Frihetskämpen Theodorakis

Kultur Mikis Theodorakis är död. Torsten Rönnerstrand tecknar ett porträtt av en kompositör som gjorde skillnad med sina verk.

Då börjar festen stiga djupt ur våra hjärtan

Så lyder refrängen till en sång som många av oss dansat till på grekiska tavernor. Några av de mest dansanta vet kanske också att den medryckande sången på grekiska heter ”To Sfagio” (Slakthuset) och att den är skriven av kompositören Mikis Theodorakis. Däremot är det nog inte så många svenskar som känner till att sången är ett historiskt dokument; ännu färre vet väl att den handlar om den kamp mot fascismen som med längre eller kortare mellanrum pågått i Grekland sedan 1940.

För grekerna är allt detta emellertid välkänt. Nästan alla greker vet att Theodorakis’ sånger och böcker ingår i en berättelse om Greklands historia från andra världskriget till vår egen tid. De flesta känner också till att sångens författare sedan andra världskriget varit ledande i den antifascistiska kampen.

I Theodorakis’ självbiografi Ärkeängelns vägar kan man läsa om grekernas framgångsrika försvar mot ett oprovocerat anfall från det fascistiska Italien 1940-1941, men också om det förkrossande nederlag mot det nazistiska Tyskland, som ledde till att landet från april 1941 till oktober 1944 ockuperades av tyska, italienska och bulgariska trupper.

Detta historiska trauma utgör bakgrunden till Theodorakis’ första stora musikverk, Symfoni nr 1 (1945). Där hyllas också den grekiska civilbefolkningens motstånd mot de allierade ockupationsstyrkor som vintern 1944-1945 bombade Aten och därefter gjorde det formellt självständiga Grekland till ett brittiskt lydrike.
Samma ämnen behandlar han också i självbiografin, som skildrar Theodorakis’ egen roll i de kaotiska striderna mot britterna. Där berättas vidare om hur han i juli 1947 fängslades av den probrittiska marionettregeringen, och om hur han under svåra lidanden fördes till den karga ön Psitalia mellan Aten och Korinth.

I självbiografin berättar han sedan om hur han i december 1948 deporterades till den beryktade fängelseön Makronissos, där han utsattes för svåra trakasserier och tortyr tills han i mars 1949 blev frigiven. Där får vi också läsa om hans umbäranden under den USA-stödda militärjuntans skräckvälde 1967–74, och om hur han kort efter juntans maktövertagande skrev det pressmeddelande som skulle bli utgångspunkten för motståndsrörelsens kamp för ett återinförande av demokratin.

Dessutom får vi veta att hans musik förbjöds av juntan, att han själv blev fängslad och att han efter flera år av fångenskap och tortyr lyckades fly till Frankrike, där han i frihet kunde fortsätta den kamp för demokratin som 1974 ledde till militärjuntans fall.

Mikis Theodorakis var en femtonårig gymnasist, när Grekland våren 1941 invaderades av tyska styrkor och deras allierade från Italien och Bulgarien. Därmed inleddes en mer än tre år lång period av terror, svält och ofrihet som satt många spår i hans livsverk. I självbiografin Ärkeängelns vägar skriver han:

Så kom sammanbrottet. […] Därefter började besöken av fientliga flygplan. […] Till slut började de också bombardera staden. Min mor och Jannis skrek och slog sig för bröstet av skräck. Vi tog dem till skyddsrummet bredvid, som var överfullt av folk.  Jag gick ut och spatserade i den öde staden. Bland alla ruiner, döda och sårade skall jag aldrig glömma en av mina klasskamrater, som av splittret fått sitt kranium avskuret så att det liknade ett dricksglas. […] En dag dök ett fordon upp borta vid Achladókambou. Det passerade Steno (det smala passet) och svängde in på den kritvita spikraka vägen. Det var den första tysken på motorcykel. […] Barbarerna hade äntligen kommit […].

