historia Statskuppen i Indonesien innebar att närmare en miljon människor mördades och otaliga sattes i läger eller tystades. Ändå har vi under decennier inte riktigt vetat vem som agerade, hur det gick till och varför. Olle Törnquist reder ut vad som numera är känt, och vilka de viktigaste insikterna är.
För mer än ett halvsekel sedan, mitt i det kalla kriget, tidigt på morgonen den 1 oktober 1965, tog historien en ny vändning under några timmar i Jakarta. En officersrörelse på vänsterkanten dödade några av militärens högerorienterade ledare, varefter general Suharto slog tillbaka, inemot en miljon människor mördades och otaliga sattes i läger eller tystades. Ändå har vi under decennier inte riktigt vetat vem som agerade, hur det gick till och varför. Forskningen motarbetades länge, både inom och utom landet. Men med åren löpte sekretessen ut för flera USA-dokument.
Och efter Suhartos fall 1998 kunde en ny generation forskare trotsa tystnaden genom att också gräva fram skriftliga indonesiska källor och intervjua vittnen, förövare och överlevande, innan de gått bort. Joshua Oppenheimers filmer The Act of Killing och den ännu bättre The Look of Silence gestaltar det oerhörda som hände, och dessutom den nya geisten att söka sanningen – i strid med såväl det post-moderna ointresset för densamma som etablissemangets politiska amnesi. Genom fallstudier som kompletterar varandra och kan relateras till analyser av den ekonomiska och politiska dynamiken, vet vi nu ganska väl vad som hände. Vilka är de viktigaste insikterna och lärdomarna?
Kalla kriget och Väst bestämde spelreglerna
Portalfrågan har alltid varit vem som rullade igång katastrofen. Det vet vi nu och ska återvända till, men det har också blivit tydligt att kontrahenterna var fångade i en hård historisk strömvirvel. Genom en varsam syntes av de nya dokumenten, fallstudierna, den bredare forskningen och arbetet för mänskliga rättigheter, har Geoffrey Robinson nyligen tecknat den hittills bästa helhetsbilden i sin tegelsten The Killing Season.
Jakarta 1965 var en vändpunkt för hela den Tredje Världen, liksom för stormakterna och andra som var beroende av dem, även Sverige. Tidigare hade kampen mot nazism, fascism och kolonialism skapat en andra våg av demokrati (efter den första kring sekelskiftet). Men i länder som Indonesien, bet sig århundraden av repressiv och extraktiv (istället för inkluderande) utveckling kvar. Så bistånd likt Marshallplanen i Europa var otillräckligt. Maktförhållandena måste ändras, och i det kalla kriget hoppades Öst på arbetarna och Väst på medelklassen. Men båda klasserna var för svaga, så istället konkurrerade Öst och Väst om att satsa på starka stater, medan Kina främjade gerillarörelser.
I Indonesien byggde den vänsterpopulistiske presidenten Sukarno ”styrd demokrati” från 1959, med hjälp av kommunisterna och deras massrörelser, men även nationalistiska generaler och ”traditionella” muslimska ledare. Det försvagade den västvänliga medelklassen bland både kristna och teologiskt ”moderna” muslimer, vilka ofta var välutbildade och affärsinriktade. Samtidigt oroades Västmakterna av kriget i Indokina, liksom av Jakartas konflikter med Holland, som ville behålla Västra Nya Guinea, och Storbritannien, som bet sig fast i Malaysia.
Kodordet för kuppen i Chile åtta år senare var fortfarande ”Jakarta”.
USAs svar var att skapa bundsförvanter inom den indonesiska militären. Detta legitimerades av statsvetare som Samuel Huntington. Han hävdade att Väst måste skapa starka politiska institutioner – politics of order – som kunde stå emot folkliga resningar och bereda vägen för liberal utveckling och demokrati. Men istället blev resultatet diktatur och folkmord i Indonesien, och en våg av militärstödda så kallade medelklasskupper runt om i det Globala Syd. Kodordet för kuppen i Chile åtta år senare var fortfarande ”Jakarta”.
Robinson visar övertygande hur dessa intressen och lojaliteter gjorde Washington till en huvudaktör i den Indonesiska kontrarevolutionen – utan att ge order och hålla i vapnen. Även de brutala metoderna under frihetskriget kom till användning, inklusive holländarnas och japanernas tortyr. Övergreppen bekymrade Väst. Men med visst undantag av rapporterna från Sveriges ambassadör Harald Edelstam, som senare blev mer känd i Chile, sågs massmorden gärna som en oundviklig del av ett inbördeskrig. Så de politiska och ekonomiska prioriteringarna kvarstod. Till och med sentida bistånd till mänskliga rättigheter har undvikit studier av massmorden och stöd till offren.
