Konspirationernas guldålder

ledare Historien kryllar av exempel på hur marginella företeelser och utskrattade konspirationer splittrat och skärpt konflikter inom samhällen. Därför måste också dagens våg av desinformation mötas med demokratiskt motstånd.

Det ligger ju så nära till hands. En liten, tätt sammanflätad elit långt där uppe som styr alla oss andra med osynliga silkestrådar. Men varken Illuminati eller hemliga sällskap har skapat covid-19-pandemin, eller de senaste finanskriserna för den delen.

Skurkar får sökas på annat håll. Typ: kortsiktigt vinsintresse, dåliga politiska beslut eller usel djurhållning.

Men det är ingen slump att konspirationer blomstrar under kriser. De senaste veckornas demonstrationer och protester runt om i Europa – i Tyskland, Österrike, Sverige, Belgien, Nederländerna, Rumänien, Serbien, Polen, Frankrike, Irland och Storbritannien – understryker fenomenet.

Det är ingen slump att konspirationer blomstrar under kriser.

En tredje infektionsvåg, strul med distributionen av vaccin och nya nedstängningar fungerar som krutdurk för underströmmar av grupper och individer: 5G-konspiratoriker, vaccinmotståndare och högerextremister. Som söker förklaringar, ventilerar ilska – och riktar frustrationen mot allt och alla.

Den gemensamma nämnaren är ofta grumlig och samlas under medvetet luddiga paroller om ”frihet” eller ”sanningssökande” mot myndigheternas hemlighetsmakeri.

Enligt Jan-Willem van Prooijen och Karen M. Douglas, forskare inom psykologi, stimulerar samhälleliga kriser som ”ifrågasätter etablerade maktstrukturer, normer eller rentav förekomsten av vissa människor” tron på konspirationsteorier. De menar att instinktiva känslor av rädsla, osäkerhet och brist på kontroll skapar ett sökande efter mening. Uppstår en tillräckligt kritisk massa, menar van Prooijen och Douglas, bildar lapptäcket av konspirationsteorier ett nytt historiskt narrativ.

Med andra ord: får lögner och ovetenskapliga teorier stå oemotsagda, får de fäste bland tillräckligt många, utmanas vår gemensamma förståelse av kriser.

Just därför är det så avgörande att skilja på befogad kritik mot hanteringen av covid-19-pandemin och lösryckta och destruktiva idéer utan verklighetsförankring. För det är inte konstigt att det bubblar av frustration. Pandemin, vår tids stora kris, klär med smärtsam tydlighet av samhällets ojämlikheter. De som inte kan välja att jobba hemifrån. De vars bräckliga trygghet rycks undan. Och de som bor i ett fattigt område som Rinkeby, där covid-19-dödligheten är dubbelt så hög som i överklasstadsdelen Östermalm.

Samtidigt passar auktoritära regimer på att vingklippa demokratin med pandemin som svepskäl. Kontroversiell lagstiftning pressas igenom parlament under förevändningar om nationell säkerhet. Rättigheter och friheter krymps.

Ännu är det omöjligt att greppa krisen i alla dess nyanser. Förutom en explosion av psykisk ohälsa det senaste året och skärpta klassklyftor står vi med all sannolikhet inför strukturomvandlingar av ekonomi och arbetsmarknad. Det kräver ett politiskt samtal om hur samhället är organiserat, hur vi möter morgondagens kriser – och vilkas intressen som egentligen representeras och prioriteras. Allmänintresset eller egenintresset.

Historien kryllar av exempel på hur marginella företeelser och utskrattade konspirationer splittrat och skärpt konflikter inom samhällen. Därför måste också samtidens våg av desinformation och organiserade konspiratoriker mötas med demokratiskt motstånd. Av partier. Av folkrörelser och organisationer. Och av människor som ser faran i lögnerna.