad ska motiveras.
Men dagens försvarsretorik drar inte bara paralleller mellan historien och samtiden, utan det sker också en total upplösning av kronologin. Genom att sudda ut gränserna mellan ett nu, ett då och en framtid, frammanas känslan av att militarisering är oundviklig. När framtidens hotbild beskrivs i den nya filmserien När kriget kommer aktualiseras kalla krigets atmosfär av ständigt närvarande hot i termer av ”den grå zonen”. Det är ett tillstånd ”mellan krig och fred”, som vi enligt filmen nu befinner oss i. Cyberattacker och påverkanskampanjer pågår ständigt. Hela tiden, understryker filmens berättare. Bilder av ett delat Berlin och av atomsprängningar återkallas i filmen medan speakerrösten säger ”Under kalla kriget var konfliktbilden tydlig. Öst mot väst. Europa var kluvet”. Budskapet går inte att ta miste på: efter Berlinmurens fall och en period av aningslös nedrustning och naiv tro på evig fred är hoten nu åter ständigt närvarande, om än osynliga – precis som under kalla kriget. Visserligen har hoten idag ändrat karaktär men lösningen densamma, nu och då flyter på så sätt ihop. Historien används för att befästa ett säkerhetspolitiskt tunnelseende där ökad militär upprustning ger ökad trygghet, mer vapen ger fred, fler soldater ger geopolitisk avspänning.
I dagens försvarsretorik frammanas kalla kriget som en tid av nationell trygghet i en hotfull omvärld. Visserligen var kärnvapnen och stormakternas väldiga vapenarsenaler skrämmande – de kunde ju utplåna mänskligheten flera gånger om. Men kapprustningen mellan öst och väst anses också ha skapat en strategisk jämvikt där Sverige var tryggt. Den underliggande logiken är att upprustning, mer militära resurser, soldater och vapen inte i sig är ett hot, så länge alla andra länder reagerar på samma sätt och skaffar sig mer militära resurser, soldater och vapen. Detta gör att Sveriges djupa militarisering under kalla kriget framstår som ett rationellt ”svar” på de säkerhetspolitiska hoten i järnridåns delade värld.
Det centrala budskapet i försvarsmaktens berättelser om kalla kriget är alltså att trygghet (endast) finns i militär upprustning – och att motstånd mot ökade militärutgifter eller argument för nedrustning är associerade med fara och otrygghet. Föreställningen om ett sårbart Sverige mitt emellan de kapprustande supermakterna, det ”absoluta” hotet om kärnvapenattacker och kalla krigets kraftiga svenska militarisering som svar på dessa hot, åkallas för att skapa känslan av ett lika ovillkorligt nutida upprustningsbehov. Konsekvensen är inte bara att nationell trygghet utan militär våldskapacitet framstår som en omöjlighet, det blir också mycket svårt att argumentera emot den militära upprustningen.
Stängningen av en demokratiskt viktig debatt förstärks av att den nya försvarspolitiken i mångt och mycket bygger på en nödvändighetsretorik. Som den fatalistiska filmtiteln När kriget kommer förutspår, kommer ju kriget att komma, frågan är bara när, och då måste vi stå rustade. Om nedrustningen efter murens fall och kalla krigets slut nu beskrivs av försvarsministern som ”äventyrligheter” som försvagade Sverige, framhålls den samtida upprustningen som nödvändig för att (åter)skapa stabilitet. Även här fungerar kalla kriget som referenspunkt och ideal. Då, menar Hultqvist, var”insikten att kriget kunde komma en realitet som Sverige behövde förhålla sig till”.
Nödvändighetsretoriken gör att försvars- och säkerhetspolitik framstår som något som varken handlar om bedömningar eller om (skilda) politiska synsätt, utan bara som ett sätt att (genom upprustning) rätta sig efter tingens orubbliga ordning. När försvarsministern intervjuas av Dagens Nyheter om de nya hotbilder som ligger till grund för upprustningen, framhåller han att det handlar om att förhålla sig realiteter och till det som bevisligen inträffar. ”Det är fråga om att lägga korten på bordet” (DN 9/1 2021).
Här används historien på sätt som snarare hindrar reflektion och hämmar möjligheterna att förstå samtiden.
Samma föreställning om att politisk diskussion och meningsskiljaktighet inte bara är onödig utan även förenad med risk, återkommer i filmserien När kriget kommer. Där gestaltas politisk växling vid makten som något som i grunden skapar osäkerhet. Korta mandatperioder och svårighet att tänka långsiktigt gestaltas bland annat med folkvalda politiker i riksdagens kammare som går in och ut ur bild, och med ett filmklipp på Håkan Juholt (som var Socialdemokraternas partiledare endast i knappt tio månader). Politiker kommer och går, men behoven av att (militärt) trygga nationens säkerhet består, är budskapet.
Risken med den kortsiktiga politiken framställs framför allt som en nedrustningsrisk. ”Det tar mycket, mycket lång tid att bygga upp den här kompetensen men det går mycket fortare att göra sig av med saker och att avveckla saker”, som en militär får säga i filmen. I sitt tal på Folk och försvar svarar försvarsministern an på sådana farhågor, och utlovar stabilitet och kontinuitet i uppbyggnaden av Sveriges militära förmåga. Även om ”den säkerhetspolitiska solen lyser starkare i framtiden” så ska vi inte rasera det som nu byggs upp. Upprustningen ska alltså ligga fast, långt fram i tiden, försäkrar han.
Oviljan att politiskt diskutera frågor om säkerhet och försvar är förstås inget nytt fenomen. Föreställningen om att utrikes- och säkerhetspolitiken måste vila på partipolitisk enighet är grundad i en lång tradition där oliktänkande har uppfattats som splittrande och som försvagande av möjligheten att upprätthålla en trovärdig neutralitet, inte minst under kalla kriget. Det som sker i den samtida diskussionen om försvaret är att den kalla kriget-inspirerade retoriken om ”realitet”, nödvändighet och stabilitet hjälper till att minska möjligheten till demokratisk dialog. En tydlig gräns för demokratin byggs in i säkerhetspolitiken.
Här finns inga öppningar för den mängd centrala politiska frågor som en omsvängning av försvarspolitiken aktualiserar – och som kan tyckas önskvärt att medborgarna gavs genuin möjlighet att reflektera över. Det handlar om hur de allmänna medlen skall användas, och om vad vi förstår som samtidens mest överhängande hot mot medborgarnas liv och säkerhet. Inte minst den pågående Coronaepidemin tydliggör vikten av frågor om vilka samhälleliga investeringar och andra åtgärder som behövs för att skapa trygghet. Ytterst handlar det om i vilken utsträckning vi blir tryggare av upprustning och mer vapen, och i vilken utsträckning medborgarnas säkerhet kräver andra lösningar. Det är frågor som långt ifrån har några givna svar.
Det sägs ofta att vi behöver vända oss till historien för kunna förstå och reflektera över vår samtid. Det som är påfallande med Försvarsmaktens användning av kalla kriget –vilken både hämtar kraft ur och utövar inflytande på det allmänna och breda intresset för denna period –är emellertid att det tycks fungera precis tvärtom. Här används historien på sätt som snarare hindrar reflektion och hämmar möjligheterna att förstå samtiden. Det är ett historiebruk som begränsar möjligheten för oss medborgare att föra ett demokratiskt samtal om grundläggande frågor gällande villkoren för samhällets säkerhet och utveckling.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
