samhälle Res inte, ställ in, boka av, lyder orden från regering och myndigheter. Sätt dig i soffan, skulle kunna tilläggas, slå på TV:n, dröm dig bort. Marie Hållander ser en spirande framtidsrörelse i vår vurm för eskapism.
Att titta på TV, film och serier har förknippats med passivitet, lättja eller som ett misslyckande, såväl socialt som i en politisk mening. Exempelvis skrev Walter Benjamin att masskulturen, arbetarklassens och proletärernas konsumtion av den rörliga bilden – filmen – , ”tänder inget ljus i hjärtat och väcker inget annat hopp än den löjliga om att en dag bli en ’stjärna’ i Los Angeles”, i den klassiska texten The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction från 1935.
Benjamins essä är en kritik av hur reproduktionen av bilder devalverar unikheten i konstverken. Att se på massproducerad film – eller som idag, serier – kräver inget av oss menade han, utan snarare gör det oss till betraktare som varken kräver koncentration eller intelligens.
Sedan tidig barndom har jag dock suttit framför Tv:n, ätit min middag, drömt mig bort. Jag minns att jag längtade efter serierna och soffan när jag var ung. Där behövde jag inte agera eller vara någon. Som i skolan. Jag kunde bara vara mig själv, eller snarare, jag kunde vara någon annanstans. Här, men ändå inte, långt borta. Och fortfarande i nuet. Det är ett fenomen som bäst kan beskrivas som eskapism, en flykt från verklighetens problem.
Under pandemin och tillgången till serier via kanaler som Netflix och HBO Nordic har tittandet till och med intensifierats. Serierna är där, tillgängliga, när allt annat ställs in. Eskapismen kan dessutom också tolkas vara, så när som på, påbjuden, uppifrån. Res inte, ställ in, boka av, lyder orden från regeringen, myndigheter och civilsamhälle (även om det uppdagats att vissa makthavare själva har haft svårigheter att följa dessa rekommendationer). Sätt dig i soffan, skulle kunna tilläggas, slå på TV:n, dröm dig bort.
TV-serier, streamingtjänster är en del av en massiv kultur, som har kallats för ”Netflix-effekten”. Begreppet hänvisar till den intensiva konsumtionen av serier, i form av ”binge-watching”, där vi inväntar en ny säsong och sedan tittar på denna under mycket kort tid, inlåsta hemma, i soffan. Att sedan skriva om sina tankar och funderingar i sociala medier ingår också i denna kultur.
Men precis som Benjamin är inne på kan jag se hur detta tittande, denna eskapism, till serierna inte kräver något av mig. Eskapismen är behaglig, kräver ingen intelligens eller handling. Under vintern har jag sett Atticus Freeman och Letitia slåss mot monster och rasism i serien Lovecraft Country på Netflix. Serien handlar om en ung svart man som reser över det segregerade USA under 1950-talet i jakt på sin far och möter alla slags mörka hemligheter, som plågar en stad inspirerad av den berömda skräckförfattaren H.P. Lovecrafts fiktiva berättelser.
Eskapism till serierna är därför att betrakta som ett misslyckande, i en politisk mening. Den leder inte till handling.
Men mitt, och andras, tittande av denna serie har väl knappast lett till något mer än en stunds tidsfördriv. I soffan kan jag drömma mig bort från min egen värld in i en annan verklighet och låta Atticus och Letitia – hjältarna – göra arbetet som jag själv inte ids med.
Eskapism till serierna är därför att betrakta som ett misslyckande, i en politisk mening. Den leder inte till handling. Snarare gör den oss passiva, som Benjamin var inne på.
Speciellt är denna eskapism ett misslyckande om den kommer från arbetarklassen. Detta är en analys som Steph Lawler (2000) lyfter i sin läsning av romanen Breezeblock Park av Valerie Walkerdine. I analysen av de kvinnor som gestaltas ur arbetarklassen, märker Lawler kontrasten mellan dotters flykt och moderns eskapism. När barn i arbetarklassen flyr från sin bakgrund betraktas det som en framgång, medan eskapism, när man gör disken eller tittar på TV och drömmer om den andra världen, bara är att betrakta som ett misslyckande. En ofullständig flykt. Ingen förändring sker.
Lawler problematiserar denna slutsats genom att säga att det också är att inrama arbetarklassens problem och drömmar som motparten till medelklassens. Utifrån detta påstående ställer hon därför frågan: ”Är det därför flykt är heroiskt medan eskapism bara kan betraktas som ett misslyckande?” Nej, svarar hon själv, och jag instämmer. För vi måste ställa oss frågan: vems flykt, och varifrån?
Ernst Bloch, den judisk marxistiska filosofen, erbjuder i The Principle of Hope (1950) ytterligare perspektiv på eskapism och – inte TV-serier, givetvis, eftersom det är efter hans tid – föregångaren kolportagelitteratur.
