Klimatpolitik Produktions- och konsumtionsmönster behöver ställas om radikalt för att uppnå klimatmålen. För att människor inte ska lämnas utanför i detta fyller facket en oerhört viktig funktion, skriver Linn Brolin.
Klimatkrisen är i grund och botten ett resultat av exploatering av människor och natur. Siffrorna är slående. 100 företag står för 71 procent av de globala utsläppen samtidigt som fossilindustrins lobbyister har spenderat 2 miljarder dollar på att motverka övergången till en grönare ekonomi.
Trots att de som drabbas hårdast är minst ansvariga ställer krisen krav på omorganisering av hela samhället. För att nå 1,5-gradersmålet måste koldioxidutsläppen sluta helt om drygt 6 år. Detta innebär att utsläppen behöver minska med 25 procent till 2030 och nå netto noll 2070. Forskning pekar dock på att vi är för sent ute, och att peaken av de globala utsläppen redan hade behövt ske förra året för att sen minska med åtminstone tre procent per år.
Oroande nog är detta samma hastighet som utsläppen idag ökar. Produktions- och konsumtionsmönster behöver därför ställas om radikalt vilket givetvis innebär en stor förändring i människors liv. Inte minst påverkar det jobben. För att åstadkomma en rättvis klimatomställning där människor inte lämnas utanför fyller facket därför oerhört viktig funktion.
Efter att facken gav beskedet att de inte skulle utlysa strejk har deras ansvar i klimatomställningen debatteras allt mer intensivt.
Många oroas dock över att facken inte tar sitt ansvar i klimatomställningen. Detta uppmärksammades särskilt den 27 september förra året då Greta Thunberg och Fridays for Future uppmanade fack att strejka. Efter att facken gav beskedet att de inte skulle utlysa strejk har deras ansvar i klimatomställningen debatteras allt mer intensivt. Representanter från klimatrörelsen har uppmanat fackförbund att sätta ner foten eftersom ”ekonomin, jobben och välfärden kommer att läggas i spillror om vi inte bromsar klimatkrisen och dess efterverkningar”. Sacos studentorganisationer har uppmanat sina medlemmar och förtroendevalda att efter tid och förmåga prioritera klimatomställningen.
Det fackliga kravet på en rättvis omställning där ingen lämnas utanför är avgörande för att få med alla på tåget i klimatomställningen. Då hela samhällsekonomin ska ställas om kan vi inte bara se till att fossilberoende jobb och industrier försvinner. Lika viktigt är det att skapa nya fossilfria jobb och att de arbetstillfällen som försvinner omvandlas till mer klimatvänliga, med schyssta löner och arbetsvillkor.
Det är uppenbart att koldioxidutsläppen ökar med inkomsten och att de med mindre makt och resurser ansvarar för en liten del av utsläppen. Mellan 1990 och 2015 minskade koldioxidutsläppen hos halvan med lägst inkomst i Sverige med 16 procent medan utsläppen för de 10 procent med högst inkomst bara minskade med en procent. Den rikaste procenten ökade istället sina utsläpp med 11 procent. Om man tänker efter borde inte detta komma som en förvåning.
Både i Sverige och globalt flyger låginkomsttagare mer sällan och åker oftare kollektivt. Dessutom bor och konsumerar låginkomsttagare mindre. Samtidigt är det medel- och överklassen som både utmålas och identifierar sig själva som de som räddar oss från klimatkollaps genom sin konsumtion av ekologiska livsmedel, köp av elbilar och klimatkompensation. Men trots att låginkomsttagare i stor utsträckning redan lever klimatvänligt tack vare sin ansträngda ekonomiska situation blir de oftast istället skambelagda. Dessutom är det låginkomsttagare som tvingas göra störst uppoffringar i klimatomställningen när fossilberoende industrier läggs ner, när matpriser blir dyrare och bensinpriset höjs.
Sällan diskuteras det vart människor ska ta vägen när industrier läggs ner och jobb försvinner på glesbygden.
Motstånd i klimatfrågan kan ses som ett resultat av att detta perspektiv saknas. I den politiska debatten är det stort fokus på det individuella ansvaret, att själv kompensera för sina utsläpp, äta mindre kött eller gå med i en bilpool. Alldeles för sällan belyser politiker och journalister hur låginkomsttagare i själva verket har ett mindre ekologiskt fotavtryck än medel- och höginkomsttagare. Lika sällan diskuteras det vart människor ska ta vägen när industrier läggs ner och jobb försvinner på glesbygden.