De mörka åren tog sin början den 20 april 1941. Mot de flesta grekers önskan undertecknades denna dag ett vapenstillestånd med Tyskland. Undertecknaren var Georgios Tsolákoglou, en tyskvänlig general som övertagit kommandot över de grekiska trupperna efter den nyligen avlidne diktatorn Metaxás. Tio dagar senare blev han av tyskarna utnämnd till premiärminister i en nazivänlig marionettregering.

Till en början verkade de tyska ockupanterna angelägna om att odla goda relationer till vanliga greker. Av historiska skäl hade tyskarna dyrkat ”det grekiska” som idé och princip, och i invasionens inledande skede uttryckte de beundran för sina grekiska motståndare och deras modiga sätt att försvara sig.

Men smekmånaden mellan ockupationsmakten och befolkningen skulle bli kort. Så snart ockupationen mötte motstånd, avgjorde tyskarna att de samtida invånarna i Grekland inte var riktiga greker utan invandrade slaver – och därmed ”mindervärdiga”! På så sätt inleddes mer än tre år av nazistisk terror mot den stora majoritet av greker som vägrade samarbeta med ockupationsmakten.

Nazisternas tilltagande missnöje med grekerna berodde på att den breda allmänheten i landet visade sig betydligt mindre benägen att samarbeta med den tyska ockupationsmakten än befolkningen i länder som Frankrike, Italien och Tjeckoslovakien.

Den allra viktigaste orsaken till tyskarnas indignation var dock den motståndsrörelse som började ta form redan några månader efter tyskarnas inmarsch i landet. I september 1941 grundades EAM (Grekiska folkets befrielserörelse) och en kort tid senare dess väpnande gren ELAS (Folkets Nationella Befrielsearmé).
Drygt tre år senare hade dessa organisationer på egen hand tvingat den tyska ockupationsmakten att lämna landet

I början av oktober 1944 inledde de tyska trupperna ett snöpligt återtåg ur det land som de under mer än tre år plundrat på allt som gått att plundra. Intill dess hade den tyska ockupationen dock kostat Grekland uppemot en halv miljon människoliv. Dessutom hade tyskarna stulit den grekiska guldreserven och tvingat grekerna att betala en oerhört betungande avgift för finansiering av den tyska ockupationsarmén.

I självbiografin återges hur han redan som tonåring tog upp kampen mot ockupanterna.

Dessa tragiska händelser kom att få en avgörande betydelse för det politiska engagemang som präglar Theodorakis hela liv. I självbiografin återges hur han redan som tonåring tog upp kampen mot ockupanterna. Inspirerad av den homeriske Achilles och av spartanen Leonidas motstånd mot perserna i slaget vid Thermophyle år 480 f. kr gick han oförväget till angrepp mot en italiensk officer. Det ledde till att han blev fängslad, slagen och utsatt för systematisk tortyr:

Därför beslöt jag mig för att slå på käften den italienske officer,  som hade fjäder i hatten och revolver i handen. […] Men i mitt högmod samtalade jag redan med Achilles’ och Leonidas’ skuggor i dödsriket. Naturligtvis blev jag slagen sönder och samman. […] Därefter förde man mig till en friluftsbiograf. Där fick jag en ny omgång. […] I det italienska fängelset blev jag snart nertagen till jorden igen. De rispade upp huden och strödde i salt.

Under fängelsetiden kom den unge Theodorakis i kontakt med motståndsrörelsen EAM/ELAS, och efter frigivningen blev han dess representant på sin gymnasieskola. Det kom att förändra hela hans världsbild.

Det var mitt elddop. Utan att jag förstod det hade jag blivit indragen i vår tids virvel.  […] Allt som hände i vår lilla avsides stad hände på exakt samma sätt i Norges städer, i Polen, i Donbäckenet, i Sydostasien, i Nordafrika. Världen blev mindre. […]  I detta konkreta ögonblick på denna konkreta plats innebar allt detta för oss ett enda mål: att hålla hoppets låga brinnande. Och därför måste vi bekämpa det onda i dess rötter.

