söndagskrönikan Regeringen borde inte ha svårt att få igenom förslagen om ändrat kösystem och finansiering av skolan. Stora delar av högern anser att förslagen är högst rimliga. Så vad är problemet?
Den allmänna meningen tycks vara att det inte kommer att gå att få majoritet i riksdagen för att öka likvärdigheten i skolan. Förslagen om att ändra kösystemet och finansieringen kommer inte att genomföras eftersom regeringen stöter på patrull.
Jag är inte så säker på det.
Dels därför att en majoritet av befolkningen och en växande andel borgerliga intellektuella anser att förslagen är högst rimliga. Dels därför att vi har en envis, men också pragmatisk utbildningsminister i Anna Ekström (S). Jag har jobbat med henne så jag vet. Hon upprepar oförtrutet att hon hoppas kunna bli överens med Centern och Liberalerna. Så svårt borde det heller inte vara.
Men för att det ska lyckas måste man nog först slå fast vad en uppgörelse inte ska innehålla. Det handlar inte om att ta bort det fria skolvalet. Alla ska även i fortsättningen kunna välja den skola de helst vill gå. Det är viktigt att komma ihåg att den reformen kom till efter en förödande kritik av en del kommunala skolor som föräldrarna var tvungna att skicka sina barn till vare sig de ville eller inte.
Det handlar heller inte om ta bort möjligheten för friskolor att göra en vinst. Friskolorna kom till för att skolor skulle kunna drivas med alternativ pedagogik av företag och kooperativ. Det utvecklade skolväsendet och förlängde livslängden på en del skolor på landsbygden. Att det sedan var få som såg eller talade högt om att friskolereformen skulle leda till uppbyggandet av stora skolkoncerner är en annan sak. Vinstfrågan är i vilket fall i dagsläget omöjlig att få majoritet för. Den framkomliga vägen kan vara att begränsa överskottet genom att förändra finansieringen.
Om Liberalerna skulle gå emot det så är det motsatsen till liberalism.
Det som det handlar om är att justera ett system som infördes eftersom det offentliga skolmonopolet hade stora brister. ”Jag vill inte kasta ut allt det gamla utan förändra i det system vi har nu”, som Anna Ekström sammanfattade sin uppgift i ekots lördagsintervju. Allt för att åstadkomma en mer likvärdig skola. Ska det lyckas är det främst kösystemet och finansieringen som måste justeras, vilket inte borde vara omöjligt att samla majoritet för i riksdagen.
Även Friskolornas Riksförbund argumenterar genom sin ordförande Lars Leijonborg för ett förändrat antagningssystem. På DN-Debatt föreslår han att alla elever måste välja skola i ett obligatoriskt skolval och antagningen samordnas mellan kommuner och friskolor. Centern har också flaggat för förändring vad gäller kösystemet. Det vore också väldigt märkligt om Liberalerna inte skulle vilja vara med på en förändring som gör att barn och ungdomar får mer likvärdiga förutsättningar oavsett föräldrarnas utbildning. Om Liberalerna skulle gå emot det så är det motsatsen till liberalism.
En lösning kan vara att kommunen tar hand om kön dit alla måste anmäla sig en viss tid innan eleven ska börja i skolan. Sedan fördelas platserna mellan skolorna i kommunen där elevens val väger tyngst, men där även faktorer som närhet till skolan och syskonförtur spelar in.
Sedan finansieringen. Tanken med att utrusta varje elev med en check, en skolpeng, var att alla skulle få möjlighet att välja skola. Det skulle minska segregationen när den ambitiösa invandratjejen från förorten skulle kunna söka en välrenommerad innerstadsskola. Så har det säkert också fungerat i en del fall. Men det stora mönstret är att segregationen ökat. Välutbildade föräldrars barn går tillsammans, medan barn med föräldrar med lägre utbildning går i andra skolor som kräver större resurser.
Från början hade också de kommunala skolorna en högre skolpeng än friskolorna. Det ändrades för att friskolorna skulle ta emot elever som behöver mer stöd. Effekten blev istället att möjligheten att göra vinst ökade och att kampen om eleverna ökade. ”Det är ju de fem sista eleverna i klassen som vi tjänar pengar på”, som Hans Bergström förklarade för mig när hans fru Barbara Bergström drog igång den Internationella Engelska skolan. I Engelska skolans fall så verkar det uppenbart att framgången beror på en genomtänkt pedagogik. En ordning och reda som efterfrågas och som andra kan lära sig av. Precis det som var meningen när friskolereformen genomfördes.
Men det kan inte skymma sikten av att det nuvarande systemet uppmuntrar till värvning av elever genom löften om fria datorer, resor med mera samt till glädjebetyg. En skola som får rykte om sig att sätta högre betyg har lättare att få elever även om de som väljer den skolan blir lurade. Deras betyg motsvarar inte deras kunskaper. Så kan vi rimligen inte ha det.
Mot den här bakgrunden borde det gå att skapa en majoritet för att ändra finansieringssystemet och betygssättningen. Skolpengen måste kunna differentieras så att en större del av resurserna hamnar där de behövs bäst. Centrala prov bör rättas av externa examinatorer som också skulle kunna sätta betyg.
Sammanfattningsvis: Alla fakta talar för en förändring av urvalet av elever och av finansiering av det svenska skolsystemet. Så svårt kan det inte vara att ändra i ett system som inte blev vad det skulle bli. Anna Ekström har egenskaperna för att lyckas.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