Vem började?
Den hetaste debatten har emellertid gällt om Väst och Jakarta har rätt i sin tes att det var kommunisterna ”som började” med ett kuppförsök, vilket general Suharto slog ner och straffade dem för, varefter ’vanligt folk’ tog över och löpte amok. Istället hävdade flera oberoende forskare länge, att det bara var en konflikt inom militären – alternativt att de kritiska officerarna lurats att agera för att kunna skuldbeläggas som förrädare och legitimera att generalerna tog över makten och eliminerade den radikala folkrörelsen. Nu framgår det också av tidigare hemliga dokument, att CIA och den amerikanske Jakarta-ambassadören Jones kallat just detta ett idealt scenario.
Men inget ska vara enkelt. Tack vare John Roosas bok Pretext for Mass Murder om officerarnas ”30:e septemberrörelse”, är det nu ställt utom rimligt tvivel att kommunistpartiet delegerat uppgiften att bemöta de allt mer antagonistiska militären till sin ordförande D.N. Aidit. Och att han i sin tur faktiskt valt att i hemlighet, via partiets arbetsgrupp för att samla information om militären, inspirera kritiska officerare att arrestera de mest fientliga generalerna, avslöja deras ränker för president Sukarno och stödja denne med ett revolutionärt råd.
Men istället dödades de flesta av generalerna och den illa planerade aktionen misslyckades. General Suharto och hans lierade tog över ledningen, ignorerade presidentens instruktioner och beordrade militären, andra statliga organ och ”lojala medborgare” att utplåna både officersrörelsen och alla som ansågs stödja den. På så vis kunde alltså en hemlig konspiration av en partiledare och några officerare motivera att General Suharto grep makten och beordrade en extremt våldsam kampanj mot ett helt oinformerat parti och relaterade massorganisationer, inklusive medlemmarnas familjer och släktingar.
Varför engagerade sig partiledaren i en konspiration?
Många forskare och politiskt engagerade har haft svårt att acceptera att partiledaren hade anledning att inspirera officerarnas ”30:e septemberrörelse” – eftersom partiet och radikala nationalister i allmänhet verkade ha gynnats av Sukarnos ”styrda demokrati”. (Ett svenskt exempel från 2010 är Maj Wechselmanns film om massmorden som jag av den anledningen måste avbryta min medverkan i.)
Roosas eget svar i sin nya bok Buried Histories är att en analys av partiets strategi med hjälp av den italienska partiteoretikern Gramscis begrepp. Analysen visar, att kommunisterna undvikit ”manöverkrig” med exempelvis generalstrejker och uppror – till förmån för ”ställningskrig” med syfte att genom folkliga organisationer, bättre medvetande och alternativ ideologi utmana den borgerliga hegemonin i samhället.
Enligt partiets egen analys av sin historia (som det fanns ett utkast till strax innan katastrofen) hade det gynnats av Sukarnos ”styrda demokrati”. Det hade kunnat påverka Sukarnos ideologi och prioriteringar och mobilisera mängder av arbetare och bönder. Det hade också fått inflytande inom staten genom Sukarnos kommittéer med nationalister, religiösa och kommunister, liksom bland lärare, administratörer och till och med militärer. Roosa accepterar detta, men tillägger att kommunisternas problem var hur de skulle motverka den militära makten, och mer specifikt de ledande generaler som förberedde ”manöverkrig”. Enligt Roosa hade Gramsci inget svar – och Aidit försökte genom ”30:e septemberrörelsen”, men misslyckades.
Vänsterpopulismen undergrävde demokratin men inte militärens makt
Det ligger mycket i detta, men partiets och folkrörelsernas problem var mer grundläggande. Redan 1962 visade den amerikanske statsvetaren Donald Hindley att kommunisterna ”tämjts”. I min egen avhandling från 1982 om partiets strategi framkom, att dess anti-imperialistiska kampanjer inte gjort det möjligt för fackföreningarna att ens genomföra strejker och andra aktioner för att motverka militärens kontroll av de många nationaliserade företagen.
På ett liknande sätt hjälpte inte den nya jordreformen bönderna och jordbruksarbetarna att enas i kamp för sina intressen, så i slutet av 1964 måste de radikala aktionerna avbrytas. Några månader senare gjorde dessutom risken för ett militärt veto att Sukarno inte kunde fortsätta favorisera vänsternationalisterna och kommunisterna inom hans breda front. (Som Jess Melvin visat i sin banbrytande bok The Army and the Indonesian Genocide, kunde militären slutligen till och med använda kommandostrukturen i den anti-imperialistiska kampanjen mot det brittiskt-influerade Malaysia i sin eliminering av den progressiva rörelsen.)
