I huvudet på Ulf Kristersson

HÅKANS HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan om Ulf Kristersson, Fredrik Reinfeldt, Peter Eriksson och Margaret Thatcher.

En sak måste man ändå ge Ulf Kristersson. Det är fart och fläkt närhelst han drar fram. Kristersson är synlig så ofta han får tillfälle att uttala sig. Och det går – det ska erkännas – ganska bra för moderaterna just nu, i varje fall att döma av opinionsundersökningarna. Fart ja, men vilken är riktning pekar han egentligen ut?

Den där outsinliga Kristerssonenergin fanns redan runt 1990 när han var MUF-ordförande. Kristersson var ganska framgångsrik i den rollen. Synlig, profilerad och medial. Och det mesta gick moderaternas och högerns väg de där åren. Muren hade fallit 1989 och det var skördetid för liberala idéer. Den dåtida moderata ungdomsgenerationen hade ett stort självförtroende. Högern slet av sig den socialdemokratiska ”tvångströjan” och tog plats i det redan då luggslitna folkhemmet. Och Carl Bildt blev 1991 den första moderata statsministern på 60 år. Mer än ett halvt sekel av ökenvandring och relativ marginalisering var över. Högern var åter inne i den politiska värmen och styrde nu landet. Även om de där regeringsåren blev ett stort misslyckande och Bildt bara fick en mandatperiod.

Ja, det drog iväg. Inte minst i det moderata ungdomsförbundet. Nyliberal är en sliten politisk etikett. Men Kristersson gick långt i liberal riktning. I en så kallad linjeartikel i Svensk Tidskrift 1990 skrev han att:

Målet är att den kollektiva välfärdspolitiken i alla dess former och skepnader måste göra andra förlegade socialistiska system sällskap på historiens skräphög.

Kristersson argumenterade också med emfas för fri invandring.

Där och då tydde det mesta på att Kristerssons politiska karriär var en snitslad bana in i den moderata partiledningen. Men så utmanades Ulf Kristersson av Fredrik Reinfeldt om ordförandeposten i MUF.  Vid ”Slaget i Lycksele” vann Reinfeldt striden med tre röster. Det var en sensation som väl vittnar om vilken skicklig maktspelare Reinfeldt var i sin krafts dagar. Har det tidigare hänt att en framgångsrik ungdomsförbundsordförande avsatts på det sättet? I grund och botten handlade striden förstås om personliga maktambitioner, bara en i taget kan inneha toppositionen. Men det handlar också om att Reinfeldt var en mer försiktig general, och på den tiden hade fler konservativa nyanser än Kristersson.

”Slaget i Lycksele” måste rimligtvis vara något av ett trauma för Kristersson. Även om han initialt togs om hand av partiet och fick skriva framtidsprogrammet Ett land för hoppfulla – manifest för nytt sekel några år därefter. (Redan där luftade han för övrigt sina dubier om invandringspolitiken.)

Han var nog mer populär i den dåvarande partiledningen än Reinfeldt som gick sin egen väg. Kristersson har gått som barn hos Timbro, samtidigt som Reinfeldt alltid hållit sig borta från näringslivets högertankesmedja.

Ja, Reinfeldt var en outsider. När han som MUF-ordförande beskrev Carl Bildt som maktfullkomlig och karakteriserade kretsen kring honom som ja-sägare var måttet rågat. Bildts så kallade ”bunkergäng” slog tillbaka. Fredrik Reinfeldt fick uppleva en förnedrande uppsträckning av Bildt i riksdagsgruppen. Efter sin tid som ordförande i MUF fick han visserligen en plats i riksdagen. Men ingen trodde väl då att han hade någon framtid i den yttersta spetsen av det moderata partiet. Reinfeldt befann sig kort sagt i den politiska frysboxen.

Men så kom valet 2002. Moderaterna tappade en tredjedel av sina riksdagsmandat. Ett skäl var förstås att partiledaren Bo Lundgren var en svag kommunikatör och känd för sitt häftiga humör. Vilket inte gjorde det lättare att sälja in Moderaternas krav på skattesänkningar.

Men väljartappet berodde också på SVTs valstugereportage där dolda intervjuer visade att flera moderater uttryckte sig grovt rasistiskt. I den turbulens som uppstod efter valet tappade den gamla maktkadern kontrollen över partiet. Och otroligt nog kunde Fredrik Reinfeldt väljas till ny partiledare. Resten är historia.

Reinfeldt skapade de Nya moderaterna och Alliansen – och ritade om den politiska kartan. Alliansregeringen satt i åtta år, ett borgerligt rekord alla kategorier genom historien. Reinfeldt distanserade sig först och främst från Bo Lundgrens ekonomiska politik. Men tog också spjärn mot rasismen i de egna leden vilket sedermera öppnade upp för en liberalare syn på invandring och flyktingmottagande. Reinfeldt gjorde Moderaterna mer liberala, åtminstone i kulturell mening. Medan Kristersson rört sig i den andra riktningen vad gäller synen på invandring och flyktingmottagande.