Kolportagelitteraturen var fylld med intriger, våld och drama och har fått statusen som ”sämre litteratur” för dess enkla personbeskrivningar och bristfälliga språk. Svenska akademins ordlista (SAOL) benämner kolportageromanen kort och gott för ”dålig roman”.
Litteraturen fick sitt namn från sättet den spreds på landsbygden under 1800-talet från hästens rygg. Ordet colkan härledas till Latinets collum, ”hals” och refererar alltså till hästens hals; hästen som kolportörerna red på till stugorna där de sedan knackade dörr.
Att kolportagelitteraturen ansågs vara undermålig kom först senare, menar Dag Hedman i en essä om ”Den tidiga svenska kriminalberättelsen” (2017). I början av 1800-talet var det helt enkelt på det sätt som romaner kunde tryckas, som periodisk uppdelning av utgivningen av större verk arkvis. Spridningen bestod av små häften, omfånget bestod av 16, eller 24 och 36 sidor som delades ut varje vecka för en billig penning (ofta 10 öre styck).
Författarna till kolportagelitteraturen fick alltså sina romaner tryckta under lång tid, ibland flera år, och för att hålla intresset uppe och leda till fortsatt prenumeration, innehöll romanerna starka intriger och var riktiga bladvändare.
Genom detta sätt att distribuera och trycka litteratur fick de fattiga möjlighet, genom det låga priset och den långvariga prenumerationen, att skaffa sig omfångsrika romaner. De som orkade hänga med till slutet av den utgivningen kunde riva av de sidor som inte innefattade romanen och få gratis ett förlagsband att binda hela romanen med. (Hedman, 2017)
Idag skulle vi kunna se hur Netflix-serierna har ersatt detta behov av förströelse och berättelser fyllda med intriger som kolportagelitteraturen hade tidigare. Streaming-serierna är fylla med intriger, tillgängliga samt billiga med dess månadsvisa prenumerationer som vi dessutom kan dela mellan olika hushåll och skärmar.
Kolportörerna spred inte bara serie-romaner, de var också religiösa folktalare/predikanter som spred kristna skrifter och budskap. De uppträdde i en tid när det fanns få möjligheter att sprida olika budskap; konventikelplakatet förhindrade andra religiösa grupperingar än Svenska kyrkan att sprida sitt budskap. Därför kan man tänka sig att kolportörerna, de icke tillåtna predikanterna inom frikyrkorna, spred uppbygglig litteratur, sedelärande, tillsammans med kristna budskap till massorna. Ett spridande som också verkade folkbildande.
Efter konventikelplakatets upphörande (1858) blev kolportörerna istället en titel på en kringresande predikant. Det utfärdades kolportörsbrev, som gav rätten till predikoverksamhet. Predikanterna hade som syfte att dels inge hopp om den gyllene himmelen (trots allt slit och elände vid jordelivet kommer en belöning i himmelen), dels att förbättra livsvillkoren där och då.
Dessa predikanter/kolportörer predikade bland annat för avhållsamhet från alkohol och utomäktenskapligt sex – något vi idag uppfattar problematiskt, men som då var en social revolution. Väckelserörelsen är en av de rörelser, som sida vid sida med andra (nykterhets-, arbetar- och kvinnorörelsen) banade väg till ett mer demokratiskt samhälle. Idag skulle vi kunna se dessa kolportörer, både före och efter konventikelplakatets upphörande, som langare, som spridare av revolutionära idéer som ingav hopp och mod hos folket.
Även för Ernst Bloch är kolportage en figur i hans förståelse av hopp och social rättvisa:
Drömmen om kolportage är: aldrig mer den vardagliga; och i slutet står: lycka, kärlek, seger.
Kolportören bär drömmarna, den berättar historierna om en annan värld. Något som inte bara är en saga, utan något mer, en berättelse av hopp och skulle kunna bidra med föreställningar om att en annan värld är möjlig, menar Bloch.
Enligt marxisten Bloch kan social rättvisa inte realiseras utan att ha börjat betrakta saker annorlunda. Något som bara är ”dagdrömmar” eller ”eskapism” in i något annat, kan vara ett frö för en ny och mer human social ordning. Det kan bli lyckan, kärleken och som han skriver: seger.
Kolportagelitteraturen kan innebära detta; skapa frön till förändring, som i sin tur kan ge friheten. Bloch skriver: ”Här finns det omogna, men ett ärlig substitut för revolution.” Lägg märke till att Bloch nämner kolportagelitteraturen och eskapismen däri som både omogen och som ett substitut. Det är inte ännu, i den meningen. Det är en ersättning. Men kolportagelitteraturen är samtidigt ärlig och riktad framåt, mot en revolution.
