Krig Om talibanerna tar makten när USA och Nato drar bort sina trupper, vad var då egentligen det övergripande målet med insatsen? Och var målet i efterhand det rätta, undrar Sigge Winell.
Efter insatserna i Afghanistan har Försvarsmakten dragit stora lärdomar. Vi har ökat vår förmåga gällande sjukvårdstjänst, dragit kloka slutsatser när det kommer till striden och dess dynamik, utvecklat delar ur organisation som arbetar med gender och vi har framförallt många officerare och soldater med stridserfarenhet. Vi har dragit lärdom och utvecklat organisationen på många punkter men i ett avseende saknas fortfarande en ordentlig utvärdering, den strategiska och säkerhetspolitiska nivån. Vad var egentligen det övergripande målet med insatsen? Och var det målet, så här i efterhand, det ”rätta” ?
USA:s relativt nyligen tillsatta utrikesminister Antony Blinken varnar för att talibanrörelsen kan komma att ta makten i Afghanistan efter att de amerikanska (och Nato) trupperna lämnar landet. Blinken uppmanar Afghanistans regering att ersätta sig själv med en övergångsregering och i den låta talibanledare ingå. Detta kan tyckas vara ett synnerligen anmärkningsvärt påstående. Sedan år 2002 har Sverige deltagit i insatserna mot talibanerna i Afghanistan som en del av International Security Assistance Force (ISAF). De första åren av insatsen var strategin inriktad mot fredsbevarande insatser men från år 2009 ändrades denna mot en tydligare upprorsbekämpning. Idag utvärderas denna insats och en viktig fråga är vad dessa insatser gav för slutgiltig effekt?
Den här texten avser att problematisera behovet av en utvärdering av insatsen i Afghanistan på en övergripande strategisk och säkerhetspolitisk nivå.
Fredsavtalet med talibanerna
Den 29 februari 2020 tecknade USA och talibanerna ett avtal som innefattade löften från talibanernas sida om att inte attackera USA och dess allierade samt att inte heller tillåta andra organisationer eller dylikt att göra så ifrån afghanskt territorium. Som motprestation för detta ska USA, och dess allierade, senast i maj 2021 ha genomfört en fullständig reträtt från landet. Kort efter detta utropade sig också talibanerna som segrare i kriget som pågått sedan 2001 som en följd av attentaten den 11 september. Benämningen av detta avtal som ett fredsavtal kan därmed uppfattas som något vilseledande då det är ett avtal som ensidigt reglerar reträtten för bara en part i konflikten.
De förhandlingar som genomfördes och avslutades den 29 februari 2020 fördes enbart mellan talibanerna och USA, den afghanska regeringen var inte inbjuden att delta i samtalen. Istället skulle samtalen med den afghanska regeringen genomföras i efterhand och dessa fredsförhandlingar inleddes i september 2020 utan att ännu ha nått någon framgång. Afghanistans president Ashraf Ghani har meddelat att han inte avser att genomföra en maktdelning och pekar på att han är folkvald och har för avsikt att sitta sin mandatperiod ut.
Det budskap som förmedlades från president Trump och hans administration i samband med avtalen i februari 2020 är intressanta att reflektera kring. Trump sa vid presskonferensen när fredsavtalet var påskrivet, att ”vi har haft stora framgångar i vårt dödade av terrorister”, men att det nu är dags att ”hämta hem de våra”.
Den före detta presidenten påpekade mycket riktigt att många terrorister har nedkämpats, men om det huvudsakliga syftet med kriget var att göra just detta, döda talibaner, varför då överge landet till terroristernas våld? Berättigandet av kriget i Afghanistan har förändrats under årens lopp. Den amerikanska administrationen har dels använt sig av feminism som ett skäl, jakten på Usama Bin Laden som ett annat. George W Bush sa redan år 2001 att ”när vi driver ut terroristerna och talibanerna ska vi hjälpa det afghanska folket, kvinnor och barn har lidit tillräckligt”. I praktiken har det dock varit tydligt att syftet att hjälpa de afghanska kvinnorna har varit kraftigt nedprioriterat i kriget i Afghanistan.
En reflektion över ISAF’s arv
För mig som genomförde värnplikten i slutet av 00-talet, innan upptrappningen i Afghanistan hade skett, var synen på internationella insatser (men också i stor del professionsetiken som officer) i huvudsak formad av insatserna på Balkan.
Den synen innehåller i huvudsak en humanitär sida där vi med AK5 i ena handen och en filt i den andra kom för att få slut på krig och hjälpa utsatta civila. Kriget i Afghanistan har format en ny syn på detta där krigföring och strid i större utsträckning står i fokus.
