Gästkrönika Att okritiskt försvara den heliga asylrätten som den ser ut idag hindrar oss från att tänka kring en komplex verklighet och att balansera de olika intressen som står mot varandra, skriver Jan Emanuel Johansson.
Hur motsägelsefull tillåts man vara i sina känslomässiga reaktioner? Här finns ingen gräns. Men hur motsägelsefull kan man vara politiskt? När man först agerar för att samhället ska följa principer och lagar i ena fallet, för att sedan agera för att samhället ska bryta mot samma principer en tid senare, ska man sluta lyssna på sig själv då?
Jag ser en film som visar en ung flicka. Flickan gråter. Hon berättar om hur hon bott i Sverige större delen av sitt liv. Hon pratar klockren svenska. Hon berättar om skolan, om sina framtidsplaner. Hon berättar att hon och hennes yngre syster (13 år) ska utvisas till ett land som för dem är främmande. Till ett land där de inte känner någon.
Flickorna är familjehemsplacerade då deras mamma är psykiskt sjuk och inte kan ta hand om dem. Någon pappa finns inte med i bilden. De är helt enkelt ensamma. Jag tänker på mina barn. Hur skulle de klara sig i ett av världens fattigaste och mest trångbodda länder om de blev avsläppta där utan någonting? Vad skulle de tvingas till att göra för att överleva? Jag ringer runt till lite personer involverade i flickornas ärende. Jag tänker att det måste finnas annan fakta bakom. Det kan inte stämma. Men det kunde det.
Jag har, fel eller inte, alltid haft ilskan som drivkraft politiskt. Jag står på en stepmaskin på gymmet och känner hur den där känslan kommer över mig, den där känslan jag känner igen från ungdomen. Den som sa att världen måste förändras och det är du som ska göra det. Jag frågar mig själv vad är det för fel på Sverige? Spontant dyker osorterade tankar upp i huvudet.
Det finns inte direkt för få kriminella män att utvisa. Våldtäktsmän, våldsverkare och mördare. Men det gör vi inte. Vi utvisar istället två små tjejer som inte gjort en fluga förnär. Däremot ska vi inte utvisa en 50-årig man som mördade en släkting med sax. Falu tingsrätt tyckte att hans koppling till Sverige var för stark för att utvisas. Vi ska inte heller utvisa den 37-åriga man som högg ihjäl sitt okända offer efter att tvingat till sig oralsex. I samma veva får en man stanna i Sverige för att han mördat sin kusin med en sten i hemlandet. Han kan inte utvisas då han riskerar straff i Afghanistan. Mannen som kastade brandbomb på synagogan i Göteborg? Männen som gruppvåldtog och knivmisshandlade en kvinna? De fick stanna. Statistiskt så utvisas bara 1 av 5 utländska medborgare som är folkbokförda i Sverige och som döms för våldtäkt. Av utländska manliga medborgare som döms till fängelse så utvisas 25 procent av icke folkbokförda, och endast tre procent av de som är folkbokförda.
När viljan till empati kombinerades med hungern efter makt glömdes rättvisan bort.
Men två små tjejer som bott större delen av sina liv i Sverige och som inte känner till något annat. Som inte har något annat land. Som är skötsamma och fungerar bra i skolan. De är helt enkelt ”svenskar” om begreppet hade varit något värt. Men nu är Rudmila, 16, och Montaha, 13, bangladeshier på pappret. Dessutom ostraffade, välordnade och tjejer. Det är bevisligen fel om man vill stanna i Sverige. De ska ut.
Sen tvekar jag igen, tänker på Bangladesh. Kan det verkligen finnas någon anledning till varför personer från Bangladesh ska få uppehållstillstånd i Sverige? Logiskt enligt både lagar och principer är att de ska utvisas. Men jag kan inte få mitt inre att hålla med mina egna principer. Jag ser framför mig när flickorna går ut från flygplatsen. Jag ser hur de möter landet i världen med flest barnäktenskap. Enligt Sida gifts inom vissa distrikt så många som 69 % av flickor bort innan de fyllt 18 år. Ofta innan de fyllt 15 år. Radikal islamism har ökat sedan början av 2000-talet. Kvinnor är särskilt utsatta. Hedersmord är vanligt. Ateister och sekulära straffas. Dit ska vi utvisa två små ensamma tjejer.
Ilskan mot systemet som vill kasta ut flickorna mot ett öde som fantasin knappt kan härbärgera brinner kvar i bröstet.
Jag hämtar telefonen och ringer Morgan Johansson. Han har bytt nummer igen. Jag motstår infallet att ringa lite andra gamla vänner som numera är ministrar. Jag mailar istället Morgan via regeringskansliet. Skriver att vi måste träffas och prata om utvisningen.
Jag skickar i harm iväg en debattartikel till Expressen som avslutas med orden: ”Om man tycker det är humant att utvisa hjälplösa, oskyldiga flickor till ett islamistiskt land där de gifter bort flickebarn så är det humant. Om man tycker det är rätt att låta mördare och våldtäktsmän stanna i Sverige, så är det humant. Men jag tycker inte det. Jag tycker det är fel. Jag tänker göra vad som står i min makt för att Rudmila och Montaha ska få stanna i Sverige. Jag tänker kriga för dem. Morgan Johansson, regeringen, ansvariga politiker och tjänstemän. Bered er på en strid jag ska se till att ni förlorar.”