Men det värsta var att kommunisternas stöd till Sukarnos vänsterpopulistiska ”styrda demokrati” innebar slutet på den tidigare prioriteringen av medborgerliga rättigheter och demokrati. En prioritering som dessutom förenat många människor i krav på sociala rättigheter, mindre ekonomiska orättvisor och demokratisering av staten. Fram till 1958 hade detta fokus varit nästan lika framgångsrikt som i den indiska delstaten Kerala, där reformistiska kommunister året innan vann fria demokratiska val för första gången i världen.
Med andra ord såg visserligen de indonesiska kommunisternas och folkrörelsernas politiska och kulturella hegemoni imponerande ut i början av 1960-talet. Men den var begränsad till en ideologisk och retorisk nivå och saknade makt att genom Gramscis politiska, fackliga och civila organisationer stå emot militären med demokratiska medel. När ”30:e septemberrörelsen” misslyckats, kunde generalerna till och med blockera de progressivas tillgång till media, demonisera dem som förrädare, underminera deras ideologiska makt och ersätta den med fabricerade lögner, till exempel om den moderna kvinnorörelsen, som Saskia Wieringa studerat.
Var militären eller miliser och medborgargarden huvudansvariga för morden?
Nästa stora fråga har varit vem som genomförde massakrerna. Den etablerade sanningen var länge att militären på sin höjd gjorde det möjligt för muslimska och högernationalistiska medborgargarden och miliser att attackera kommunister och hjälpa till med att arrestera dem. Med det synsättet berodde övergreppen på att ”vanligt folk” var arga och rädda, vilket enligt historiker som Taufiq Abdullah och Hermawan Sulistyo berodde på lokala socio-ekonomiska och ideologiska konflikter. Det vill säga ett slags inbördeskrig som i efterhand är omöjligt att bringa rättvisa i.
Nu vet vi att detta är halvsanningar. Roosa och andra som studerat flera provinser i långt historiskt perspektiv finner visserligen en rad olika och ofta intensiva konflikter – men de har inte lett till allvarliga fall av terror och massmord förrän militären frammanade dem. I sin fallstudie av mördandet i Aceh fann Jess Melvin dessutom omfattande dokumentation som visade hur den centrala militärledningen på ett tidigt stadium organiserade repressionen genom en bestämd orderstruktur, vilken med viss variation tillämpades runt om i landet.
Vidare framträder en tydligt ordnad process om man kombinerar Melvins resultat i Aceh, Roosas i Riau, Södra Sumatra, Centrala Java och på Bali, Vanessa Hearmans på Östra Java, och ytterligare forskares i även andra områden (se samlingsverken av Eickhoff, Kammen, McGregor et al.).
Sekvensen var först propaganda och terror på gator och torg med betydande medverkan av borgargarden. Om man ser mest på denna fas överskattas deras betydelse. För sedan följde massarresteringar i samverkan mellan militär och ”civila”. Och slutligen ”försvann” mängder av fångar genom att militären avrättade dem i hemlighet, assisterade av medborgargarden och miliser. Under tiden saknade kommunisterna och folkrörelserna ledning. Många hoppades på Sukarnos beskydd och att de skulle slippa pogromer genom arrestering med chans till rättvis behandling. Det fanns undantag som vi ska återkomma till, men till sist mördades alltså de flesta i hemlighet eller sändes till koncentrationsläger.
Triangelförhållande mellan central och lokal militär, samt borgargarden och miliser
Vad berodde då de regionala skillnaderna på, om inte lokala konflikter var avgörande? Till exempel kom mördandet igång snabbt i Aceh, tidigt på Centrala Java, stegvis på Östra Java och senare på Bali. Samtidigt drog massmorden i Södra Sumatra och speciellt Riau ut på tiden, och på Västra Java mördades sällan de arresterade.
Ett tydligt mönster framträder om fallstudierna granskas i ljuset av övergripande analyser av triangelförhållandet mellan (I) den centrala arméledningen och dess mobila specialförband, (II) olika lokala kommendörer och civila guvernörer, och (III) borgargardena och miliserna. I huvudsak kokar deras samspel ner till att där den centrala ledningen under General Suharto bestämde själva kom mördandet igång utan problem, medan det drog ut på tiden där en del lokala kommendörer och guvernörer försökte följa Sukarnos instruktioner och vara trogna sin professionalism.
