Att brottas med Gud

Samhälle Just nu står vi människor inför flera avgörande vägskäl. Vad göra? Keep calm and carry on? En klassisk variant är att vända sig till tron. Men är religion och nyandlighet verkligen lösningen? Erik Tängerstad reder ut ordens ursprung på jakt efter svar.

Patriarken Jakob var en fixare och trixare. Efter att ha lurat sin tvillingbror Esau på dennes fadersarv var han tvungen att fly undan brorsans vrede. När Jakob försökte smita över en flod så stoppades han av en främling. De två började slåss och fortsatte med det hela natten. Ingen gav sig. Fortfarande nästa morgon höll de på. Först då förstod Jakob att han brottades med Gud. Senare talade Gud till honom och sade: ”Ditt namn är Jakob; men du skall icke mera heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.” Så fick han namnet Israel. (1. Mos. 35:10).

Israel betyder med andra ord bokstavligen ”brottas med Gud”. Det hebreiska ordet ”sará” betyder ”brottas” eller ”kämpa” och ordet ”El” betyder ”gud”. Lägg till ett ”med” så blir det i-sará-El: Israel.

Så småningom fick Jakob/Israel tolv söner och ett okänt antal döttrar med sina två fruar och två tjänarinnor. Sönerna blev Israels barn och stamfäder för Israels tolv stammar. Mot den bakgrunden framstår Israel inte som något land, utan snarare som en klan som ständigt brottas med Gud.

För länge sedan, innan människorna uppfunnit monoteismen, fanns det massor av självständiga och viljestarka gudar överallt. Spåren av dessa gudar ser vi hela tiden idag, i namn som Michael, Daniel, Samuel, Rafael och alla andra namn som slutar på -el. Det handlar inte bara om personnamn. Så betyder exempelvis Babel ”Guds port”.

Alla dessa namn har att göra med gud i någon form. Det fanns också förstås feminina gudomar och namn som till exempel Rakel – så hette förresten Jakobs/Israels favorithustru; hon som blev mor till favoritsönerna Josef och Benjamin.

Inspirerade av patriarken Abraham kom sedan människorna att uppfinna monoteismen. Därmed degraderas alla dessa gudar och gudinnor till viljelösa och mer eller mindre könlösa änglar som skötte kommunikationen mellan Gud och människor.

En av Guds viktigaste budbärare är ärkeängeln Gabriel, eller Jibrā’īl alternativt Jibrīl som namnet kommit att uttalas på arabiska. Ett krux i sammanhanget är att vokalljuden glider, så att ”el” kan bli ”il” eller ”al”. Gabriel blir Jibril på samma sätt som Abraham blir Ibrahim. Namnet Ibrahimovic betyder bokstavligen Abrahamsson. I den monoteistiska världen är vi alla på sätt och vis Abrahams barn. Vi är alla Ibrahimovic!

Att ordet ”El” betyder ”Gud” kan förklara en del saker i samtiden. Det gamla grekiska ordet för ”bärnsten” är till exempel ”elektron”, alltså en slags sten med märklig, gudomlig kraft. Ordet lär grekerna ha plockat upp från andra medelhavsspråk, bland andra människor som också fascinerades av statisk elektricitet.

Eller ta det bibliska ordet ”Elohim” som brukar förstås som begreppet för det gudomliga. På arabiska blir detta ”El” lätt ”Al” eller ”Il”. Det kluriga är att det hebreiska ordet Elohim snarast betyder gudarna i plural – även om betydelsen kommit att stanna vid att det handlar om en och samma Gud. I singular borde det snarare bli Eloah. Men, som sagt, vokalljudet glider så på exempelvis arabiska skulle det kunna bli Iloah.

Lägger man därtill en bestämd artikel för att markera att man talar om den enda Guden i bestämd form så blir det al-Iloah, eller snarare Al-loah, eller Allah. Ordet Allah är mycket, mycket äldre än islam. Det är ett ord som helt enkelt bara betyder den enda Guden. Så när till exempel arabiskatalande kristna tillber Allah, eller för den delen när arabisktalande judar gör det, så blir dessa människor inte för den sakens skull muslimer. Allah är namnet på den monoteistiska Guden oavsett om man är jude, kristen, eller muslim; i vart fall om man pratar något språk som är besläktat med arabiska. Den saken kan vara bra att känna till, så man inte råkar ut för några missförstånd.