LO:s förre ordförande Karl-Petter Thorwaldsson uttryckte i en artikel tillsammans med tidigare andre vice ordförande Berit Müllerström att klimatdebatten tenderar att dra iväg åt fel håll. “De största utsläppen och utsläpparna går liksom under radarn. I stället pratas det om vanligt folks semesterresor till Kanarieöarna eller om köttbullar på äldreboendena. Men det är inte dit strålkastarens ljus ska riktas”. LO efterlyste då en jämlik klimatomställning. Frågan är hur en sådan ser ut?
Samtidigt saknas det en allmän förståelse för hur fackförbunden idag aktivt arbetar för en grön omställning och hur olika branscher både i Sverige och internationellt tar frågan på största allvar. Ett exempel är ufasningen av det tyska kolet där en uppgörelse förhandlades fram med facket. När den tyska regeringen hade kommit överens med arbetsmarknadens parter om att kolet skulle fasas ut senast 2038 gavs ett stort ekonomiskt stöd för att underlätta avvecklingen och se till att nya jobb skapades. 40 miljarder euro gick till personer som förlorade jobben men även till investeringar i nya arbetstillfällen i de fyra tyska kolregionerna. Fackförbunden kunde tack vare detta garantera ekonomiska förmåner som förtidspensioner till kolarbetarna. Här kan vi verkligen tala om en rättvis omställning där ingen arbetare lämnas i sticket.
”Stål utan kol-projekt” är ett annat exempel där facket har spelat en viktig pådrivande roll. I det så kallade Hybritprojektet samarbetar LKAB, SSAB och Vattenfall för att producera stål med hjälp av vätgas istället för kol. Förhoppningen är att minska koldioxidutsläppen radikalt. Med tanke på att hela tio procent av de svenska koldioxidutsläppen kommer från ståltillverkning är denna omställning helt avgörande för att Sverige ska nå netto noll utsläpp 2045. Vid invigningen sa statsministern hoppfullt att “just nu har vi en historisk möjlighet att göra sakerna som ger jobb här och nu – men också skyndar på den klimatomställning som alla inser krävs. I dag lägger ni grunden för att den svenska stålindustrin ska kunna vara helt fossil- och koldioxidfri om 20 år. Tillsammans kan vi bygga om Sverige till världens första fossilfria välfärdsland”.
I en ny rapport (Klimatet och jobben) undersöker Bengt Rolfer hur utbredd insikten är att det behövs en klimatdriven omställning i arbetslivet och hur det fackliga svaret på klimatkrisen ser ut rent konkret. Han diskuterar hur man ska få fackets medlemmar att acceptera behovet av en omställning, även när det sker till priset av att förlora jobbet, var de nya jobben finns och viktigast av allt: vad en rättvis klimatomställning innebär.
Rapporten utgår från idén om just transition som handlar om att se till att de med svårast förutsättningar inte missgynnas i klimatomställningen. Detta innebär bland annat åtgärder som säkrar anställdas rättigheter när fossilberoende industrier fasas ut och arbetsmarknader ställer om. Begreppet just transition började redan på 90-talet användas i den internationella fackföreningsrörelsen, men fick inget större inflytande i FN:s klimatförhandlingar förrän 2015 då Parisavtalet skrevs under.
I rapporten intervjuas Samantha Smith, direktör för Just Transition Centre ( JTC) som är Världsfacket ITUC:s enhet för rättvis omställning. Hon menar att ”vi får allt fler exempel på att rättvis omställning fungerar. Det finns en ökad förståelse för detta och allt fler fackföreningar sitter med vid förhandlingsborden. Det har verkligen skett en förändring och det gör att det finns hopp för framtiden”. Hon påpekar att ”en viktig lärdom är att det inte räcker att få stöd för avveckling av fossila verksamheter. Rättvis omställning handlar minst lika mycket om att skapa nya gröna jobb eller förändra befintliga jobb i klimatvänlig riktning”.
Rolfer listar fascinerande exempel på hur facken konkret tar sitt ansvar i klimatomställningen genom exempel från den tyska kolindustrin, fordonsindustrin i Sverige och transportsektorn i Etiopien, men gräver inte djupare i klimatkrisens inneboende orättvisa. Hur kommer det sig omställningen är mest kostsam för de som orsakat krisen minst, trots att forskare, politiker och även facken arbetar för en rättvis klimatomställning?
Trots att facken tar ansvar i klimatomställningen fortsätter den förda klimatpolitiken i en ytterst orättvis riktning.