Det tog inte lång tid på Centrala Java där Jakartas specialstyrkor grep makten på ett tidigt stadium, och inte heller på Östra Java där lokala kommendörer och speciellt muslimska miliser snart samarbetade väl. Men på Bali dröjde det ändra fram till december innan de utsända styrkorna från Jakarta ersatte officerare och speciellt guvernören som hållit tillbaka våldet, och istället organiserade massavrättningar med hjälp av den konservativa nationalistiska milisen. I Södra Sumatra och speciellt Riau drog motsvarande dynamik längre ut på tiden, och på Västra Java kunde professionellt inriktade officerare förhindra slakt av arresterade.
Var det ett folkmord?
En annan fråga är om detta mördande kan kallas folkmord? I fråga om omfattning och brutalitet råder ingen tvekan. FNs kriterium om ”avsikt” att utrota uppfylls också, på grundval av nyfunna dokument om den militära ledningens beslut och instruktioner. Men vilka skulle elimineras?
Den framförhandlade FN definitionen från 1948 nämner inte massmord på politiska motståndare utan enbart på nationella, etniska, rasmässigt bestämda eller religiösa grupper. Och framförallt beaktas det inte att dessa grupper till stor del är politiskt bestämda. Alltså negligeras såväl Stalins avrättningar som de gamla koloniala och nya indonesiska massmorden. Detta vänder sig allt fler forskare mot.
Som Sven Lindqvist skrev i sin bok Utrota varenda jävel, började de europeiska folkmorden redan under kolonialtiden i form av övergrepp och eliminering av grupper som demoniserades och klassificerades som mindervärdiga medborgare eller ens det. Så var det även i Indonesien, och 2015 slog internationella folktribunalen i Haag fast att det faktiskt rörde sig om ett folkmord. Men de styrande i Jakarta fortsätter att förneka, och andra ser bort.
Koloniala metoder
Det var inte bara den koloniala klassificeringen av mindre värda och underordnade människor som återkom i Indonesien. Som bland andra Gerry van Klinken visat, gällde det även den koloniala centrala despotin, med byråkrati och militär, i kombination med indirekt styre via lokala eliter och religiösa och etniska ledare. Den vänsterpopulistiske presidenten Sukarno upprätthöll visserligen den anti-koloniala rörelsens idé om en nationalstat med direkt medborgarskap. Och lojala politiker och professionella militärer försökte hålla sig till arresteringar och undvika massmord. Men deras ”styrda demokrati” hade åsidosatt demokratiskt medborgarskap i form av val och representation genom folks egna partier och organisationer. Så det fanns inte mycket folkmakt att sätta emot Suhartos despoti och indirekt styrda massavrättningar tillsammans med miliser och borgargarden.
Varför ingen ny vänster?
Följdfrågan är förstås varför den en gång så starka vänsterdimensionen i indonesisk politik inte återkommit som i andra länder efter massiv repression, till exempel i Spanien, Tyskland eller Chile. Det finns inget vänsterparti i parlamentet; dissidenterna finns mest i grupperingar inom civilsamhället; de sociala rörelserna är sällan förenade bakom ett alternativ. Analyserna om folkmordets orsaker och dynamik tyder på att det är speciellt svårt att komma tillbaka efter ett kolonialt orienterat folkmord. Då är det svårare för progressiva krafter att förenas mot kombinationen av statligt och indirekt förtryck, än när de kan utgå från mer direkt medborgarskap och protestera mot relativt sammanhållen statlig repression.
Tillbaka för att komma framåt
Indonesien är förstås inte unikt. Liknande hinder finns i flera autokratier med inslag av indirekt medborgarskap och styre. Hur gör kritiker då? Hur kan de förenas och resa sig? De mest framgångsrika av de demokratiska frihetsrörelserna mot kolonialism och imperialism lärde sig att hantera detta. De förenade många människor med olika bakgrund och specifika intressen i kamp för lika civilt medborgarskap, så som mot kastförtryck i Indien eller apartheid i Sydafrika. De lade till kamp för politiskt medborgarskap i form av demokratiska rörelser, fria val och deltagande styre, så som i Indonesien innan den ”styrda demokratin”.
Och inom dessa ramar kompletterade de med socialt medborgarskap i form av klassbaserade välfärdsreformer om utbildning, hälsovård och jordreformer, som grund för inkluderande utveckling, så som i indiska Kerala. Därigenom, men sällan annars, fick även universella mänskliga rättigheter genomslagskraft. Sådan var grundbulten i den andra vågen av demokrati, innan auktoritärt styre tog över, med början i Indonesien.