En annan sak som kan vara bra att känna till, för att undvika missförstånd, är att ingen människa kan skapa en religion. Den som ändå försöker kommer knappast bli tagen på allvar. Vill det sig illa så kommer personen bli inspärrad och söndermedicinerad, eller något ännu värre.

Ingen enskild människa har någonsin skapat en religion. Den saken kan vara värd att hålla i minnet då man talar om till exempel Muhammed, Jesus, Moses, eller för den delen Abraham.

Den historiske Muhammed var inte någon muslim, lika lite som den historiske Jesus var kristen, eller den historiske Moses var jude. Abraham uppfann inte monoteismen. Först långt senare, efter att dessa historiska personer sedan länge dött, kommer andra människor som säger sådant som: ”Muhammed lade grunden för islam” eller ”Jesus skapade kristendomen” eller ”Moses ledde det judiska folket ut ur Egypten”.

Eller så säger de sådant som att Muhammed, Jesus och Moses egentligen är en och samma person: en och samma profet som säger en och samma sak om en och samma Gud. Först efter det att människorna uppfunnit monoteismen har man börjat hävda att Abraham är monoteismens grundläggare.

Utvecklandet av monoteistisk religion är ett kollektivt projekt som sedan årtusenden utförts av oräkneliga troende – det handlar inte om olika monoteistiska religioner som skapats av olika, enskilda personer. Varje form av monoteism bygger i praktiken på avancerade efterhandskonstruktioner, inte minst på långdragna och ofta våldsamma strider mellan olika grupper som slåss om vad det var som egentligen hände, samt varför det som hände hände. Monoteism handlar om samlandet av människomassor som försöker organisera sig. Därigenom kommer de att brottas med Gud.

Det latinska ordet ”religion” kan tolkas som ”återsamling”, alltså ”re-ligion” (en legion är en organiserad och sammanhållen krigshär, som till exempel Romarrikets disciplinerade legioner) och man samlas för att tillsammans utföra den sedan urminnes tider gemensamma kulten på välkänt och traditionellt sätt.

Genom kulten bygger man upp och förstärker den egna gruppens sammanhållning. På så sätt återskapar man gruppen och bildar ett ”vi” med varandra. Så bildas ett folk. Utan religion, ingen gruppsammanhållning, inga folk – bara människomassor.

Religion är alltid ett kollektivt åtagande och därigenom ett konkret byggande och vidmakthållande av gemenskap och av den makt som en samordnad grupp kan utöva. Teologi är något annat.

”Teologi” betyder ”läran om Gud”. Religion är utövandet av socialt konstruerade traditioner som inte nödvändigtvis behöver förknippas med personlig tro. Människor gifter sig i kyrkan, de döper sina barn där, och där utövar de begravningsritualer över sina döda, oavsett om de tror på Gud eller inte. Religion är något man gör tillsammans, oavsett vad man själv tror på. Teologi, å andra sidan, är mer personligt: det handlar om att brottas med Gud.

Ordet ”kris” betyder ”vägskäl”. Alltså, man går på en väg som plötsligt delar sig. Vilken riktning ska man nu välja? Kris! En hake i sammanhanget är att man måste ta konsekvenserna av sina handlingar, eftersom man aldrig kan vända åter. Även om man skulle få för sig att vända och gå tillbaka, så gör man det bara i rummet, aldrig i tiden. Tiden är enkelriktad och den går ständigt åt ett och samma håll: från födelse till död. När man inom den traditionella läkekonsten talar om sjukdomsförloppets kris så handlar det om punkten då patienten antingen tillfrisknar eller dör.

Kris är ordet för dagen: Klimatkris! Pandemikris! Finanskris! Kris i Mellanöstern! Kris! Just nu står vi inför ett oöverskådligt antal avgörande vägskäl. Vad göra? Keep calm and carry on? En klassisk variant är att vända sig till tron. Att ta fighten och brottas med Gud.

Men är religion och nyandlighet verkligen lösningen? Många säger på goda grunder: ”Jag tror inte på Gud! Religion är bara fördomar som man inte behöver fästa någon uppmärksamt vid!” Frågan är dock om inte en sådan attityd i sig är religiös: om den inte i sig pekar mot någon form av underliggande monoteistisk grundsyn.