Ulf Kristerssons karriär hade så här långt kantats av två svåra motgångar. Först förlorade han maktkampen i ungdomsförbundet och avsattes som ordförande. Och sedan blev Fredrik Reinfeldt partiledare och statsminister. Kristersson kämpade på som kommunalråd i lilla Strängnäs och sedan som borgarråd i stora Stockholm innan Reinfeldt till sist tog in honom i sin regering 2014.

Det är alltid riskfyllt att psykologisera om personer och i synnerhet politiker. Men rimligtvis måste allt detta ändå spela en viktig roll för Kristerssons agerande som partiledare här och nu. Han valdes efter att Anna Kinberg Batra (som var Reinfeldts kandidat och adept) tvingades avgå (för att hon ville öppna upp för samtal med SD; men också säkert på grund av annat missnöje). Nu navigerar Kristersson i ett nytt politiskt landskap, som skiljer sig på väsentliga punkter från hur det såg ut när Bildt blev statsminister 1991 och Reinfeldt 2006.

Varje politiker har viljan till makt inristad i sitt DNA.

Vad avgör egentligen valet av politisk strategi? Är det den ideologiska kompassen eller är det den maktpolitiska verkligheten som bestämmer vartåt kompassnålen pekar?  Varje politiker har viljan till makt inristad i sitt DNA. I en partiledares arbetsbeskrivning ingår att vinna väljare, ytterst den politiska makten och när det kommer till de stora partierna förstås också statsministerposten.

Men jag undrar om det inte också finns ett mått av personlig revansch inbäddat i Ulf Kristerssons agerande. Hans chans att bli statsminister är förmodligen här och nu, närmare bestämt efter nästa val. Sedan kan tillfället ha runnit honom ur händerna. Hur mycket styr historien av förlorade maktstrider hans agerande? Om han lyckas bli statsminister kommer han ändå i slutändan kunna mäta sig med sin gamla antagonist Fredrik Reinfeldt. Ett slags revansch möjligen. Annars blir han förmodligen en parentes i Moderaternas partihistoria. Var Fredrik Reinfeldts dragning åt det liberala motiverat av det politiskt gångbara på den tiden och är Ulf Kristerssons invandringskritik anpassad till vad som gäller nuförtiden?

Detta skulle i så fall kunna förklara Ulf Kristerssons strategival. Han imponerade inte direkt vad gäller politisk fingerfärdighet efter förra valet och misslyckades att hålla ihop Alliansen. Sedan dess har mycket hänt i den moderata politiken och profilen. Det mest uppenbara är att Sverigedemokraterna nu är inne i den borgerliga värmen, åtminstone som ett regeringsunderlag för en kommande moderatledd regering.

Men även i en rad traditionella sakfrågor har tonläget skärpts. Kristersson gör förstås allt han kan för att dra nytta av coronakrisen, även om positionerna inte alltid tycks mig särdeles konsekventa eller konsistenta. Men det gäller förstås också ”lag och ordning-frågor” och alla nya hårda bandage vad gäller invandringen. Varje nytt utspel tycks skärpa det repressiva budskapet och innehållet, i en pågående tävlan med sig själv och andra som rör sig i samma härad, där symbolpolitik verkar viktigare än sans och balans och förslagens effekt och relevans.

Det gäller också andra klassiska högerfrågor, som försvaret där tidigare perioder av relativ samsyn mellan höger och vänster nu är historia. Numera är moderaterna inte längre så EU-vänliga som fordomdags, men redan Reinfeldt tonade ner Europafrågorna. Ett genomgående mönster är också hur Moderaterna mäler sig ur samarbeten och tidigare kompromisser på område efter område.

Ett exempel är att partiet lämnade den tidigare blocköverskridande energiöverenskommelsen och tillsammans med KD och SD nu kräver mer kärnkraft oavsett vad det kostar och om det finns behov av mer kärnkraft. Det finns inte någon energibrist inom överblickbar tid. Däremot har vi en underkapacitet i vårt kraftnät. Vilket är något annat. Men även kärnkraften är ju en klassisk symbol- och hjärtefråga för högern. Gösta Bohman menade ju för övrigt på sin tid att kärnkraft var mindre farligt än att cykla. Och Ulf Adelsohn förklarade sig en gång (på skoj får man förmoda) vara beredd att bada i reaktordammen i Forsmark.

Så vad ska man säga om Ulf Kristerssons politiska profil och strategi? Han driver inte Reinfeldts linje, inte heller riktigt Carl Bildts, särskilt inte vad gäller internationellt intresse och engagemang. Snarare är det väl i så fall en återgång till Gösta Bohmans högerpolitik och konfrontationsstrategi – och kompromisslöshet.