ISAF-styrkorna prioriterade ”träff i målet” över den humanitära hjälpen. Vi prioriterade att inhämta så goda underrättelser som möjligt genom att, kulturrelativistiskt på ett sätt, förhålla oss till de kvinnoförtryckande och patriarkala system som Afghanistan genomsyras av.
Det handlar om att erkänna och stå för det insatsen tycks ha syftat till: Att döda talibaner.
Att barnäktenskap (äktenskap under 18 år fyllda enl. Unicef Child marriage data 2018) och rätten att misshandla sin hustru ej är olagligt i Afghanistan valde ISAF att ge sitt tysta medgivande till. Faktum som att flickor i landet systematiskt och gifts bort till män de ej själv har valt förbisågs. Att kvinnor i stor utsträckning inte tilläts de mest självklara friheter som att prata med vem de ville eller röra sig fritt utan att ha ett överhängande hot om våld över sig negligerades. Dessa påståenden handlar inte om att skuldbelägga de svenskar som genomfört insatser i landet, och som vid flertalet tillfällen påverkat Afghaners liv till det bättre, utan det handlar om att erkänna och stå för det insatsen tycks ha syftat till: Att döda talibaner.
Utan att lägga någon värdering kring om detta val är rätt eller fel så kan vi konstatera att detta är ett strategiskt beslut. Detta innebär inte att humanitära insatser inte genomfördes i landet, tvärtom finns det massor av exempel på detta. Men prioriteringen låg inte där, vilket kanske där och då, på plats, var helt riktiga beslut. Men det finns otaliga exempel på kollegor som har kommit hem från en insats i Afghanistan med en känsla av hopplöshet inför vad stora antal av befolkningen i landet behöver genomlida.
Men i och med de fredsavtal som nu genomförts och den kommande fullständiga reträtten av amerikanska förband går det att hävda att Afghanistan lämnas åt sitt öde. Ett inte helt osannolikt scenario är att talibanerna åter kommer till makten i landet och med det en följd av sharialagar, minskad frihet och framförallt ett ökat förtryck av kvinnor. Den övergripande frågan är fortfarande hur vi ska utvärdera vårt deltagande i insatsen i Afghanistan. Men i ljuset av detta resonemang kan vi ställa frågan om det överordnade målet var det rätta?
Afghanistans tidigare president Hamid Karzai, som tillsattes av de USA-ledda styrkorna, ser inte längre USA som en allierad. Han menar på att USA i för stor omfattning prioriterade dödandet av talibaner över det afghanska folkets säkerhet. I och med de senaste årens ökade osäkerhet, men också de hem och byar som förstörts i samband med flyganfall, får kanske det afghanska folket åter igen förlita sig på talibanerna för ordning och säkerhet?
Om talibanerna tar makten när USA och Nato drar ur sina trupper ur landet, var då insatsen i Afghanistan förgäves? Att USA redan nu, helt öppet, rekommenderar den folkvalda regeringen att ta in talibanerna ”i värmen” och genom detta legitimera deras existens gör att jag undrar om det inte är talibanerna som har vunnit kriget om Afghanistan. Detta sker samtidigt som IS närvaro i landet ökar och riktade attacker mot progressiva rörelser utförs.
Kommer insatsen i Mali att sluta på samma sätt? Och hur påverkar egentligen insatsen i Afghanistan svenska officerare och soldaters narrativ kring motiven för insats? Forskningen pekar på att svensk militär under internationella insatser i huvudsak drivs av ett högre syfte (paleomodernt motiv) samt en önskan om äventyr (postmodernt motiv). När det högre syftet blir mer dunkelt, hur påverkas då vår personals narrativ och motivation? Och hur kan detta påverka våra veteraner?
Officerare får lära sig tidigt att Försvarsmakten är ”politikens förlängda arm” och det stämmer givetvis men jag menar att det ändå finns ett värde i att utvärdera vår insats på nämnd nivå. Hur påverkas kommande insatser av arvet från insatserna i Afghanistan? Termen ”mission creep” har myntats i diskussioner kring Afghanistan. Innebörden är kortfattat beskrivet att organisationen utökar sitt uppdrag utöver den på förhand givna målsättningen. Är risken att vi drabbas av detta även i Mali?
Anm: Fredsbevarande insatser baseras på tre principer: parternas medgivande, opartiskhet och begränsad våldsanvändning med undantag för självförsvar.
International Security Assistance Force (ISAF) var en multinationell styrka i bestående av omkring 130 000 soldater och undersstödspersonal, varav största delen, cirka 90 000 bestod av amerikanska trupper
Texten är ursprungligen publicerad på Krigsvetenskapsakademiens hemsida.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
