Bulletins föregångare

Håkans HÖRNA Dagens Arenas politiske redaktör Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här veckan bland annat om förra gången en kulturkonservativ tidning kraschade strax efter start.

Bulletins uppseendeväckande debacle har rapporterats på längden och tvären. Vi har till och med kunnat höra inspelningar från upprörda interna möten på redaktionen. Så jag har väl inte så mycket att säga om den saken. Själv hann jag knappt börja läsa den. Möjligen anade jag redan vad alla dessa etablerade skribenterna tänkte och tyckte. Så ofta tycks mig argument och repliker redan från början manussatta. Men det kanske är för mycket begärt att någon gång bli överraskad?

Det har verkar ha stormat redan kring och i konservativt lutande Kvartal, och Thomas Gür som var en av initiativtagarna hoppade av och satsade på Bulletin istället. Som han numera också tagit sin hand ifrån. Tillsammans med en rad andra etablerade och kända skribenter som nu lämnat Bulletin. Thomas Gürs ganska hårda retorik i olika sammanhang har förvånat mig ett tag. Men vi lever i en tid då många byter position och förflyttar sig både till höger och vänster, och inte minst längs GAL-TAN-skalan. Vem kunde förresten ana att vänsteraktivisten Nina Lekander, som också hoppat av Bulletin, skulle beskriva sig själv som en frihetlig gråsosse.

Redan när Bulletin lanserades var det lätt att dra parallellerna till 70-talsvänsterns olika tidningsprojekt. Det kanske inte är så många som i dag minns Vietnambulletinen och andra agitatoriska tidningar från den tiden. Vänstern startade en rad tidningar och bråkade och splittrades av ibland för utomstående obegripliga skäl. En sliten klyscha är att högern och vänstern möts när de rör sig mot ytterkanterna. Vad ska man i det avseendet säga om konflikten i Liberalerna? Liberalernas starke man i Vellinge uppmanar nu de som är motståndare till Sabunis halvöppna dörr till Sverigedemokraterna att lämna sina riksdagsuppdrag. Det är sådant som brukar leda till att partier faktiskt splittras.

Annars är det väl särskilt vänsterns historia av splittring och konflikter som har stuckit ut. Varför kan de som står varandra nära ofta blir de värsta av fiender? Interna motsättningar blir också mer djupgående än konflikterna med motståndarna i andra partier. Precis som inbördeskrig kan bli mer brutala. Det kan förstås bero på att kampen om makten i ett parti eller om politisk position verkligen kan bli på liv och död.

När KFML splittrades 1970 och KFML(r) bildades hette det: ”Vi väljer kampens väg istället för försoningens!”. R-arnas ledare Frank Baudes linje var att slå hårdast mot de som stod närmast för att skilja ut agnarna från vetet. Många av alla dessa vänsterkonflikter och nya partibildningar närdes väl av förhoppningen om att sist och slutligen kunna mejsla fram den korrekta proletära linjen, och om att befria sig från olika slags ”högeravvikare”.

Det är lätt att glömma att samma sak delvis gäller på den riktiga yttersta högerkanten. Den högerpopulistiska vågen började inte med Ny Demokrati eller Sverigedemokraterna. 1979 bildade Carl P. Herslow Skånepartiet som hade stora framgångar i vårt södra landskap. 1985 gjorde Skånepartiets framgångar att de borgerliga partierna kunde ta makten från Socialdemokraterna i Malmö.

Skånepartiet finns visserligen kvar än i dag även om Herslow nu är en gammal man och partiet för en tynande tillvaro. Kraven på skånsk självständighet har förstås adderats med invandringskritik och islammotstånd. Men många andra partier har under årens lopp försvunnit. Sven-Olle Olsson uteslöts ur Centerpartiet och bildade Sjöbopartiet, numera avsomnat, som väl precis Burlövspartiet, Eslövspartiet, Centrumdemokraterna och olika Kommunens väl-partier i Skåne och på andra ställen sugits upp av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har visserligen uppvisat en stor stabilitet. Men å andra sidan har en del hoppat av eller uteslutits och bildat eget, exempelvis Alternativ för Sverige och Nationaldemokraterna.

Makten över tidningarna har vidare haft en central betydelse för rörelser som kämpar på ytterkanten och har behov av en medial megafon. Vid en av partisplittringarna av kommunistpartiet på 20-talet tog en av fraktionerna makten över tidningen Folkets Dagblad genom att byta ut låset. En pikant detalj är att den senare under Nils Flygs ledning blev ett protyskt nazistiskt organ. Låsbyte verkar ändå inte ha inträffat i fallet Bulletin. Men å andra sidan har tidningen inte ens ett utgivningsbevis.

Det har nog inte heller funnits så många betydande konservativa tidningar. Men vissa dagstidningar har ju under moderat flagg hållit den konservativa fanan högt, eller lågt! Men det har inte varit så väl bevänt med konservativa tidningar och magasin. Vad beror det på?