Motståndsrörelsen EAM/ELAS hade som sin främsta målsättning att besegra de nazistiska ockupanterna och deras inhemska kollaboratörer, men man ville också genomföra en rad sociala reformer. Åtskilliga av dessa kom också att förverkligas i de ganska stora områden i landsorten som efter hand befriades. Dit hörde lokalt självstyre, en effektiv och någorlunda okorrumperad administration, samt skolor och biståndsorganisationer till hjälp för svältens offer.

Dessutom genomdrevs i de befriade områdena en kraftig förbättring av kvinnornas villkor, bland annat i form av kvinnlig rösträtt i det allmänna val som i april 1944 hölls i syfte att skapa en alternativ regering. Därtill kom bestämmelsen att domstolsförhandlingar skulle ske på den för en bred allmänhet enda begripliga varianten av grekiska – kallad dimotiki – och inte längre på det för de flesta svårbegripliga konstspråket katharevousa.

Flertalet av dessa reformer omintetgjordes dock, när brittiska trupper hösten 1944 landstigit i de redan befriade delarna av Grekland.  När motståndsmännen i ELAM/ELAS på uppmaning av Churchill lämnat ifrån sig sina vapen, upptäckte de att britterna inte kommit för att införa demokrati.
För att kunna ta makten över Grekland förenade de sig i stället med de inhemska fascister – framför allt de s.k. ”säkerhetsbataljonerna” – som tidigare samarbetat med de tyska nazisterna. Britterna beväpnade nu dessa antidemokratiska grupper med vapen som EAM/ELAS lämnat ifrån sig och initierade en systematisk terror mot civilbefolkningen och de avväpnade motståndsmännen.

Terrorn tog sin början den 5 december 1944 i och med ett telegram som Churchill skickade till sin general Robert Scobie. I telegrammet gavs order om att de brittiska trupperna i sina mellanhavanden med grekerna skulle agera ”som i en erövrad stad där det pågår ett lokalt uppror”. Detta blev upptakten till de strider mellan tungt beväpnade britter och civila greker som kommit att kallas ”Decemberhändelserna”.

Dessa ödesdigra händelser utgör bakgrunden till Theodorakis’ första stora musikverk, Symfoni nr 1(1945).  I självbiografin berättas hur han arbetade med symfonin under korta pauser i striden.

Vid striderna i december hade jag alltid manuskriptet på mig. När vi gick och la oss på kvällarna, under ett uppehåll i striderna, skrev jag. Ibland i skenet av en lampa. Ibland med ett stearinljus.

Britternas agerande under decemberhändelserna överrumplade motståndsmännen i ELAM/ELAS, som hade väntat sig hjälp och stöd från de allierade. Det här var ju också första gången under andra världskriget som allierade trupper vände sina vapen mot ett folk de officiellt kommit för att befria.

Så dök engelsmännen upp. […] Utan maskingevären var vi ett enkelt byte. När vi nådde fram till flodbädden var vi fem kvar från första kompaniet på 120 man. Då kom jaktflyget och dök ner till tjugo meters höjd där dom spred sitt glödande stål. Vi försökte gömma oss i håligheterna som den uttorkade floden grävt i flodbädden. Det var då far och son träffades och dog på fläcken. […]  Vi kom fram till Armenikágatan igen. När vi stack fram huvudena såg vi tanksen vid Artákis mot kyrkogården. Då gav vi eld omedelbart. Och strax efteråt började granatregnet. Spaningsflyget, som konstant flög över oss hade angivit vår position. Vi fick order om att korsa en gård och bege oss upp mot höjderna vid Nea Kosmos. Vi sprang en och en medan engelsmännen roade sig med att skjuta prick på oss. […] Engelsmännen angriper oss med tanks, flygplan, pansarvagnar, kanoner från flottan, med erfarna krigare och vi möter dem med spridda salvor och småbarn på femton år.

