fredagskrönikan En diskussion om vem som har rätt att använda krigsmetaforer är meningslös. Och direkt kontraproduktiv för den som vill prata politiskt innehåll, skriver Jonas Nordling.
Mina akademiska studier är inte mycket att skryta med, men jag har i alla fall skrivit en B-uppsats. Den berörde retorik i allmänhet, och rapportering från fotbollsderbyn 1995 i synnerhet. Jag kom att tänka på den i veckan, efter att ha lyssnat till nya lågvattenmärken i den svenska politiska debatten.
Uppsatsen fokuserade på bevakningen av matcher i herrallsvenskan i fotboll, och då specifikt så kallade derbyn i huvudstaden, det vill säga matcher där båda lag är från samma stad. Studien fokuserade på ett hundratal texter i de fyra största tidningarna, och ledde till flera intressanta iakttagelser (om jag får säga det själv). Som att hälften av texterna inte ens innehöll ordet fotboll, läsaren förväntades helt enkelt förstå detta. Vilket är ett starkt krav på så kallad förförståelse som inte går att finna i andra delar av journalistiken.
Det jag framför allt minns var emellertid mängden av krigsmetaforer och liknelser. Stridens hetta var förstås flitigt använt, blandat med mer poetiska anslag som när Lützendimman lättnat. Min personliga favorit, spelare som liknades vid flocktränade varulvar, är måhända inte krigisk till sin karaktär, men signalerade inte heller frid och ro direkt.
Det som förvånade mest var dock skribenternas upprördhet över bråk på läktarna, inte minst eftersom dessa upprörda rader återfanns i samma artiklar som kryddats med krigsmetaforer i övrigt. Det var uppenbarligen en blind fläck där reportern inte tycktes reflekterat över sin egen roll.
Att mana till strid är i sig inget att misstänkliggöra.
Samma känsla är lätt att få i den tramsiga politiska debatt som just nu pågår, och som förhoppningsvis kulminerade häromkvällen då försvarsminister Peter Hultqvist (S) och partiledaren Jimmie Åkesson (SD) ”debatterade” i SVT. Diskussionen fokuserade på ord som gris, strid och krig, och hur de ska tolkas. Det var inte det stoltaste ögonblicket för public service direkt.
Det är inte upp till mig att döma strategin från Socialdemokraterna, den kanske funkar om målet är att någon kristdemokrat eller moderat fortfarande ska tycka att det skaver med nationalkonservativa middagsgäster. Men det mesta tyder på att det är en fet felbedömning.
För mig skaver det mer att ett parti som bygger sin identitet på att vara en rörelse som står inför sista striden nu så kategoriskt försöker smutskasta kriget som metafor. Det uppstår då exakt samma logiska lucka som präglade sportjournalisterna som bevakade derbymatcherna.
Jag förstår att stormningen av Kapitolium och Trumps retorik strax innan nu tycks spela anti-auktoritära krafter i händerna, och att Peter Hultquist därför tar tillfället i akt för att nå en tyst publik som inte vill se anarki på våra gator. Men på sikt är det en hopplös strategi att ge sig på sin motståndares krigsmetaforer.
Det räcker med att söka lite på ord som strid, kamp och krig i riksdagens protokoll så hittar den debattsugne gott om användning av dessa från alla partier. Jag noterar till exempel att omläggningen av ekonomisk politik i samband med regeringsskiftet 1982 ofta illustrerades med krigsmetaforer. Då handlade det om kriget mot inflationen där den socialdemokratiska regeringen ville ta strid. En kamp som till stora delar ledde till decennier av reallöneökningar därefter.
Min poäng är förstås inte att nationalkonservativa auktoritära rörelser är harmlösa. Snarare tvärtom. Den som tror att dessas ordval ska verka avskräckande biter sig själv i svansen. Att mana till strid är i sig inget att misstänkliggöra. Och den som försöker, likt försvarsministern senast, blir en enkel munsbit för demagogen.
Dessutom har vi ju redan vandrat den här stigen efter att Mattias Karlsson körde sitt svulstiga seger eller död häromåret. Redan då påpekades ju att till exempel Frälsningsarmén bygger hela sin existens på liknande symbolspråk. De är fortfarande soldater i strid, med Blod och eld som kampord. Jag vore mer orolig om Frälsis slutade med sin krigsretorik, än jag upprörs över att de använder den. Deras mål är trots allt tydligt, liksom vägen dit.
Problemet är ju inte att Mattias Karlsson vill segra eller dö. Utan att hans parti menar att vägen till evig lycka går via nyckelharpor, kusingiften och liknande svenska traditioner. Reaktionära krafter mår oftast sämst av att berätta vad de konkret efterfrågar. För de flesta delar inte deras uppfattning, bara deras missnöje.
Att en sportjournalist hetsar med krigsmetaforer och samtidigt förfäras över våld får vi nog leva med. Vi kan ana sambandet, men inte belägga det. Förhoppningsvis reflekteras det mer över dessa ordval på redaktionerna idag än för 30 år sedan. Och en politiker som hetsar sina följare till våld ska naturligtvis alltid fördömas. Men det betyder inte att moralpanik måste utbryta så fort ordet krig används av en folkvald.
Jag kan sympatisera med tanken om att rensa vårt språk från destruktiva referenser. Men kamp som metafor har få fredliga synonymer med samma kraft. En diskussion om vem som har rätt till användning av krigsmetaforer saknar därför mening. Det är historielöst, men framför allt direkt kontraproduktivt för den som vill diskutera politiskt innehåll.
Och det är ju i slutändan innehållet som avgör smaken på det du sväljer.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling
Chefredaktör och utgivare
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