Frågan för dagen är då varför även den tredje globala vågen av demokrati från slutet av 1970-talet nu sugs ner i elitistiska, nyliberala och populistiska strömvirvlar? Svaret är enkelt – vanliga människors intressen och organisationer inkluderades sällan. Men vad kan vi göra nu? De nya insikterna om det gamla folkmordet pekar med hela handen på behovet att motverka den nya auktoritära vågen genom att återvända till den tidigare framgångsrika demokratiska kampen för medborgerliga civila, politiska och sociala rättigheter, som en grogrund för såväl hållbar utveckling som universella mänskliga rättigheter.
Källor och referenser:
Abdullah, T., S. Abdurrachman, and R. Gunawan (eds). 2012. Malam Bencana 1965 Dalam Belitan Kris Nasional. Vol.2 Konflik Local, Jakarta: Obor
Eickhoff, M., G. van Klinken and G. Robinson, eds. 2017. “1965 Today: Living with the Indonesian Massacres.” of Journal of Genocide Research, 19 (4), Special Issue: 449-617.
Hearman, V. 2018. Unmarked Graves: Death and Survival in the Anti-Communist Violence in East Java,Copenhagen: NIAS Press.
Hindley, D. 1962. “President Sukarno and the Communists: The Politics of Domestication.” American Political Science Review 56 (4): 915-926.
Kammen, D. and K. McGregor, eds. 2012. The Contours of Mass Violence in Indonesia 1965-1968. Honolulu: University of Hawai’i Press.
Komnas Ham 2012. Pernyataan Komnas Ham Tentang Hasil Penyelidikan Pelanggaran Ham Yang Berat Peristiwa 1965-1966[The National Commission on Human Rights’ Statement Regarding the Results of Investigations on Major Rights Violations 1965-1966]. Jakarta: KomnasHAM
Lindqvist, S. 1992. Utrota varenda jävel. Stockholm: Bonniers
McGregor, K., J. Melvin and A. Pohlman, eds. 2018. The Indonesian Genocide of 1965: Causes, Dynamics and Legacies. Basingstoke: Palgrave-Macmillan.
Melvin, J. 2018. The Army and the Indonesian Genocide: Mechanics of Mass Murder.London: Routledge.
Oppenheimer, J. et al. 2012.The Act of Killing(film)
Oppenheimer, J. et al.2014. The Look of Silence (film)
Robinson, G. 1995. The Dark Side of Paradise. Political Violence in Bali. Ithaca: Cornell University Press.
Robinson, G. 2018.The Killing Season: A History of the Indonesian Massacres, 1965-66, Princeton: Princeton University Press.
Roosa, J. 2006. Pretext for Mass Murder: The September 30thMovement and Suharto’s Coup d’Etat in Indonesia.Madison: University of Wisconsin Press.
Roosa, J. 2020. Buried Histories: The Anticommunist Massacres of 1965-1966 in Indonesia. Madison: The University of Wisconsin Press.
Santoso, A. and G. van Klinken. 2017. “Genocide Finally Enters Public Discourse: The International People’s Tribunal 1965.” Journal of Genocide Research, 19 (4): 594-608.
Sulistyo, H. 1997. The Forgotten Years: The Missing History of Indonesia’s Mass Slaughter (Jombang-Kediri 1965-1966). UnpublishedPhD diss. Arizona State University.
Törnquist, O. 1982. Marxistisk Barlast.Stockholm: Symposion; 1984. Dilemmas of Third World Communism. The Destruction of the PKI in Indonesia. London: Zed.
Törnquist, O. 2020. “The Legacies of the Indonesian Counter-Revolution: New Insights and Remaining Issues.” Journal of Contemporary Asia, 50 (4): 635-652.
Törnquist, O. 2021. “Review of John Roosa: Buried Histories: The Anticommunist Massacres of 1965-1966 in Indonesia”. Forthcoming Journal of Contemporary Asia
van Klinken, G. 2018. “Citizenship and Local Practices of Rule.” Journal of Citizenship Studies22 (2): 112-128.
van Klinken, G. 2020. “Anti-communist Violence in Indonesia, 1965–66.” In The Cambridge World History of Violence, Volume 4: 1800 to the Present, edited by L. Edwards, N. Penn, and J. Winter, 427-448. Cambridge: Cambridge University Press.
Wieringa, S. 2002. Sexual Politics in Indonesia. New York: Palgrave.
Wieringa, S. 2011. “Sexual Slander and the 1965/66 Mass Killings in Indonesia: Political and Methodological Considerations.” Journal of Contemporary Asia41 (4): 544-565.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