Efter ”Decemberhändelserna” tog engelsmännen de grekiska fascisterna till hjälp för att krossa motståndsrörelsen EAM/ELAS. I början av sommaren 1945 hade 50 000 före detta motståndsmän satts i fångläger under förhållanden som starkt påminde om de tyska koncentrationslägren. Följande sommar hade 80 000 människor tvingats fly undan förföljelserna. För dem som i likhet med Theodorakis haft kontakter med motståndsrörelsen fanns inga andra alternativ än att bli arresterad i hemmet eller att gömma sig i förstäderna, ute på landet eller uppe i bergen.

Dessa förföljelser trappades upp, när USA 1946 inträdde på Englands och de grekiska fascisternas sida. Det blev upptakten till det s. k. ”inbördeskriget”, då spillrorna av EAM/ELAS under en tid försökte samla sig till självförsvar. Om det handlar flera av Theodorakis’ mest kända texter, däribland dikterna i sångcykeln Balladen om den döde brodern. Här symboliseras Grekland av en åldrad moder med två antagonistiska söner som på liv och död kämpar mot varandra tills de slutligen ändå försonas:

Två söner hade du min mor två träd två floder / två venetianska fästningar två pepparmyntsträd / två saknader.  // Den ene i Öst och den andre i Väst, / och du står i mitten allena / du ser och vädjar till solen // Sol du som skådade floderna och bergen / våra lidanden och de arma mödrarna / ropa om du ser Pávlos / säg om du ser Andréas / med suckar har jag närt dem / med gråt har jag fött dem  // Men sönerna klättrar över berg / sönerna vadar över floder / de söker varandra / för att döda och dödas. // Nära det högsta berget nära den högsta spetsen / sov de nära varandra drömde de samma dröm // Samtidigt ilar de till moderns dödsbädd / samtidigt räcker de handen till varandra / tillsammans sluter de hennes ögon / Knivarna grävde de ner i jorden / Där forsade vattnet fram / Där kan du dricka och släcka din törst

Från Balladen om den döde brodern kommer också texten till en av de mest spridda sångerna om det grekiska inbördeskriget, ”Ena dilino” (I skymningen). Också här framträder det sönderslitna Grekland i gestalten av en sörjande moder:

I skymningen band de dig vid korset / de spikade fast dina händer mitt foster spikade de / de släckte dina ögon min själ släckte de // I skymningen styckade de mig / de stal min syn de tog min känsel / jag har bara kvar min hörsel / för att höra dig min son // I skymningen som en kungsörn / skall du storma över haven och fälten / du skall få bergen att blomstra / och människorna att glädjas igen.

Inbördeskriget slutade 1949, då de dåligt beväpnade och utmattade motståndsmännen tvingades ge upp. Det ledde dock inte till försoning utan till förföljelser som fortsatte i årtionden. Från inbördeskrigets början och långt in på 60-talet var de grekiska fängelserna fyllda med män och kvinnor vars enda brott bestod i att de hade gjort motstånd mot den utländska ockupationen av landet.

En av dem var Theodorakis. Han fängslades i juli 1947 tillsammans med 10 000 motståndsmän. Under svåra lidanden fördes han till den karga ön Psitalia mellan Aten och Korinth. I december följande år skickades han via Ikaria till koncentrationslägret på den beryktade fängelseön Makronissos. Där utsätts han för tortyr och svåra trakasserier tills han i mars 1949 blir frigiven.

Detta innebar dock inte slutet för Theodorakis umbäranden.  Fortsättningen följde efter den militärkupp som med USA:s goda minne genomfördes 21 april 1967. På morgonen denna dag togs Grekland över av en högerextremistisk militärjunta, stödd på välorganiserade pansartrupper under ledning av överste Stylianós Pattakós.