Konservatismen var länge en rätt udda, illa sedd och svag idétradition, särskilt efter andra världskriget. Det har förstås funnits en undervegetation av nätverk och grupperingar, men de har inte förrän på senare år riktigt tagit plats i den stora offentligheten. Svensk lösen som kom ut några år under första världskriget var närmast nationalkonservativ och lojal med Kejsardömet Tyskland. Arvid Fredborg som grundade Obs! i samband med krigsslutet hade varit drivande när studenterna i Uppsala vid Bollhusmötet tog ställning mot att judiska flyktingar togs emot i Sverige, med paroller som ”Protest mot judeimporten”.

Några år i slutet av 90-talet gav ”Forum för konservatism” ut Contextus. Dick Erixon som en gång var en tämligen nyliberal centerpartist är numera chefredaktör för Sverigedemokraternas tidning Samtiden. Annars har det varit svårt för konservativa tidningar att överleva mer än under kortare perioder. Axess som finansieras av Ax:son Johnsonfamiljen är i och för sig ett mer magasin inom en klassisk liberal-konservativ ram, med mer betoning på det senare ledet.

Det blev inte bara en kulturkonservativ tidning utan ett kamporgan för missnöje och extremism, där gränsen mot rasism och nazism i praktiken suddades ut.

Ett intressant jämförelseobjekt till Bulletin är nog ändå magasinet Salt, som såg dagens ljus 1999. Den körde i gång med buller och bång. Jag råkade följa tillkomsten lite i marginalen eftersom jag intresserade mig för Tage Lindbom, som varit socialist men som konverterat till konservatismen och sufismen, ett av mina många ”Work in progress”, jag ville nog på djupet förstå bevekelsegrunderna för hans omprövning.

Lindbom hade många yngre följare som bildligt talat satt vid hans fötter och lyssnade på hans utläggningar. En av dem var Jonas De Geer, en starkt konservativt orienterad katolik, som inte hade mycket till övers för Lindbom på det religiösa planet, men var fascinerad och imponerad av Tages långa intellektuella konservativa vandring. De Geer blev motorn i just magasinet Salt.

På release-eventet i källaren Peder Mur i stockholmska Sibirien minns jag att en muskulös vakt vaktade ingången. Det kändes både udda och märkligt. Det var väl ingen folksamling utanför eller någon som egentligen kände till eventet. Det var inte heller några riktiga några verbala slagskämpar där, utan rätt lugnt och städat. Då. Jag minns att nyliberalen Johan Norberg och kulturskribenten Carl Rudbeck hade tagit sig ner i källarvalvet. När jag rätt tidigt drog mig tillbaka sa Rudbeck: ”Det här väl inte så farligt, Håkan!” Men det skulle bli värre.

1999 var en annan tid. Ny demokrati hade vid det laget fallit ihop. I valet 1998 hade Sverigedemokraterna bara fått 0,37 procent. Att då ge ut en konservativ tidskrift var en sensation och kanske ett förebud om vad som komma skulle.

Salt fick ett stort medialt genomslag, precis som Bulletin fått. Den hade också uppbackning i form en rad etablerade skribenter som i början publicerade sig i tidningen. Namn som Svante Nordin, Anders Björnsson, Per Landin, Mats Gellerfelt och Johan Tralau vittnade därom.

Salt var kanske ett första försök att etablera en intellektuell miljö bortom den kulturradikala hegemonin som då fortfarande satte sin prägel på den svenska offentligheten. Men det varade inte länge. Snart visade det sig att Salt blev en tummelplats för högerextremt tankegods, med angrepp på ”böglobbyn” och intervjuer med förintelseförnekare som Salt i princip gav sin välsignelse.

Det blev inte bara en kulturkonservativ tidning utan ett kamporgan för missnöje och extremism, där gränsen mot rasism och nazism i praktiken suddades ut. Salt fick därför bara några år och lades snart ned. Och Jonas De Geer hade bara börjat sin vandring högerut, han var en tid presstalesperson för Nationaldemokraterna, ett numera nedlagt nazistiskt parti (jag gissar att några av medlemmarna nu hör hemma i andra partier i samma härad) som hade brutit sig ur Sverigedemokraterna.

Vi får väl se vartåt Bulletin vänder sig efter det här tidiga sammanbrottet. Salt finansierades av Bertel Nathhorst, en luthersk konservativ ”skalbolagskung” som hade tjänat pengar på att försätta företag i konkurs. Även Bulletin har penningstarka finansiärer, om jag förstår saken rätt, i form av en VD på Söderberg & Partners, en av grundarna av Realtid, en managementkonsult och en smyckesföretagare. En intressant mix får man väl säga.

Om Bulletin kommer att överleva, efter all negativ publicitet och uppseendeväckande amatörism, beror väl ytterst på om finansiärerna är beredda att kasta in nya pengar i en tidningskassa som kommer att behöva kontinuerliga tillskott. Så det är nog för tidigt att räkna ut Bulletin. Men varthän den vänder sig rent politiskt är nog mera osäkert.

Håkan A Bengtsson är politisk redaktör på Dagens Arena och vd för Arenagruppen.