Men även om jag för ovanlighetens skull känner lite hopp efter att ha läst hur fackförbund runt om i världen aktivt och ambitiöst jobbar med klimatfrågan finns en stor oro kvar inom mig. Är omställningen verkligen tillräckligt rättvis?
Trots att facken tar ansvar i klimatomställningen fortsätter den förda klimatpolitiken i en ytterst orättvis riktning. Klimatpolitiken har individualiserats med åtgärder som plastpåseskatt och en ”grön skatteväxling” där höjda miljöskatter finansieras med skattesänkningar. Detta är en politik som har förstärkt ojämlikheten och gynnat den urbana medelklassen. De som har råd eller bor där det är enklare att leva klimatvänligt ges möjlighet att ställa om medan de som redan har sämst förutsättningar bestraffas och skambeläggs. Detta är en dålig strategi. Hur ska vi kunna ställa om hela samhällsekonomin om vi har en klimatpolitik som förstärker klyftorna och skapar större ekonomisk otrygghet för de som redan har sämst förutsättningar?
Som tidigare nämnts i Dagens Arena är fackens uppgift att vara en kraft som ser till att klimatomställningen sker på ett socialt hållbart sätt. Det handlar om att undvika att breda löntagargrupper förlorar på omställningen och därför se till att klimatpolitiken också är en typ av fördelningspolitik. På så sätt riskerar inte de som saknar marginaler för dyrare mat eller högre bensinpris att förlora på omställningen. De fackliga kraven bör därför innebära att arbetsgivaren betalar för klimatinvesteringarna med sina vinstmarginaler snarare än att anställda tvingas betala för omställningen med ett allt krympande löneutrymme.
På liknande sätt varnar fackförbunden Handels och Unionen om att ansvar och kostnader i klimatomställningen vältras över på kunden samtidigt som anställda riskerar att förlora sina jobb i omställningen. Då mer än en halv miljon personer i Sverige arbetar inom handeln omsätts mest pengar i svensk ekonomi här årligen. Samtidigt är det en bransch som i högsta grad bidrar till den negativa klimatpåverkan.
Det råder inget tvivel om att hela samhällsekonomin måste ställas om för att vi ska klara klimatmålen. Frågan är hur vi ska åstadkomma en rättvis omställning när en så stor del av befolkningen missgynnas av den? Att människor på mindre orter blir frustrerade när bensinpriset höjs samtidigt som byskolor och vårdcentraler läggs ner är inte konstigt. Ändå framställs denna grupp som bakåtsträvare eller till och med som klimatmotståndare av den urbana medelklassen. De blir dessutom skambelagda ifall de tar flyget någon gång ibland eller om de inte ställer om till ekologisk eller vegetarisk kost. I och med gula västarna och bensinupproret blev det tydligt att en klimatpolitik som inte är förankrad hos folket sällan blir framgångsrik. Snarare riskerar den att leda till motsatt effekt.
Detta är ingenting marknaden kan lyckas med, och särskilt inte under det akuta läge vi befinner oss i.
I dagens klimatkris ökar också klyftorna i samhället. Dessutom finns det finns en växande politisk frustration. Det borde inte komma som en förvåning att vi misslyckas skapa den omfattande klimatomställningen som krävs då varken kostnaden för omställningen eller skulden för krisen har fördelats jämlikt.För att åstadkomma en reell rättvis omställning, där alla är med på tåget, behöver rätten till arbete, skola och sjukvård kopplas till byggandet av det fossilfria samhället. Detta är ingenting marknaden kan lyckas med, och särskilt inte under det akuta läge vi befinner oss i. Snarare krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik, omfattande stadsplanering och statliga investeringar på orter där den offentliga servicen har nedmonterats.
Klimatkrisen förkroppsligar den ökande ojämlikheten i det svenska samhället som idag växer allt djupare. De med minst makt och resurser drabbas hårdast av klimatomställningen även fast de är minst ansvariga för de ökade utsläppen. Lustigt nog är klimatpolitiken idag anpassad efter den urbana medelklassen som hade haft råd att ändra sina konsumtionsmönster.
För att åstadkomma en reell rättvis klimatomställning behöver vi tänka om vilka som drabbas hårdast av omställningen, och omfördela kostnaderna för detta. En kraftsamling med fackliga krav på trygga löner och anställningsvillkor för att alla, och inte bara de rikaste som har råd att ställa om, är därför helt avgörande för att åstadkomma en reell rättvis klimatomställning.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