På kort tid besattes alla viktiga stödjepunkter, däribland parlamentet, regeringsbyggnaderna, postkontoren, radiostationerna och tidningsredaktionerna. Samtidigt stängde man landets alla gränser, släckte ner telefonnätet och inställde all trafik med tåg, bussar och flygplan. Inom kort hade man också fängslat ledarna för de politiska partierna liksom tusentals medlemmar och funktionärer i de demokratiska organisationerna. Dessa kastades i fängelse eller deporterades till avlägset liggande koncentrationsläger, där de rutinmässigt torterades.

Juntans maktövertagande legitimerades i efterhand med hjälp av drastiska ingrepp i landets lagar. Sålunda avskaffades många av de paragrafer i konstitutionen som var avsedda att garantera medborgarnas mänskliga rättigheter. Dessutom återupplivade man bestämmelser som inte varit i kraft sedan den tyska ockupationen under andra världskriget. På så sätt kunde man motivera införandet av sådant som censur, undantagslagar samt förbud mot möten, protester och strejker.

Inom kort ledde maktövertagandet också till en utrensning av potentiella motståndare inom den grekiska statsapparaten. Alla nyckelposter i armén besattes med juntatrogna officerare. Dessutom avskedade juntan tusentals statsanställda som kunde misstänkas för att vara kritiska till de nya makthavarna, däribland 18 generaler, 15 överstar, 900 ämbetsmän och hundratals gymnasielärare.

Den välorganiserade kuppen leddes av de tre överstarna Georgios Papadópoulos, Stylianós Pattakós och Nikólaos Makarézos, men de stod inte ensamma. I kulisserna verkade den mycket inflytelserike Dimítrios Ioannídes, en arméofficer med CIA-kontakter som deltagit i andra världskrigets och inbördeskrigets kamp mot den vänsterinriktade motståndsrörelsen EAM/ELAS.

Juntans kupp hade förberetts inom ramen för den s.k. ”Prometeusplanen”, den strategi för maktövertagande som utarbetats av NATOS:s generalstab för den händelse utvecklingen i något av medlemsländerna skulle hota USA:s intressen.Detta gjorde att många av juntans hantlangare inte förrän i efterhand förstod att de medverkat i en statskupp. Åtskilliga av dem hade agerat i tron att operationen var en vanlig NATO-övning.

För Theodorakis del fick militärjuntans maktövertagande dramatiska konsekvenser. I Dagbok från en motståndsrörelse återges hur han samma natt som kuppen inträffade skrev det pressmeddelande som skulle bli utgångspunkten för motståndet mot juntan. I denna och andra skrivelser riktar han sig inte bara mot de högerextremistiska officerare som officiellt stod som den nya regimens ledare. Han anklagar också USA och dess allierade vid det kungliga hovet och i den högerextremistiska oligarkin.

Men det var inte bara de amerikanska militärerna som påskyndade en diktatorisk lösning av problemet. […] Dessa utlänningar får stöd av en infödd oligarki som står i deras tjänst, i stil med Onassis, Niarchos, Bodossakis, vars intressen är lierade med utländska, eftersom de betraktar vårt land som en koloni. […] Kungahuset är också komprometterat. Det är i maskopi med de amerikanska imperialisterna och den infödda och utländska oligarki.

Några månader efter kuppen blev Theodorakis musik förbjuden och han själv fängslad.

Hovet, de högsta kretsarna inom armén, de människor som hade statsapparaten i sin hand, politikerna från högern och centern som med hjälp av amerikanska pengar lyckades skapa en sjukligt uppsvälld militär- och polisorganism, ett förtryckarinstrument, som de slutligen överlämnade till Papadopoulos. Diktaturens män behövde bara trycka på knapparna till denna monstruösa apparat, som kostat det amerikanska folket en miljard 489 miljoner dollar enligt uppgift från en fransk sociolog.

