Nyhet Drygt tio år efter att de fattiga EU-migranterna blev en del av den svenska gatubilden bor många fortfarande i skogen utan el och vatten. Men en lag från 2017 ändrade villkoren. Flera av dem får sina kojor och tält rivna i ett allt högre tempo.
Många EU-migranter, ofta romer från Rumänien, bor fortfarande i skjul och tält, eller kojor som de bygger av lastpallar och presenningar. Mycket talar för att deras boenden krossas i allt högre tempo av kommunerna eller deras underentreprenörer.
En av dem som allt oftare bygger upp sitt boende på nytt är gatumusikanten Marian, 45, som rest till och från Rumänien i åtta år.
– Det har skett ganska många gånger genom åren, och det har skett oftare de senaste åren, säger han och småskrattar förläget när Dagens Arena träffar honom på Stadsmissionens stödcenter Crossroads i Stockholm.
Förmodligen har han inte bara haft otur när han valt boplats i skogen. Det som på myndighetsspråk kallas avlägsnande kan nämligen genomföras snabbare än för ett par år sedan, vilket beror på en lag från 2017.
– Om vi går tillbaka till hur det var innan regelförändringen så gjorde polisen ofta ingenting, säger Marie Öhrström, chefsjurist på Fastighetsägarna Sverige, vars organisation tillsammans med LRF låg på riksdagspolitikerna under 2015 och 2016.
Organisationerna ville ha igenom en förändring eftersom deras bild var att kommunerna och myndigheterna inte visste hur de skulle göra när EU-migranterna uppförde sina bosättningar och tältläger.
– Kommunerna var väldigt villrådiga. Det var också ett relativt nytt fenomen. De visste inte heller vilka befogenheter de hade, fortsätter hon.
Till slut kom den nya lagen.
“Om vi inte stävjar det här riskerar vi att få kåkstäder”, motiverade justitieminister Morgan Johansson (S) lagförslaget i ett pressmeddelande när det presenterades i februari 2017.
Reglerna skulle mer effektivt hindra olovliga bosättningar och värna äganderätten, bland annat genom att de som bodde på ett otillåtet sätt inte längre skulle behöva identifieras. Identifieringen tog tid och kostade pengar, inte minst för att det kunde vara nya personer i lägret när avhysningen skulle genomföras, vilket krävde en ny identifiering.
– Lagändringen 2017 bidrog absolut till en förändring och till det lagstiftaren hade tänkt sig. Det blev lättare att avhysa dem som olovligen bosatt sig på någon annans mark och det blev lättare för markägare att få polisens hjälp. Man behövde inte alltid vända sig till Kronofogden, säger Jonas Melinder på Länsstyrelsen i Stockholm, en av dem jobbat mest med frågan om EU-migranternas situation under de senaste åren.
Han var tills nyligen samordnare för länsstyrelsernas uppdrag med att bedriva kompetensutveckling för regionala aktörer som arbetar med utsatta EU-migranter. Den bild han hade när samordningsuppdraget avslutades vid årsskiftet var att just de större bosättningarna blivit färre på senare år, men att de mindre finns kvar.
– Även om det ser olika ut i olika kommuner, var det fler som lärde sig att det inte var tillåtet att bo så här och att stora bosättningar leder till friktion med omgivande samhället. Boendena har på många håll till exempel flyttat till bilar, men bosättningarna finns ändå kvar, framför allt i storstadsområdena, säger Jonas Melinder.
På Crossroads stödcenter förklarar Marian via tolk hur det är att leva och bo i kojor och tält i Sverige. Det är just natten efter dagen då boendena förstörs som är jobbiga, berättar han.
– Då finns det inte någonstans att sova och man måste hitta en ny plats snabbt. Det kan bli så att man får sova vid centralen, eller i tunnelbanan, men man hjälper varandra lite grann också, säger han i lågt tonläge men med tydliga gester.
Det jobbigaste är dock inte att resa nya tält eller att bygga kojor, utan att de som arbetar med avlägsnandet ibland tar med sig Marians och de andras ägodelar.
– De tar kläder och allting, saker som vi ibland ska skicka till våra barn och familj.
