Mellanförskapets gåta

gästkrönika Att ha två kulturer, men inte riktigt anses tillhöra någon av dem. Det är en verklighet som väldigt många svenskar lever i, skriver Mariana Moreira Duarte.

Jag bröt ihop. Jag hade hållit ihop så länge och nu gick det inte längre. Jag berättade om de återkommande kommentarerna från främlingar om att ”I Sverige pratar vi svenska”, hur snabbt jag fick vakter efter mig i affärerna, hur folk flyttade på sig när jag kom, hur jag alltid hade bänkar för mig själv oavsett hur lite plats det fanns på övriga bänkar. Jag minns min kloka systers ord: ”vi har egentligen det bästa, vi kan ta det bästa av båda världarna och göra det till vårt eget”.
Det gjorde mycket för mig där och då. Det gör fortfarande mycket för mig.

2013 läste jag kursen Migration och Mångfald. Det var en ögonöppnare på många plan, det var också då jag för första gången stötte på benämningen Mellanförskap. Att ha två kulturer men inte riktigt anses tillhöra någon av dem. En verklighet som väldigt många människor lever i.

Att leva i Mellanförskapet skapar en inre frustration som kan komma att kanaliseras till något positivt och tråkigt nog emellanåt till något mindre positivt. Det kan handla om allt från att få kommentaren ”inte du”, att få väktare efter sig i affären, till att hamna längst ner i ansökningshögen för att ens namn är annorlunda. Det handlar också om att få kommentaren: ”I Sverige pratar vi svenska” som reaktion för att man pratar sitt hemspråk med sin förälder i telefonen.

Vi kan inte tro att alla ska klara av hitta sin plats i Sverige enbart genom att diskutera ännu hårdare tag.

Jag är av åsikten att Mellanförskapet är den verklighet politiska partier skulle behöva bli mer medvetna om och jobba mer med. Jag tycker analysen och därmed åtgärderna saknas. Ungdomarna som vi ser bakom många tidningsrubriker är i 9 fall av 10 födda i Sverige. Ungdomarna som strosar runt på stan i storgrupp är också födda här.

Varför ska dessa unga, som aldrig tillåts sätta sina egna rötter i samhället där de bor, ta en plats i en förutbestämd social norm? Varför ska man finna sig i ett samhälle där delar av dess högsta representanter ägnar tid och energi åt att generalisera kring ens existens och vad den eventuellt kan komma att innebära för övriga medborgare?

Att inte se Mellanförskapet leder till att man missar en stor komponent. En komponent som skulle behöva genomsyra all verksamhet. Det handlar bland annat om förhållningssätt i skolan, i kollektivtrafiken, i affären eller på arbetsplatsen. Det handlar om hur vi ser på varandra och våra respektive styrkor. Det handlar om att hylla likheterna och olikheterna.

Vi kan inte tro att alla ska klara av att hitta sin plats i Sverige enbart genom att diskutera ännu hårdare tag. Budskapet som också behöver skickas är att det är ok att vara det bästa av två världar. Genom att stärka alla delarna av en individ skapas grundade människor som aktivt väljer att ta en plats i samhället och ta del av samhällskontraktet.

Mariana Moreira Duarte är aktiv inom Miljöpartiet i Stockholms stad