Några månader efter kuppen blev Theodorakis musik förbjuden och han själv fängslad. Sedan följde flera år av fångenskap och systematisk tortyr. Om det vittnar många av de texter som han skrev i fängelset. En av dem är den inledningsvis citerade ”To sfagio” (Slakthuset) som finns inspelad av Arja Saijonmaa i en djupt gripande tolkning från Stockholms konserthus 9/1 1978. I Theodor Kallifatides tolkning lyder den:

Vid middagstid slår de någon på kontoret/ jag räknar slagen/ jag räknar blodet/ jag är själv en gödkalv/ inspärrad i slakthuset/ idag du, i morgon jag,/ på kvällen slår de Andreas/ på terrassen/ jag räknar slagen/ jag räknar smärtan/ bakom muren skall vi vara samman igen/ du bankar tak-tak och jag bankar tak-tak/ som på detta stumma språk betyder/ jag håller ut jag härdar ännu ut/ i våra hjärtan börjar festen/ du bankar tak-tak och jag bankar tak-tak/ slakthuset får en doft av timjan/ och våra celler / En Röd himmel.

Att Theodorakis trots fångenskap och långvarig tortyr aldrig gav upp kampen mot juntan antyds i den citerade sången av de bankningar som de inspärrade motståndsmännen använder för att kommunicera med varandra. I samma riktning pekar Dagbok från en motståndsrörelse. Där framgår att han trots hotet om hårda bestraffningar fortsatte att skriva politiska texter som i hemlighet smugglades ut till omvärlden. En av dem är en hel sångcykel som till juntans förtret sändes ut över världen av BBC. Den heter ”Arkadia” och finns översatt av Kallifatides i Fem meter från min cell:

Mitt lands själ är fröet/ som sprider sina rötter/ på klippan/ den är du, moder, hustru, dotter/ som skådar havet och berget/ som hemligt målar i blod/ Uppståndelsens röda ägg/ som ruvas av tiderna och männen/ Måtte det komma en grekisk påsk/ till mitt olyckliga land.

För Theodorakis del tog åren av fångenskap slut den 13 april 1970. Då kunde han genom en kupp av den vänsterliberale publicisten Jean-Jacques Servan-Schreiber gå i exil i Frankrike, där han sedan i frihet kunde fortsätta sin kamp för demokratin. Drygt fyra år senare kunde han i triumf återvända till Grekland. Juntan hade fallit.

Det betydde dock inte att det var dags för Theodorakis att dra sig tillbaka från politiken. Efter juntans fall satt han i flera omgångar i det grekiska parlamentet. Som aktivist lät han också tala om sig, då han 2011 misshandlades av polisen i samband med en demonstration mot de utförsäljningar av allmän egendom som påtvingades Grekland av den s. k Trojkan, dvs EU, Europeiska Centralbanken och Internationella Valutafonden. Det var en nyhet som väckte stor uppmärksamhet i internationella medier. I samband med det hyllade man också hans väldokumenterade kamp för frihet och demokrati.

Att Theodorakis några år tidigare hade beskyllts för att vara antisemit berodde däremot på ett missförstånd, baserat på en felsägning i slutet av en lång och ansträngande TV-intervju. Av sammanhanget framgår vad han ville säga – att han INTE var antisemit men däremot antisionist och motståndare till staten Israels politik. Det var något som också underströks i den Atenbaserade tidningen Griechenland Zeitung den 23 maj 2012. Där uppmärksammades också en av hans många insatser i kampen mot antisemitismen.

Sålunda meddelades att en grekisk sångkör i Österrike nyligen återuppfört hans kantat Mauthausen, en tonsättning av en diktsvit om nazisternas utrotning av Thessalonikis judar som skrivits av en av de fåtaliga överlevarna, poeten och dramatikern Iákovos Kambanéllis.

Mikis Theodorakis blev 96 år gammal.

***

Följ Dagens Arena på Facebook