Prova med att byta ut ordet Gud mot ordet Verkligheten. Tror du på Verkligheten? Svarar du Ja! så är du antagligen någon slags monoteist. Tror du så är du troende. Genom att inom en tankestruktur bara byta ut ett ord mot ett annat, utan att samtidigt ändra tankestrukturen, förändras egentligen ingenting i sak. Säger du att du tror på Verkligheten (samtidigt som du menar att du inte tror på Gud) så tror och handlar du inom ramen för en monoteistisk övertygelse. Då är du religiös. Och när du hamnar i akut kris kommer du att brottas med Verkligheten (alltså med Gud).

Inom den universella, monoteistiska tron på den materiella Verkligheten har det länge funnits en övertygelse om att vetenskap och kapitalism utgör två sidor av samma sak. Och den moderna, demokratiskt styrda rättsstaten syftar till att få alla att hålla sig på den enda vägen. De övertygade – de redan frälsta – tror att vi går på vägen som leder fram till målet: frihet och rättvisa genom demokrati och välstånd. TINA: There Is No Alternative.

Den växande medvetenheten om den just nu snabbt utvecklande klimatförändringen, tillsammans med den överraskande pandemin (som många under flera decennier varnat för) har punkterat uppfattningen om den enda vägens politik.

Den växande kunskapstillväxten pekar ut den växande ekonomiska tillväxten som boven i klimatförändringens drama. Samtidigt framstår det allt tydligare att den växande ekonomiska tillväxten aktivt misstänkliggör den växande kunskapstillväxten, eftersom vetenskapens resultat i praktiken underminerar kapitalismens legitimitet.

Den moderna och demokratiskt styrda rättsstaten vet inte längre åt vilket håll den ska gå. Ska vi besluta oss för att kunskap är målet i sig och att ekonomin bara är ett medel för att förverkliga detta mål? Eller ska vi tvärt om besluta oss för att ekonomin i sig är målet och att kunskap bara är ett medel för att vidmakthålla den ekonomiska tillväxten? Hur ska staten styras och vilket är egentligen syftet med samhället som sådant?

Den moderna vetenskapen, som monoteism, tror på det enda och odelade förnuftet och på den enda universella, materiella Verkligheten. Vetenskapen tror på vetandet – med betoning på tror. Så länge den okritiskt fortsatt med detta så har de övertygade anhängarna rutinmässigt trott att vetenskapen med hjälp av vetenskapliga metoder genererar kunskapstillväxt och därmed ackumulerar kunskaper som direkt motsvarar verkligheten som sådan.
Det är genom Sanningen som (den människoproducerade) Kunskapen kan identifieras med (den icke-människoproducerade) Verkligheten.

Här uppstår dock ett knepigt filosofiskt problem: för om Sanningen är den att vetenskapen hjälper oss att förstå Verkligheten, samtidigt som Verkligheten med vetenskapens hjälp låter oss förstå Sanningen, så kommer distinktionerna mellan Sanning, Kunskap och Verklighet att kortslutas.

Här är inte platsen att djupdyka i detta filosofiska problem. Men det bör sägas att det komplexa förhållandet Sanning-Kunskap-Verklighet inte låter sig fastställas inom något fixerat vetande. Om detta förhållande kan vi egentligen inget veta – utan på det måste vi tro. Här handlar det om en form av monoteism.

Den vetenskapliga praktiken vilar på en treenighetslära – Sanning-Kunskap-Verklighet – som tycks motsvara kristendomens treenighetslära kring Fadern-Sonen-Helige Anden. Ingen av dessa treenighetsläror låter sig slutgiltigt bevisas eller på annat sätt entydigt fastställas. På treenighetsläran kan man bara tro.

Som monoteism är samtidigt den moderna kapitalismen den moderna vetenskapens raka motsats. Inom den kapitalistiska religionen tror man på Pengarna och inte på något annat: Pengarna är Gud! Religionen utövas genom kulten kring den eviga ekonomiska tillväxten. Människornas uppgift är att tjäna Pengarna.

Kulten går ut på att med alla medel göra Pengar av liv så att den eviga ekonomiska tillväxten inte stannar av. Varje försök att göra Liv av pengar är tabu, eftersom det skulle hota den ekonomiska tillväxten som sådan. Luft och vatten måste prissättas i Pengar så att kulten kring den ekonomiska tillväxten kan upprätthållas. Det får aldrig vara så att pengar prissätts i Luft och Vatten, för då riskerar den kapitalistiska kulten att avslöjas som tom och meningslös.

