krönika Idag är det på dagen trettio år sedan som nedrustningen av välfärdssverige inleddes med att man tillsatte Sveriges första socialförsäkringsminister/nedrustningsminister, skriver Håkan Svärdman.
Det svenska socialförsäkringssystemet har idag varit på reträtt i 30 år. Tillbakadragandet påbörjades den 1 mars 1991 efter mer än 35 år av en nästintill obruten expansion. En guldålder som kröntes av allmän sjukförsäkring, ATP-reformen och föräldraförsäkring. Nu väntade istället bistra tider. Statsfinanserna befann sig i fritt fall och efterkrigstidens djupaste ekonomiska kris var i sin linda.
Finansdepartementets krisplan toppades av nedskärningar i socialförsäkringssystemet. Genom villkorsförsämringar skulle kostnader kapas och därmed kunde överskottet från arbetsgivaravgifterna, som ska finansiera socialförsäkringarna, pumpas över för att betala en snabbt stigande statsskuld. Första åtgärden var att drastiskt sänka sjukpenningen från 90 till 65 procent av lönen under de första tre sjukdagarna. Inom kort skulle mer sjösättas. Ett särskilt statsråd inrättades för uppdraget, socialförsäkringsminister. Dittills hade socialministern basat för hela socialdepartementet. Nu krävdes en nedrustningsminister, för att inte solka forna glansdagars gärningar.
Försämringarna blev många och kännbara under följande år. Karensdagen återinfördes i sjukförsäkringen och arbetsgivarna tvingades till att betala sjuklön. Dessutom infördes ett striktare arbetsförmågebegrepp och den så kallade sjustegsmodellen för att pröva rätten till sjukpenning. Bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen skärptes och arbetsskadesjukpenningen avskaffades. A-kassan sänktes från 90 till 80 procent. Och ett nytt pensionssystem infördes, som hittills har misslyckats med att leverera pensioner i nivå med vad det gamla gav.
Socialförsäkringarna utgör idag 4,5 procent av BNP, vilket är en halvering jämfört med i slutet av 1980-talet.
Krisplanen fungerade. I slutet av 1990-talet var statsskulden under kontroll och välfärdsverksamheterna vård, skola och omsorg hade överlag kunnat värnats, men inte socialförsäkringarna. Någon renoveringsplan aktualiserades aldrig. Istället fortsatte efterföljande regeringar, oavsett färg, på den inslagna vägen med överfinansierade socialförsäkringar. Härigenom etablerades en dold beskattning som kunde användas för politiska ambitioner som enligt regelboken ska finansieras via skatter eller besparingar.
Detta trixandet fulländades av 2006 års alliansregering när de plockade hem finansieringen av jobbskatteavdrag, RUT och ROT genom sänkta ersättningar och skärpta villkor i både sjuk- och arbetslöshetsförsäkringen. De efterföljande socialdemokratiska regeringarna har huvudsakligen förvaltat arvet från alliansregeringen bortsett från slopandet av den så kallade stupstocken och en mindre takhöjning i sjukförsäkringen samt en höjd dagersättning i a-kassan. Socialförsäkringarna utgör idag 4,5 procent av bruttonationalprodukten, vilket är en halvering jämfört med i slutet av 1980-talet. Medan det årliga överskottet från arbetsgivaravgifterna har legat på 150–200 miljarder kronor det senaste decenniet.
Coronapandemin har däremot vänt upp och ned på det mesta, även detta. Villkorslättnader i sjukförsäkringen och a-kassan och andra åtgärder till en kostnad på hittills 374 miljarder kronor har genomförts. Och när viruset förhoppningsvis har svept förbi vid årets slut kommer den troligen ha lämnat kvar en statsskuld som har ökat med 240 miljarder kronor jämfört med 2019. Reformutrymmet blir därför snävt för både sittande och kommande regering. Återstår att se vilken roll socialförsäkringsministern tilldelas. Fortsätta som nedrustningsminister eller att utveckla arvet från socialministrarna Möller, Asplund och Andersson som ständigt utvecklade tryggheten och välfärden i Sverige?
Håkan Svärdman är samhällspolitisk chef på försäkringsfacket Forena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
