ledare På kort tid har non-fungible tokens, NFT, blivit en mångmiljonindustri. Men i grunden är det inget nytt. Det handlar om fiktiva värden som sväller till astronomiska höjder, helt utan förankring i den reala ekonomin.
En skolgård i Umeå i mitten på nittiotalet. Klungan av mellanstadieelever bläddrar bland plastfickor och fingrar ivrigt på hockeybilder. ”Den här är värd femtusen kronor”, säger någon. ”Och den här tiotusen”, fyller en annan i. Men bilderna som alla drömmer om, på Mario Lemieux eller Wayne Gretzky, skulle i princip kunna köpa upp halva stan. Sägs det.
Dåtidens lika uppskruvade som påhittade värden påminner om den senaste tidens hajp av NFT, non-fungible tokens. Inom loppet av någon månad har NFT gått från att vara ett randfenomen inom blockkedjeteknologin, som även används för kryptovalutor som Bitcoin och Ethereum, till en mångmiljonindustri.
I mitten på mars sålde konstnären Beeple en jpeg-fil för 69 miljoner dollar. Twitters vd Jack Dorsey fick 3,8 miljoner USD för en tweet. Och i ett experiment fick en New York Times-krönikör drygt en halv miljon dollar för en bild av hans text.
Den där skinande nya teknologin, den lockande hägringen i slutet på blockkedjan, gör oss varken friare eller lyckligare.
Enkelt uttryckt är NFT en digital arkitektur för att garantera unikt ägarskap av digitala föremål. Till skillnad från både kryptovaluta och traditionella pengar kan en NFT inte byta ägare, eftersom varje signatur är unik. Hittills har tekniken framför allt använts för digital konst, musik och samlarobjekt, men anhängarna menar att exempelvis även fastigheter och fysiska föremål skulle kunna bygga på NFT.
Men trots att algoritmerna är så avancerade att det krävs gigantiska serverhallar runt om i världen – som spås förbruka mer energi än hela Italien år 2024 – för att kompilera blockkedjorna känns det mesta bekant.
I dag är både NFT och kryptovalutor mest en våt dröm för libertarianer och finanskapitalister, en lekstuga för ohämmad spekulation bortom offentlig insyn. Teknikutopister ser blockkedjor i sig som något som kommer att omvandla ekonomin och samhället i grunden. Men samma logiska kortslutning som dagens digitala utbyten bygger på låg bakom historiska bubblor: Tulpanmanin i Nederländerna på 1600-talet, 1920-talets börsboom och finanskrisen 2007.
För oavsett vilket föremål, vilken finansiell arkitektur, som används är det fortfarande samma mekanism: fiktiva värden som sväller till astronomiska höjder. Helt utan förankring i den reala ekonomin.
Och trots att varje nytt finansiellt instrument, varje ny sinnrik algoritm, sägs kunna vara en gris som kan flyga frontalkrockar den så småningom mot marken. Just därför är det inte tekniken i sig som är intressant, utan i vilken maktstruktur den uppstår. Det är i själva verket kombinationen av en kapitalistisk maktordning och marknader som belönar parasitisk spekulation som är så destruktiv. Som gör att allt, med Karl Marx berömda formulering, ”fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”.
För lika lite som de där försiktigt tummade hockeybilderna på skolgården var värda något (tro mig, jag har kollat) skapar finansiella instrument verkliga värden i ekonomin. Den senaste tidens stigande kurvor på börserna – trots global pandemi – ger inte avtryck i människors vardag. Skapar inte fler jobb. Ger inte människor större makt och frihet över vardagen. Får inte välståndets kaka att växa.
Poängen är inte att vi ska bli en modern form av ludditer, som plockar upp den digitala verktygslådan för att slå tekniken i smulor. I stället behöver vi fundera på hur den tillämpas – och vilka som tjänar på den. Exempelvis genom att reglera och inkludera ny teknologi och nya plattformar i den ordinarie ekonomin.
Organiseringen av socialistiska partier och fackföreningsrörelser under den industriella revolutionen handlade inte om motstånd mot maskiner eller fabriker i sig. Snarare var den ett kollektivt svar på hur fördelningen av makt gynnade kapitalägarnas fåtal på flertalets bekostnad.
Samma resonemang är lika giltigt i dag. Den där skinande nya teknologin, den lockande hägringen i slutet på blockkedjan, gör oss varken friare eller lyckligare. Tvärtom, liksom under hela kapitalismens historia, gör den en liten klick groteskt förmögen, medan alla vi andra får plocka upp spillrorna när verkligheten kommer ifatt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