Men finns det då inte härbärgen? Ja och nej. Det ser olika ut i olika kommuner. En del kommuner, som Linköping, saknar härbärgen. Andra kommuners härbärgen har fortfarande olika restriktioner som gör härbärgeboendet oattraktivt för en del. I Stockholms kommun är det vanligt att EU-migranterna får max fem nätter på härbärge, sedan två nätter på egen hand, och därefter fem nya nätter .
Andra gillar inte härbärgen, berättar Sven Hovmöller från föreningen Hem i Stockholm. Han har sedan 2014 arbetat med marginaliserade EU-medborgare, de flesta romer från Rumänien, som försörjer sig genom tiggeri, pantande och enklare jobb.
– På härbärgen får du sova med 20 personer du inte känner, och en del är rädda för stölder och folk är vakna på nätterna. Några snarkar. Det förekommer att folk är påverkade. Och på vissa härbärgen får man inte sova i samma säng, trots att man är gift, säger han.
EU-migrantbosättningar byggs och förstörs och byggs upp igen i många kommuner: i Stockholm, Göteborg, Huddinge och Linköping, bara för att nämna några av dem.
– Man gör inte någon fattig en tjänst genom att riva deras koja, de måste bara bygga upp precis samma skruttiga koja igen. Igen och igen i kanske fem år, innan det händer något positivt som att få ett tillfälligt påhugg som fönsterputsning. Och det dröjer ännu längre tills de kanske får ett vitt jobb, säger Sven Hovmöller.
Man skulle kunna tro att pandemin och minskat resande minskade antalet EU-migranter i Sverige. Men så är det inte. De som arbetade med det nationella samordningsuppdraget på Länsstyrelsen i Stockholm kunde inte se att pandemin ledde till färre EU-migranter från Rumänien och Bulgarien under 2020. Pandemiåret gjorde det ännu svårare för gruppen att få jobb i hemländerna, och Sverige var länge ett av de länder som det fortsatt gick att ta sig till, berättar länsstyrelsernas tidigare samordnare.
– Deras arbetsmarknad är kärv. Det är inte svårt för dem som organiserar detta att samla ihop folk för att åka hit. Dessutom fick de som återvände till hemländerna i början av pandemin skulden för smittspridningen. I vissa fall mer eller mindre uppmanades de att lämna sina länder igen, säger Jonas Melinder på Länsstyrelsen.
Genom Kronofogdens statistik går det inte att få en heltäckande bild av hur antalet myndighets- eller kommunaktioner mot otillåtna boenden har utvecklat sig i Sverige de senaste åren. Alla ärenden når nämligen inte myndigheten. På flera ställen går man inte längre via Kronofogdemyndigheten, uppger myndighetens analytiker.
– Teoretiskt borde det öka i vår statistik efter lagändringen, men i stället sjunker det. Kanske är det så att olika polisdistrikt jobbar olika med frågan och en del oftare ser det som en polisiär fråga, förklarar Kronofogdens analytiker, Johan Krantz, som uppskattar att cirka nio av tio ansökningsärenden till dem rör EU-migranter.
Förra året hade ansökningarna om avlägsnanden i Sverige sjunkit till 65 medan antalet registrerade utförda avlägsnanden uppgick till 40. Minskningen gäller dock inte vissa kommuner i Stockholms län.
Stockholm stads exploateringskontor är en av många aktörer i huvudstaden som arbetar med att flytta och frakta bort de tillfälliga migrantboendena. Där har tjänstemännen intensifierat sina insatser, från 10 avlägsnanden 2018 till 18 stycken förra året. Men då de bara har hand om ”icke detaljplanelagd mark och kvartersmark”, är det även på lokal nivå svårt att skapa sig en statistisk heltäckande bild.
Marian, som spelar dragspel på olika platser i Stockholmsområdet, upplever i alla fall att det har blivit vanligare. Han säger att vintern är den svåraste perioden.
– Då kan isen eller frosten komma in i tälten, det kan bli väldigt kallt. Denna vinter hade vi dock lite tur på det sättet att vi kunde byggde en stor koja tillsammans med vänner, och vi kunde hålla värmen rätt bra.
Det här är första delen i en serie artiklar om bosättningarna i skogen. Marian heter egentligen något annat.
Läs också:
Bråk, eld och razzior – så är det att bo i skogen
Nolltoleransen mot EU-migrantläger breder ut sig
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
