Gästkrönika David Eklind Kloo tänker på de krafter som bär oss, som om universum ville oss väl. Och på sjukförsäkringen, som inte fångar den som faller.
Jag har blivit mer uppmärksam på årstidsväxlingarna. Jag vet inte om det är pandemin eller medelåldern som skärpt mina sinnen. Varje morgon går jag samma väg från skolan och förskolan, tillbaka hem. För varje morgon lite ljusare. Jag har följt bäverns idoga arbete, sett korparna bygga bo, betraktat hackspetten, sett isen lägga sig på sjön där vi fiskade kräftor i somras, och hur den nu börjar spricka upp. Det är så mycket som pågår mig förutan. Fåglarna sjunger oberörda av det globala undantagstillståndet. Solen stiger på himlen, skänker värme och liv.
Det finns något trösterikt i det. Så mycket är oss givet. Andningen, matsmältningen, blodets flöde genom våra ådror. Helt oberoende av våra ansträngningar. Bland alla krafter som bryter ner oss finns också de som bär oss. Som om universum ville oss väl.
En självkänsla som inte är baserad på prestation är något av det mest värdefulla ett barn kan få med sig. Vissheten om att vara innesluten i kärlek utan att behöva förtjäna det.
Du är inte din prestation, säger företagshälsovården till den som är på gränsen till sammanbrott. De människor som älskar dig kommer göra det även om du misslyckas med det du föresatt dig.
Som om vi kunde lita på att universum vill oss väl, som om den som faller kommer att bli fångad.
Den kraft som skulle bära oss finns inte där när vi behöver den.
Vårt förhållningssätt – till oss själva och till varandra – präglas av paradoxer. Vi säger till barnen att alla gör så gott de kan, mer kan man inte begära. Att alla ska få komma till sin rätt, blomstra utifrån sina förutsättningar.
I den krassa verkligheten skiljer sig människors möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar vida åt. Och underförstått – ibland uttalat – legitimeras det med att man får vad man förtjänar. Trots att de lågavlönade lågstatusjobben många gånger är mer ansträngande.
Solen går upp imorgon igen. Skänker värme och liv.
Men i den mån universum bär oss är det inte nog. Vi måste också bära varandra. Vi lever idag på ett sätt vi inte kan berätta om för barnen. Vi säger att man inte kan begära mer än att alla gör så gott de kan. Men det begärs så mycket mer av oss.
Exemplen är oräkneliga på människor som fallit utan att ha blivit fångade av sjukförsäkringen. Efter 180 dagar ska arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden, även om det nu blivit lättare att undantas från det. Och med hela arbetsmarknaden menas fortfarande även sådana jobb som inte finns. Konsekvensen blir ett moment 22: för sjuk för att jobba, för frisk för att få sjukpenning. Den kraft som skulle bära oss finns inte där när vi behöver den.
Och de vars arbetsförmåga är stadigvarande nedsatt nekas ofta sjukersättning.
För att inte tala om Försäkringskassans bedömningar av arbetsförmågan, där man kan ta ett normalt förekommande arbete ända in i döden.
Det är en befrielse att få höra att man inte är sin prestation, att det finns krafter som bär en när man själv inte förmår. Som om universum ville oss väl.
Flera goda förslag för en sjukförsäkring värd namnet finns i de utredningar Claes Jansson gjort på uppdrag av regeringen. LO har också presenterat ytterligare förslag.
Det är hög tid nu, att bygga en sjukförsäkring som fångar oss när vi faller. För att vi vill varandra väl.
Så kan vi berätta för barnen att de är inneslutna i kärlek, utan att ljuga för dem.
David Eklind Kloo är utredare på fackförbundet Handels. Han har skrivit boken Arbetets mening och är aktuell med en rapport om löntagares samhällsyn.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