Att vänta och att drömma är inte overksamt. Snarare det motsatta; som en möjlighet som är på vänt.
Blochs teori om eskapism och utopi är en politisk teori över handlandet och över processer. Jag läser den också som en förståelse över hur eskapismen och väntan har betydelse för att kunna skapa förändring. Att vänta och att drömma är inte overksamt. Snarare det motsatta; som en möjlighet som är på vänt.
Eskapism som möjligheten innebär att det kan infalla eller inträffa, eller inte. Det finns ingen förutgiven bestämdhet. Snarare är det som en spänd muskel inför ett hundrameters lopp som är på väg att släppas lös, springa. Kroppen, muskeln, kan komma att springa, eller försättas i viloläge igen. Slakna.
Kolportagelitteraturen – eller idag, serierna – kan ta med oss till olika världar, även när dessa inte är helt perfekta, enligt Ernst Bloch:
Även i sagan går inte allt omedelbart smidigt. Det finns jättar och häxor, de blockerar, gör att vi snurrar hela natten, leder oss vilse.
I serierna har hjältarna sina problem – det visas inte minst i Lovecraft Country där Atticus och Letitia möter all slags våld och missöden. De dör, och återuppstår, möter fascister och rasister bredvid gigantiska monster och förhäxade flickor. “Det är ambivalent”, skriver Bloch som menar att ”den onda stanken pekar också i själva verket på den mysiga borgarklassens motiverade misstro mot för mycket av den fattiga djävulen och hans lägereld.”
Hjältarna i kolportagelitteraturen väntar inte på att lyckan ska falla i knät, snarare det motsatta. Det finns mod hos hjältarna som, precis som sina läsare, inte har något att förlora. De allierar sig med de fattiga, mot kontroll och makten. Detta kan även sägas i relation till Lovecraft Country. Hjältarna i serien leds vilse, snurrar, begår missöden, men det finns en riktning och ett motstånd mot rasismen och våldet som inte kan misstolkas. Rädslan och skräcken finns där hos hjältarna Atticus och Letita, men trots risken att förlora både kärleken och livet rusar det rakt in i faran.
Kolportörerna verkade i en tid när de fria mötesplatserna var begränsade, och även om det rådande tillståndet med pandemin skiljer sig åt i den digitala eran, är vi genom pandemin också begränsade. Serierna blir en arena att gå till, för bildning, för samtal. För att parafrasera poeten Ingrid Sjöstrands ord: elda under våran vrede.
Med kolportörerna i åtanke ser jag hur våra soffor och serierna som vi tittar på kan bli början till en rörelse
Utifrån Bloch, och med kolportörerna i åtanke, ser jag hur våra soffor och serierna som vi tittar på kan bli början till en rörelse. En rörelse som börjar hos hjältarna som slåss mot både monster, rasism, exorcism, sexism, klasskillnader och orättvisor. För i likhet med vad Atticus Freeman säger, när han visar upp en av H.P Lovecrafts böcker i inledningen till serien, gillar jag ”att hjältarna [i serierna] får dra ut på äventyr i andra världar. De strider, besegrar odjuret och avstyr katastrofen..” Jag instämmer i Atticus påstående: ”svarta grabbar från södra Chicago får sällan vara med om sådant”. Denna ensamstående tvåbarnmorsa hemma i pandemin får inte heller det.
Kom ihåg Blochs ord. Kolportagelitteraturen och dagdrömmen kan vara, trots sin omogenhet, en verklig men samtidigt ärlig ersättning för hopp och revolution. Eskapism till serierna är inte det ofullständiga eller ett misslyckande. Snarare är det en möjlighet och en början.
Så ställ in, boka av. Sätt dig ner. Dröm dig bort.
Referenser:
Benjamin, Walter, 1969 (1935). Illuminations: Essays and Reflections. Schocken.
Bloch, Ernst. 1986 (1954, 1955 och 1959). The Principle of Hope. MIT Press.
Green, Misha, 2020. Lovecraft Country, Bad Robot, Monkeypaw Productions, Warner Bros. Television.
Hedman, Dag. 2017. ”Den tidiga svenska kriminalberättelsen”, Litteraturbanken
Lawler, Steph, 2000. “Escape and Escapism: Representing Working Class Women”, In: Cultural studies and the working class : subject to change. Ed. Sally R. Munt. Cassell,
Matrix, S., 2014. “The Netflix Effect: Teens, Binge Watching, and On-Demand Digital Media Trends.” Jeunesse: Young People, Texts, Cultures, 6(1), 119–138.
Sjöstrand, I. (1979). Det blåser en sol: [Systror]. Författarförl.
Svenska Akademiens ordbok, SAOB
Översättning av de engelska citaten till svenska är gjorda av författaren.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