Enligt denna religion är syftet med universum att göra allt liv till Pengar. Och det gäller att få människorna att underkasta sig religionen och okritiskt tjäna Pengarna – den som har mest Pengar när hen dör vinner! Ändock: när människorna endast förväntas tjäna Pengarna så vinner Pengarna på affären, inte vi som tjänar. Att ifrågasätta kapitalismens monoteistiska struktur är att likt det lilla barnet ropa ut: ”Men kejsaren är ju naken!”.

Kanske förefaller det ovanstående vara så grovt att det mest framstår som dålig satir. Men poängen här är inte att presentera någon djuplodande analys av vare sig den moderna vetenskapen eller den moderna kapitalismen. Poängen är istället att visa att den moderna vetenskapen är oförenlig med den moderna kapitalismen, och vice versa.

Det högmoderna samhället har kommit till ett vägskäl och det finns ingen väg tillbaka. Därmed har högmodernitetens politiska ordning kommit i olag. Idén om den demokratiskt styrda rättsstaten som ska garantera frihet och välstånd genom kunskap och ekonomisk tillväxt riskerar implosion.

I det medborgarhem som är den moderna staten verkar nu den moderna kapitalismen och den moderna vetenskapen genomgå en smärtsam och oåterkallelig skilsmässa. Högmodernismens materialistiska monoteism spricker sönder. Och dess barn står där i ett hörn, ensamma och villrådiga. Frågan är vilken väg de nu väljer. Väljer de alls att gå åt samma håll?

Samtiden idag ser alltså ett snabbt växande intresse för nyandlighet. Det är kanske inte så konstigt när man betraktar världsläget. Allt fler verkar alltmer desperat leta efter något att tro på, något att ty sig till. Om det inte är den inre friden genom någon form av healing, så är det kanske en nostalgisk dröm om den gamla goda tiden. Utvecklandet av en mer eller mindre militant nationalism. Sektliknande grupper skapas, inte minst på och via sociala medier.

Kanske är det inte så konstigt att konspirationsteorier frodas i dessa relativt slutna miljöer. När man känner krisen torna upp sig så ligger det nära till hands att söka skydd hos andra och därmed lämna sin självständighet i sektens relativa trygghet. Hellre det, än att ensam behöva brottas med Verkligheten (alltså med Gud).

Kanske är det ett storskaligt epokskifte vi nu står inför. För ungefär 250 år sedan slog Upplysningstiden igenom, alltså den tid som förebådade den högmoderna värld i vilken vi alla fötts in i och vuxit upp med.
Under den tidigmoderna världsordningen, före Upplysningstiden, dominerades Europa av religiöst präglade inbördeskrig som pågått mer eller mindre oavbrutet under flera århundraden.

Under dessa tidigmoderna inbördeskrig härskade ”starka män” i ett slags evig kamp alla-mot-alla. Kejsare, kungar och andra furstar regerade över sina undersåtar i kraft av ”Guds nåde”. Genom att med våld driva igenom sina monoteistiska uppfattningar kunde dessa ”starka män” hävda sina personliga maktanspråk och därigenom hålla liv i det till synes eviga kriget. Det är mot den bakgrunden man bör se en upplysningsfilosof och ateist som Immanuel Kant (”Immanuel” betyder bokstavligen ”Gud är med oss”).

År 1784 förklarade Kant Upplysningens innebörd:

Upplysningen är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet.

Man skulle kunna översätta det med att människan måste tvinga sig själv ut ur sin bekvämlighetszon. Ingen annan ska komma och bestämma över dig! Du ska bli din egen suveräna individ som själv beslutar över dig själv och ditt liv – men för detta måste du också betala priset. För att bli fri måste du själv helt och fullt stå för dina handlingars konsekvenser!

Ett samhälle bestående av fria, självständiga och myndiga individer behöver inga ”starka män” eller suveräner som styr i kraft av ”Guds nåde”. Det moderna, upplysta samhället är en demokratiskt styrd rättsstat i vilken medborgarna, individerna, tillsammans styr sig själva som sin egen suverän.

Frihet, rättvisa och välstånd uppnås inom den moderna staten som styrs genom liberal demokrati. Ungefär så har idealet sett ut under 250 år. Men nu delar sig vägen.

Nu hörs allt fler rop på ”starka män” som kan styra oss så att vi slipper göra det själva. Uttrycket ”illiberal demokrati” framställs som ett löfte, inte som något hot. Det moderna upplysningsprojektet har börjat gå baklänges: Människorna försöker återvända in i sin självförvållade omyndighet. Man längtar efter bekvämlighetszonen. Det är högkonjunktur för ”starka män” som Putin, Xi Jinping, Erdoğan, Bolsonaro, Orbán, Modi, Netanyahu.