Jag vaknar på natten, jag brukar göra det när jag är uppe i något, och går ner till datorn. Jag läser debattartikeln och tänker igen. Om det räcker som ”ömmande skäl” att man rotat sig i Sverige för att man ska få stanna utan asylskäl så har vi inte längre en asyllagstiftning. Då är det bara att åka hit, gömma sig och komma fram efter ett par år för att få stanna. Då har vi den kontraproduktiva politik som belönar de som bryter mot reglerna. Den politik som ger den starka och bemedlade rätt före den svaga medellöse. Den extrema socialdarwinistika migrationspolitik som Miljöpartiet pressar mitt parti att gå med på. Dagen efter mailar jag Expressen Debatt om att jag måste ändra i min debattartikel om den ska publiceras.
Jag sätter mig och skriver igen. Jag speglar mig i min egen text och det inkonsekventa slår mig. Men i det slår mig också det avgrundsdjupt mörka, som jag projicerar min inkonsekvens mot. Det som gör att mördare får stanna och de som lyder får åka hem. De principer, de grundpremisser som ger hela system legitimitet har havererat. Det grundläggande kravet på skyddsbehov har ersatts av politikens behov att profilera sina frågor. När viljan till empati kombinerades med hungern efter makt glömdes rättvisan bort. Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet som historiskt kämpat för att stärka löntagarnas position i hela världen, har förvandlats till en nationell tävlan om empati. Vad som i grunden är en fråga om rättvisa och principer har blivit godhet mot ondska.
Men vad blir då kontentan? När jag skriver detta får jag ett SMS ifrån en i gruppen som jobbar för att flickorna ska få stanna. ”De får stanna! Vi vann! Rättvisan har segrat!” Jag blir glad och lättad. Men jag vet inte om rättvisan vann. Inte om vi ska se det principiellt. Bangladesh behöver ingen fly ifrån. Men utifrån insikten om ett havererat system så vann rättvisan. Oskyldiga barn ska inte bli lidande av det systemhaveri som tillåtit dem bli svenskar under så många år för att deras föräldrar gjort ett försök att få ett bättre liv.
Vad landar jag i för slutsats? Hur finner vi principer som står sig gentemot de känslor som liksom alla känslor är röriga?
Den amerikanske filosofien Michael Walzer är känd för sin kritik av den liberala politiska filosofin och då inte minst dess tendens att nära förhoppningen om att finna en enda rättviseprincip som svarar mot alla våra moraliska intuitioner. Istället för att blott se behov, likhet, autonomi eller förtjänst som den enda godtagbara grunden för rättvisa visar Walzer på hur olika situationer spontant hos oss lockar fram olika principer. Hundrameterslöparen ska vinna genom förtjänst, genom att han eller hon springer snabbast. Där ska inte den med störst behov få guldmedaljen. Den som bryter benet ska däremot omfamnas av en behovsprincip där frågor om patienten verkligen förtjänat sitt gips inte hör hemma i ett civiliserat samhälle.
Överfört då till frågan om migration. Vad innebär detta? Svaret måste bli olika kvoter som på olika sätt motsvarar de principer som vi finner lämpliga. Arbetskraftsinvandring? Migration för de som förtjänar genom att de kommer att bidra till Sveriges tillväxt. Ja, inom de yrken där det råder brist på kompetens och där det kanske även skulle få utjämnande sociala effekter.
Behovsprincip? Här är det uppenbart att det nuvarande systemet inte ser till detta utan snarare till dem som haft förmågan att ta sig hit. Tyvärr har dagens asylrätt blivit den starkes rätt, det är inte skyddsbehov som styr utan flyktingsmugglaren som sorterar efter köpkraft, vilket premierar unga män framför kvinnor med större nöd. Spårbyten och omprövning av de som gömmer sig undan är även de svåra att kombinera med iden om att utgå från behovsprincipen.
Om vi istället utgår från i förväg etablerade kvoter finns möjlighet att göra den typen av prioriteringar som verkligen tillåter oss att ta ställning till var nöden är som störst.
Och när behov ställs mot behov? Den i Sverige boende medborgaren har också behov, inte minst de i arbetarklassen som redan nu befinner sig på samhällets botten och får se resurser ägnas till nya grupper som just kommit in i samhället (nej, att ställa svaga grupper mot andra svaga grupper handlar inte om att uppmärksamma när så sker, utan om att bedriva en politik som i realiteten gör det). Också våra behov och vår ambition av att forma ett klasslöst samhälle måste vägas in.
Utifrån detta sätt att närma sig frågan blir det möjligt att tänka på ett annat sätt. Rättvisan är komplex men jag menar att den utmynnar i ett system där vi, liksom Kanada, har olika kvoter som svarar mot olika rättviseuppfattningar som får balanseras mot varandra. Att okritiskt försvara den heliga asylrätten som den ser ut idag hindrar oss från att tänka kring en komplex verklighet och att balansera de olika intressen som står mot varandra. Kampen framöver ligger i att förändra och förbättra systemet. Sverige ska inte vara ett land där vi utvisar barn som inte gjort något fel, samtidigt som utländska medborgare som begår allvarliga brott får stanna. Migrationspolitiken måste könskvoteras. Kvinnor och barn måste gå först.
Ilskan har varit en drivkraft för mig hela livet, den kommer säkert fortsätta driva mig. Jag kommer även framöver vakna i natten och skriva på texter. Men i den här frågan är jag optimist. Dagens system är inte rättvist, jag tror att även de som försvarar status quo inser det.
Jan Emanuel Johansson är företagare och bland annat tidigare socialdemokratisk riksdagsledamot.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
