debatt Leila Ali Elmi visar i sin replik att hon inte förstår att rättigheter kostar pengar. Så länge Miljöpartiet ser migration som en positiv rättighet behöver partiet aldrig ta ansvar för beslut som påverkar integrationen, skriver Ludvig Aspling (SD) i en slutreplik.
I sin replik på min artikel om undersökningen MIPEX gör Leila Ali Elmi (MP) samma logiska kullerbyttor och visar samma bristande probleminsikt som statsrådet Lindhagen.
Leila Ali Elmi påstår för det första att man lyfter MIPEX, inte för att det säger allt men eftersom det ändå säger något. Jag påstår inte att MIPEX inte säger något, utan att det som mäts i MIPEX egentligen är ointressant. Det viktiga är inte hur mycket pengar Sverige spenderar på att till exempel hjälpa invandrare genom subventionerade anställningar (vilket är vad MIPEX mäter) det viktiga är hur många som faktiskt får ett riktigt jobb (något MIPEX inte mäter).
Skälet till att det senare är ointressant för Elmi är naturligtvis att deras version av integrationspolitik inte ger resultat. Hade den faktiska arbetslösheten bland utomeuropeiskt födda varit jämförbar med resten av befolkningen hade MP naturligtvis, med all rätt, inlett varje debatt med detta faktum.
Elmi förstår inte heller förhållandet mellan positiva rättigheter och pengar. Elmi påpekar att MIPEX inte bara mäter hur mycket pengar som spenderas på migranter, utan också vilka rättigheter dessa får. De rättigheter som MIPEX mäter är nästan uteslutande positiva rättigheter (alltså rätt till något, socialförsäkringar eller uppehållstillstånd exempelvis) inte negativa rättigheter (grundläggande mänskliga rättigheter som yttrande- eller föreningsfrihet).
Strategin är uppenbar, så länge Elmi ser migration som en positiv rättighet behöver hon aldrig ta ansvar för beslut.
I Europa är frågan om positiva rättigheter nästan en ren finansieringsfråga, skälet till att vi vill begränsa rätten till ekonomiska förmåner för migranter som inte arbetar är att en välfärdsstat helt enkelt kantrar om för många tvingas leva av den.
Jag kräver dock inte att Elmi ska förstå den typen av argument, en hörnsten i Miljöpartiets ideologiska grund är ju att aldrig beräkna kostnader för migrationspolitiska beslut (eller ”ställa grupp mot grupp” som miljöpartister ibland kallar det).
I sitt sista argument kommer dock Elmi snubblande nära att göra en riktig poäng, när hon skriver att skälet till att Sverige lyckas sämre med integrationen är att vi tagit emot för många migranter (och inte på grund av felaktiga integrationspolitiska beslut) och att det därför är en utmaning att hitta siffror som går att jämföra.
Återigen kokar frågan ner till olika syn på positiva rättigheter. Elmi tycker att alla som vill har rätt att bosätta sig i Sverige och leva på socialförsäkringar (vore det inte en rättighet så skulle ju regeringen också ha ett ansvar för hur många som flyttar hit) och därför har regeringen inget ansvar om integrationen havererar. Det synsättet är också varför Elmi både kan säga att antalet migranter är problemet, men samtidigt att Sverige ska öppna upp för ökad invandring. Strategin är uppenbar, så länge Elmi ser migration som en positiv rättighet behöver hon aldrig ta ansvar för beslut.
Jag anser att regeringen ska ha ett övergripande ansvar för en fungerande integration, om volymerna är problemet så måste de åtgärdas, och antalet ytterligare personer som Sverige har kapacitet att integrera är noll.
Ludvig Aspling (SD), riksdagsledamot arbetsmarknadsutskottet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
