Söndagskrönika Att förneka sitt barn det egna modersmålet är en slags plastikoperation, i likhet med de frätande syror som ska bleka hud. Det är att göra våld på sin identitet och att ge makthavarna rätt, skriver Tanvir Mansur som förstår viljan att passa in.
“Vad tycker din pappa om att du inte lär dina barn arabiska?”
Anna Hedenmo ställer frågan till polismannen Nadim Ghazale i Min Sanning på SVT. Nadim skrattar, för att han vet att det är en jobbig fråga. Han har en brun manchesterskjorta och vrider snurrfåtöljen fram och tillbaka. I början av samtalet har han förklarat att han har svårt att sitta stilla. Ena benet ligger ovanpå det andra knät, och han håller i benet med sina händer.
“Min relation till Libanon är komplex”, svarar Nadim. “Min relation till min historia, mitt språk och mitt land är komplex”. Anna Hedenmo frågar hur han menar. Och Nadim letar efter orden. “Jag upplever att, i Sverige idag, så är arabiskan ett språk som – för mig är en enorm tillgång – är ett bespottat språk. Det är ett bespottat folk. Det pratas väldigt negativt om den kategorin människor. Lika mycket som att vissa tar svenska namn när de kommer till Sverige, lika mycket vill jag kanske bespara mina barn från det jag har fått utstå, med anledning av mitt språk eller mitt utseende”.
Jag önskar att jag hade tappat hakan. Men istället höjs mina ögonbryn. Vad är det han sitter och säger?
“Arabiskan och Libanon dör med mig.” Polismannen fortsätter och förklarar att rasismen som han har upplevt gör att han vill skydda sina barn från att bli utsatta för diskriminering. Inte genom att förändra samhällets syn på personer som pratar arabiska, utan genom att strypa deras tillgång till språket helt. Assimilation istället för utveckling. Och det tar inte slut där.
Nadim berättar att det är svårt att prata om det här. Men hans dotter hade frågat honom, under Black Lives Matter-protesterna, om han är svart. Han svarade att han är brun, och när hon undrade om hon också var brun, så kunde han med en lättnad säga nej. För att hon, som har en vit mamma, kommer inte möta samma rasism som han har gjort i livet.
Jag förstår vad han försöker säga. Som förälder vill du göra allt för att skydda barn från det som gör ont. Jag har också haft stunder när jag har tittat in i spegeln, och frågat mig själv – varför måste jag vara brun? Hur ska jag göra för att min näsa inte ska se ut som den gör? De frågorna kommer aldrig ge ett bra svar. För jag kan egentligen inte förändra de delarna i mitt utseende. Det kan inte Nadim heller, eller någon annan som är en synlig minoritet i Sverige. Även om vi vill se snyggare ut, eller slippa bli misstänkta för brott på grund av hudfärgen.
Vem är det som har bestämt att vita människor, med blåa ögon och smala näsor är vackra? I många delar av världen finns det människor som använder sig av blekmedel på huden, opererar sina näsor, och använder skadliga kemikalier för att göra håret rakare. Allt för att accepteras av en vit och västerländsk standard. Så Nadim är inte ensam med tankarna om att försöka anpassa sig till normen. Den här frågan är förstås större än en polisman på SVT. Men det han sa pekar på något viktigt.
Sanningen är att vi är vackra som vi är. Våra språk är vackra som de är. Vi behöver inte förändra hur vi ser ut eller hur vi pratar. Det är samhället som måste anpassa sig till att olika människor bor på den här planeten. Att ta bort sitt modersmål är också en slags plastikoperation. Du gör våld på din identitet, istället för att se att det är omgivningen som är problemet. Det är en handling i ren desperation. Jag förstår att det kan kännas som en utväg för många, men det stänger så många dörrar på samma gång.
Jag har aldrig kunnat prata mitt hemspråk bengali flytande. Det är en sorg som jag har svårt att komma över. Jag önskar, som så många andra, att jag aldrig slutade prata modersmålet som barn. Det var det enda språket jag kunde använda med min mormor och med flera av mina släktingar i Bangladesh. Barriären till mitt modersmål förhindrar mig att ta del av en hel värld av poesi, musik och film. Och när jag försöker prata, så kan folk ibland skratta åt mitt uttal. Det gör det svårt att känna mig som en riktig bengal. Samtidigt som jag inte accepteras som svensk i Sverige.
Vi är inte de enda som bestämmer över vilka vi är. Makten formar också våra identiteter. Min mormor föddes i Storbritanniens koloniala Indien. När hennes barn föddes hette platsen Östpakistan. Och efter många år av kamp, växte de upp i landet som fick namnet Bangladesh. De stod stilla, men historien flyttade på ländernas namn. Trots att de var bengaler, förändrades deras nationalitet varje gång. Det blev en ständig anpassning efter vem som hade makt vid det tillfället. Och vårt hemland har betalat dyrt för att kunna tala sitt språk, bengali. Och vi är många som känner igen de här historierna från våra hemländer.
Efter att britterna lämnade Indien 1947, delades det upp i ett muslimskt och hinduiskt land. Plötsligt behövde miljontals människor flytta på sig, bara för att makten hade bestämt att de hade fel religion för den platsen. Och vårt land var ockuperat av dåtidens Västpakistan. De ville införa urdu som officiellt språk, och tvinga bengaler i Östpakistan att sluta använda sitt modersmål. Självklart protesterade människor, men det fick en brutal vändning 1952. Flera av de studenter som anordnade en demonstration på Dhaka University sköts till döds av polisen. För att de ville prata sitt egna språk. Idag minns vi den dagen, den 21 februari, som Internationella Modersmålsdagen. Till slut fick bengali bli officiellt språk i Östpakistan. Och efter ett blodigt frihetskrig 1971, bildades det fria Bangladesh.
Så när en person ändrar språket i sin familj för att det är bespottat, ger de makthavarna rätt. De säger att: Om någon spottar på dig, så är det du som ska flytta på dig, inte den som skapade salivet. Det är inte det svenska språket som hotas från att försvinna i Sverige. Tvärtom, vi ser kommuner som minskar storleken på sina flerspråkiga bibliotek . Och för att ditt barn ska kunna få lära sig ditt modersmål i skolan, måste du prata språket hemma. Det kan inte alla göra. Många äldre samer och tornedalsfinnar växte upp i ett Sverige där de inte fick använda sina språk i skolan, och lärde sig aldrig det. Det var en försvenskningspolitik som började redan på 1800-talet . Och många talar fortfarande inte sina språk idag, trots att samiska och meänkieli är nationella minoritetsspråk.
Lagarna har förändrats, men Sverige fortsätter med den här försvenskningen. För nu sitter en polisman i TV och säger att hans barn inte ska få lära sig hans modersmål. Och det är fortfarande svårt att få jobb om du inte har ett svenskklingande namn. Så om vi tillhör en familj som drabbas av rasism och diskriminering i Sverige, är inte lösningen att slipa bort sina identiteter efter de som har makten. Nej, vi måste ändra på hur samhället fungerar. Samtidigt behöver vi prata om rasism med barnen. Så att de är förberedda på att det finns människor i samhället som kommer behandla dem sämre för att de inte är som normen. Och ge dem utrymme att få vara ledsna om de drabbas. De ska alltid ha någon att prata med. Barn behöver lära sig att det är mobbaren som ska flytta på sig, och inte den som blir mobbad.
Tanvir Mansur är skribent och producerar podcasts.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