Bohman blev visserligen partiledare i en allt mer liberal tid, men i grund och botten var han konservativ och befann sig alltid längst ut på högerkanten. Som han bevakade i alla lägen. Ulf Adelsohn som efterträdde honom har i sina dagboksanteckningar berättat att Bohman förklarade för honom att om Socialdemokraterna närmade sig Moderaternas position skulle partiet flytta sig ännu längre högerut. Bohman var i mångt och mycket en borgerlig ”folktribun” mot sossestaten. Vilket innebar att det inte fanns något utrymme för ett parti till höger om Moderaterna, till skillnad från i våra nordiska grannländer. Det var under Nya Moderaternas tid då Reinfeldt släppte högerkanten som Sverigedemokraterna växte och kom in i riksdagen.

Kanske är det helt enkelt så att Ulf Kristersson nu återvänder till de gamla moderaternas paradgren, att försöka erövra makten från en allt mer kompromisslös högerposition. Men numera konkurrerar Moderaterna med två andra partier i samma härad.

Ja, så kan det gå. Snart gör historien bokslut över den nuvarande, ovanliga och unika mandatperioden. Då avgörs det om också Ulf Kristersson snart är historia eller om han trots allt kan kröna sin bana med att bli statsminister. Det är säkert sådana saker som rör sig i Ulf Kristerssons huvud, nu när vi närmar oss avgörandet. Kommer han att få sin revansch och slippa bli en notis i historieböckerna? Det är sånt som lätt får kompassen att snurra lite hit och dit.

It´s a Sin

HBOs It´s a Sin återvänder 80-talets omtumlande år i AIDS skugga. Det är en brittisk variant av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar, men i ett annat och snabbare tempo. I grunden är det förstås samma tematik, vissa scener känns nästan igen. För oss som var med och fick se vänner dö är det fortfarande så sorgligt och berörande att se den. Och så påminns man om att det fanns politiker på den tiden som uppvisade en kall och föraktfull hållning till homosexualitet mitt under en tragedi som stigmatiserade de som drabbades av sjukdomen.

Jag kommer ändå att tänka på att Fredrik Reinfeldt under sin tid som riksdagsledamot röstade för lagstiftningen om samkönade äktenskap, även om hans parti inte stödde den. Jag vill minnas att han i riksdagen argumenterade smått konservativt och menade att det väl ändå var bra att människor levde i fasta relationer, det var möjligen ett sätt att motivera sin illojalitet gentemot sina egna partivänner.  Reinfeldt visade ändå ett politiskt mod när han gick emot sitt parti i den här frågan.

Det var värre med Margaret Thatcher som i ett tal 1987 talade om att:

barn som behöver lära sig respektera traditionella moraliska värden får lära sig att de har en omistlig rätt att bli gay. Alla dessa barn blir lurade på en sund start på sina liv – ja, dom blir lurade.

Året därpå införde den brittiska konservativa regeringen de första antigaylagarna på över 100 år.

De förbjöd all utbildning om att homosexuella relationer var ”acceptabla”. Lagen avskaffades först 2003. Detta tål att tänka på nu när liknande lagstiftning införs i våra östra grannländer. Jag undrar för övrigt om den här delen av historien förbigås när Thatcher hyllas på olika nyliberala utbildningsarrangemang. Men berätta gärna.

Peter Erikssons sanning

Det mest intressanta med Peter Eriksson-intervjun i SVTs Min sanning var inte bara att han var befriande befriad från talepunkternas tyranni. Han talade också ur skägget. Inte minst sitt eget.

Han är förstås en politiker som har en vilja till makt så det räcker och som har räckt ganska långt. Han dömde bland annat ut Gustav Fridolins löfte i valdebatten 2014 om att Vattenfall skulle stänga kolkraftverken i Tyskland. Det var då han visade upp en kolbit i TV. Men det var inte så lätt rent juridiskt att stänga kolkraftverk i ett annat land.

Vattenfall sålde sedan kolkraftverken. Peter Eriksson menade väl att löftet hade fallit tillbaka på Miljöpartiet och blivit en negativ symbol. Det fick Thorbjörn Fälldin uppleva redan 1976 när han lovade att inte ladda reaktor två i Barsebäck. Ingen statsrådspost var så åtråvärd att han skulle dagtinga med sitt samvete på den punkten, hade Fälldin sagt. Men efter valet tvingades han göra just det. Löftet förföljde honom länge och ledde till att Centerpartiet tappade i trovärdighet och förlorade många väljare.

Politiken behöver formulera nåbara provisoriska utopier. Men det är klokt att bara lova det man vet att man kan hålla. Vi får väl se om Märta Stenevi är en Peter Eriksson eller en Gustaf Fridolin. Det avgör kanske om Miljöpartiet är kvar i riksdagen efter nästa val.

Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.