I kristider söker man sin messias. Och i dagens kristid verkar många lockas till en speciell messias: Donald J. Trump, med Qanon som sin profet.

Inom samhällets olika tongivande kretsar har de tidigare skratten tystnat och alltfler frågar sig oroligt hur människor kan lockas av obehagliga, våldsbejakande och uppenbarligen helt vansinniga konspirationsteorier. De frågar sig detta utan att riktigt förstå att just deras egen fråga är en del av svaret de söker. För när samhällsmedborgarna förlorar tilliten till sina egna samhällsinstitutioner, så förlorar de även tilliten till människorna som styr dessa samhällsinstitutioner: medborgarna tappar förtroendet för ”eliten”.

I ett samhälle som betecknas av sönderfallande tillit, när samhällsmedborgarna inte känner att orsak och verkan längre hänger ihop och att man inte kan påverka sin livssituation verkar det underliggande samhällskontraktet ha brutits.

Just nu verkar samhällskontraktet i framför allt USA, Storbritannien, Indien, Australien, Sydafrika, Egypten och så vidare, om inte ha brutits, så åtminstone ha satts under hårt tryck. Det finns här en minsta gemensam nämnare: Den demokratisk-parlamentariska och marknads-kapitalistiska världsordning som under de senaste seklen sprungit fram ur det brittiska imperiet bryter nu snabbt samman under sin egen tyngd.

Speciellt anmärkningsvärt är att det bara gått trettio år sedan Berlinmuren föll och Sovjetunionen kollapsade. Då hävdades att ”USA vunnit Kalla kriget” och att ”historien tagit slut”. Från och med nu skulle den ”fria” marknaden för evigt dominera den ”nya världsordningen”. Thatcher och Reagan framstod som framtidslandets profeter.

Idag finns inget kvar av detta. Dåtidens ”nya världsordning” har brutit samman och nyliberalismens ”fria och oreglerade marknadsekonomi” framstår alltmer som problemet, inte som lösningen på problemet.

Den västeuropeiska och nordamerikanska – framför allt vita, protestantiska och engelsktalande – medelklass som trodde på löftena för trettio år sedan känner sig idag lurad, bedragen, utnyttjad och tystad. Den skyller utvecklingen på ”eliten” och blir samtidigt mottaglig för allehanda konspirationsteorier.

Framför allt den så kallade ”kristna högern” i USA bereder sig inför undergången. Man förväntar sig ”Stormen” och ”Harmagedon”. Det slutgiltiga slaget kommer snart stå mellan de goda och de onda. Efter det slaget kommer de goda till himlen medan de onda hamnar i den eviga fördömelsen. Bring it on, the Storm! Harmagedon! Slaget står om Jerusalem.

När president Trump för några år sedan flyttade den amerikanska ambassaden till Jerusalem så jublades det, framför allt jublade de evangelikanskt kristna i USA, alltså den ”kristna höger” som utgör Trumps kärnväljare. Varför? Antagligen för att de tyckte sig se en internationell kraftsamling i Jerusalem inför den stundande Stormen.

USA:s fattiga, vita, desillusionerade lägre medelklass bryr sig nog inte så mycket om vare sig Mellanöstern eller staten Israel; men den bryr sig mycket om Bibeln, sin protestantiska tro och den heliga staden Jerusalem. Den protestantiska, fattiga, vita, grabbiga, sönderfallande amerikanska medelklassen vill se förverkligandet av Det förlovade landet, bortom det USA som nu tycks vara på definitiv nedgång.

Kanske är detta perspektiv att betrakta som ett konspirationsteoretiskt synsätt på dagens konspirationsteorier. Det överlåter jag åt dig som läsare att själv bedöma. Det som dock verkar vara ställt utom tvivel är att den gamla världsordning som nu gällt i minst trettio år håller på att förändras, medan en ny håller på att ta form.

Min fromma förhoppning är att alla Abrahams barn, alltså människorna som tillsammans uppfunnit monoteismen, inser att det nu gäller att samla sig för att tillsammans brottas med Gud. Att brottas med varandra leder ingenstans. Först när vi tar fighten och tillsammans brottas med Gud kan vi nå resultat.

***

Följ Dagens Arena på Facebook