ledare Historien visar hur skört samhället är inför kriser som urholkar och splittrar människors förtroende. Pandemin är inget undantag. Därför går det inte att vara naiv inför högerextremismen.
I höstas publicerade en gren av den tyska säkerhetstjänsten, Verfassungsschutz, en omfattande kartläggning av högerextrema sympatier inom den egna myndigheten. Under samma period stängdes 30 tyska poliser av, då det kommit fram att de medverkat i nynazistiska chattgrupper.
Händelserna signalerar en upptrappning av den organiserade högerextremismen. I Säkerhetspolisens årsbok från förra året är en av slutsatserna att ”högerextrem ideologi får alltmer spridning”. Och: ”därför ökar risken att individer inspireras till våldsdåd”.
Sedan 2014 har terrormord med högerextrema motiv ökat med över 700 procent i västvärlden, enligt ett index sammanställt av tankesmedjan IEP.
Det är ingenting mindre än en högerextrem terrorvåg.
Jag påminns om de brutala scenerna i Mitten in Deutschland: NSU, en tysk miniserie om upptrappningen av nazistiska våldsdåd under nittiotalet. Om hur återföreningen av landet efter murens fall blottade fattigdom i forna Östtyskland och gav näring till nynazism. Om hur ungdomar drog fram genom städer och misshandlade den med fel hudfärg, kläder eller bakgrund. Och om hur samhället stod maktlösa.
Det senaste decenniet har brandväggen mellan traditionell och radikal höger gradvis smulats sönder.
Tidigare i veckan framkom det att anställda vid Myndigheten för press, radio och tv hängts ut och hotats av högerextrema medier. Det förnyade självförtroendet för högerextrema grupper, med stormningen av Kapitolium i USA som ett utropstecken, är ett omen. Fogade till en helhet bildar händelserna, hoten och våldet en skakande insikt för demokratins institutioner.
Hotbilden har inte uppstått ur intet. Det högerextrema våldet är ingen ohejdbar naturkraft som vi står maktlösa inför.
Det senaste decenniet har brandväggen mellan traditionell och radikal höger gradvis smulats sönder. Tonen har skiftat, det som tidigare var otänkbart har omfamnats. Det tydligaste exemplet är normaliseringen av Sverigedemokraterna, ett främlingsfientligt parti med nazistisk närhistoria.
När delar av den traditionella högern försöker få in Sverigedemokraterna i den borgerliga stugvärmen förflyttas gränserna. Den konservative filosofen Roland Poirier Martinsson menar, med all rätt, att det Sverigedemokraterna och ytterhögern företräder inte hör hemma inom traditionell höger:
Men detta är inte konservatism. Det är revolution. Härmed ställer jag därför ett ultimatum till den nya, trendiga, konservativa rörelse som jag inte vill förknippas med: antingen slutar ni att kalla er konservativa eller så gör jag det.
Det är en rimlig slutsats att Sverigedemokraternas roll i den politiska debatten får konsekvenser. Därför var det så välkommet, så nödvändigt, att försvarsminister Peter Hultqvist höll en klar linje i en debatt med SD-ledaren Jimmie Åkesson:
Högerextremism går inte att tämja, den måste man ta avstånd ifrån.
Ord och retorik spelar roll.
Som Säkerhetspolisen konstaterar:
Utvecklingen där den våldsbejakande högerextrema ideologin riskerar att gå från något som uppfattas som extremt till något normalt gynnas av en hätsk retorik och ökad polarisering.
Är det något historien, med smärtsam tydlighet, visar är hur skört samhället är inför kriser som urholkar och splittrar människors förtroende. Pandemin är inget undantag.
Därför går det inte att vara naiv inför högerextremismen. Giftet måste mötas med motstånd från demokratiska partier. Myndigheter och offentlighet måste utföra ett demokratiskt renhållningsarbete.
Demokratin är nämligen inte ett neutralt hölje som kan fyllas med lite vad som helst. Det är en radikal uppfattning om folkets rätt till makt och jämlikhet inför varandra. Och just därför har den rätt att försvara sig mot krafterna som vill omintetgöra den.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
