ledare Storklubbarnas hot om att bilda en egen liga höll bara i ett par dagar. Men försöket visar på att fotbollen är en globaliserad underhållningsindustri, där pengar kommit att bli styrande i allt för stor utsträckning.
Super League utmanade Champions League, ett par dagar. Tolv av storklubbarna i Europa bestämde sig för att organisera en egen europeisk liga med JP Morgan som finansiell garant, och kapa åt sig alla intäkterna för egen del. Samt ta över ledartröjan från Champions League som ligger under det europeiska fotbollsförbundet, UEFA:s, paraply.
Champions League genererar stora pengar till UEFA, och till de klubbar som kvalificerar sig, men förstås framför allt till de största och mest framgångsrika klubbarna. De tolv klubbarna från Storbritannien, Italien och Spanien ville kort sagt göra ett slags ”bollexit” och bryta sig ur den europeiska fotbollsfamiljen.
Den här gången höll det inte mer än ett par dagar. UEFA skramlade med sitt tyngsta artilleri och hotade med att utestänga klubbarna från pågående Champions League-slutspelet. I så fall hade tre av semifinalisterna fått kasta in handduken redan i vår. Och de här klubbarnas spelare skulle, hette det, inte heller få delta i kommande EM- eller VM-turneringar.
Lika allvarligt var nog det förtroendekapital som stod på spel. En rad kända fotbollsprofiler kritiserade projektet i hårda ordalag. Och till detta kom att fansen protesterade. I Liverpool sjöng fansen ABBA:s ”Money, Money, Money” och i London skanderade Chelseafansen upprörda talkörer. På andra håll har fans eldat upp klubbarnas matchtröjor. Under det här trycket hoppade klubbarna av en efter en. Super League lanserades på måndagen. På onsdagen var förslaget dött.
De tolv klubbarna tillhör Europas mest framgångsrika. De har privata ägare. Men de är också skuldsatta upp över öronen och i ett akut behov av mer pengar. De har triggat varandra i en kamp om ligasegrar och höga placeringar i Champions League. Under pandemin har intäkterna förstås fallit när läktarna stått tomma.
Men det var exempelvis inga klubbar från Tyskland med i planerna eftersom de, precis som i Sverige, har en mekanism där klubbarnas medlemsföreningar har sista ordet. I andra länder är det privata och förmögna ägare som köpt upp storklubbarna och som bestämmer, särskilt engelska Premier League har visat sig attraktiv för globala ägare.
Här ser vi de yttersta konsekvenserna av globaliseringen av fotbollen, som i allt högre grad kapat banden till klubbarnas platser och ursprung.
Fotbollen är i alla bemärkelser i dag en globaliserad sport eller underhållningsindustri, som omsätter enorma belopp, inte minst genom de globala TV-intäkterna. Konkurrensen om de stora titlarna har triggat upp spelarlönerna och övergångssummorna bortom det rimligas gräns. Allt detta kommer att äga bestånd i dagens fotbollsvärld, även om Super League föll ihop. Och de stora klubbarna kommer säkert att göra nya försök att säkra sina allt större intäkter, eftersom de är instabila och skakiga finansiella pyramider.
Superligans ordförande Florentino Pérez från Real Madrid gav prov på fotbollsmagnaternas arrogans när han tillstod att storklubbarna står på ”ruinens brant”, men att syftet egentligen är att ”rädda fotbollen”: ”Unga människor är inte längre intresserade av fotboll. Varför? För att det är så många matcher med dålig kvalitet och då hittar de andra plattformar.” Han öppnade också för att korta matchtiderna för att göra fotbollen mer attraktiv. ”Detta är en liga för att rädda fotbollen”, sa han. Han menade förstås: rädda de egna klubbarna.
Här ser vi de yttersta konsekvenserna av globaliseringen av fotbollen, som i allt högre grad kapat banden till klubbarnas platser och ursprung. Precis som ekonomin i allmänhet har globaliserats är de stora fotbollsklubbarna stora internationella aktörer, med fans och följare över hela världen. De stora intäkterna kommer från TV-sändningar, reklam, turnéer och försäljning.
Klubbarnas matchtröjor med de stora stjärnornas namn på ryggen når köpare både nära och fjärran. Och klubbarna ägs av privatpersoner som satsat stora pengar på att få bestämma över de forna medlemsstyrda föreningarna. Makten har flyttat från Liverpool och Manchester till några som besitter ett stort finansiellt kapital.
Pengarnas makt är som mest synlig och tydlig i toppen på fotbollspyramiden. Men den påverkar hela fotbollsvärlden, från knattefotbollen, via Superettan och Allsvenskan, till UEFA, för att inte tala om internationella och korrumperade internationella FIFA. Den påverkar fotbollsspelare runt om i världen som lägger ner sitt liv i hopp om ett kontrakt och en stabil inkomst i en tänkt framtida fotbollskarriär. Även konkurrensen om spelarkontrakten är i dag global.
Super League blev ett gigantiskt och spektakulärt självmål, och en moralisk och pinsam kollaps. Personligen är jag glad att jag redan hade hunnit säga upp mitt TV-abonnemang.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
