Låt inte nationostalgin styra

söndagskrönikan Minnena av det som många ser som “det gamla Sverige” blandas ihop med nostalgiska känslor från barndomen. Varje gång den svenska självbilden utmanas, blir det nationalistiska svaret självklart – vi får inte ändra på det förflutna, skriver Tanvir Mansur.

“Den börjar nu! Kom!”, ropar jag från vardagsrummet. Jag har stoppat in kassetten i VHS-spelaren, och ska trycka på knappen med den röda cirkeln. Jag och mina systrar har samlat oss för att se på ett av våra favoritprogram. På den vita etiketten på kassettbandet har jag skrivit med blyertspenna: “Vi på Saltkråkan”. Det är kanske den mest spelade videokassetten hemma hos oss. En av flera kassetter med samma TV-serie. Vi kan flera repliker utantill. “Far ända in i baljan”.

Det är mitten av 90-talet, och vi sitter i vår lilla lägenhet i Norra Botkyrka. Som förortsbarn har vi inte så stor relation till Stockholms skärgård, trots att det inte ligger så långt bort. Ska jag vara helt ärlig, så vet jag inte att “Vi på Saltkråkan” utspelar sig i Stockholm. Eller vad skärgården ens är för något. Det närmsta skärgården vi kommer är en station i tunnelbanan som heter “Skärholmen”. Men jag vet att det inte är långt från vårt grannland. I ett avsnitt när de äldre barnen har glömt att förtöja sin båt, ropar Teddy och Freddy: “Adjö, adjö lilla båten, hälsa till Finland!”.

De här minnena är viktiga för mig. TV-serien hade mycket humor och värme. Både busiga barn och vuxna som ramlar i vattnet. Det kändes som en idyll. Det geografiska och klassmässiga avståndet till skärgården är olika saker. Men eftersom min mamma också älskar att vara utet i naturen, tog hon med mig och mina syskon dit. Och då hade vi ändå Saltkråkan som en referens. Även om vi nästan alltid var ensamma som invandrarfamilj på skärgårdsöarna. Sen, när vi fick åka på sommarkollo, kunde vi stolt förklara för de andra barnen att ordet “tjocka” betyder dimman på vattnet. Det var ett av orden vi hade lärt oss från Saltkråkan. En serie som gjorde att jag kunde känna mig närmare naturen och havet. Även om jag inte kände igen mig i livet hos de vita svenskarna i serien.

Vi på Saltkråkan sändes för första gången 1962. Sen dess har den gått i repris i många omgångar, och varit med och skapat en skärgårdsidyll för många generationer av svenska barn.

Barndomsminnen är heliga för människor. Därför är det inte konstigt att nyheten om att Saltkråkan ska spelas in på nytt har väckt starka reaktioner. Människor är vaksamma över det som inkräktar på nostalgin. Ingen vill åka till sitt barndomshem, och upptäcka att hemmet inte finns kvar längre.

Det är nationostalgin som gör att människor blir arga över att icke-vita karaktärer spelar i vita roller.

I ett avsnitt av SVT:s nya program Mötet, träffar skådespelaren Ulf Brunnberg sin gamla vän Louise Edlind Friberg, som spelade Malin på Vi på Saltkråkan. De sitter i en Waxholmsbåt för att prata om den nya Saltkråkan. Ulf är rädd för att den nya serien ska bli “PK” och innehålla “mångfald”. Han tycker att det inte ska göras nya versioner av gamla serier och filmer. Så Louise frågar:

– Vad är din erfarenhet av att göra en rekonstruktion?

– Du tänker på Jönssonligan? frågar Ulf. Mycket dålig! Fullkomligt vansinne! Man kan inte göra dem igen. Det är gjort så jävla bra, så det går inte.

Louise lutar sig framåt, vilar hakan på sin näve, och säger:

– Å andra sidan, du, så var ju Jönssonligan en remake på en dansk historia.

Ulf tittar bort, och börjar staka sig:
– Ja… ja det var det, första… Men vi gjorde… Sen var det sju ursvenska manus, men “konceptet” var danskt. Eh… Ska vi gå vidare?

I själva verket är Jönssonligan en svensk version av den danska filmserien Olsenbanden. Som har gjorts i både Sverige och Norge.
Dessutom är det här inte första gången en Astrid Lindgren-serie skulle tolkas om. 2014 gjordes Ronja Rövardotter till en japansk animeserie av det prisbelönta filmbolaget Studio Ghibli. Barnen i Bullerbyn spelades först in 1960 och sen i en ny version 1984. Och då ska vi inte nämna alla varianter av Pippi Långstrump. Den första filmen släpptes 1949, men det är Olle Hellboms inspelning från 1969 och framåt som vi kommer ihåg mest. Sen dess har Pippi blivit animerad, dykt upp som flera TV-spel och pjäser.

Nej, just den här kritiken handlar inte om att det är fel att göra nyinspelningar av gamla TV-serier. Det handlar om något annat: nationalism.

I samma avsnitt av Mötet, berättar Louise Edlind Friberg att hon tycker att reaktionerna är överdrivna:

– Jag tycker Saltkråkan kan få fortsätta vara gemensamhetsskapande bild av Sverige. Men en som är lite breddad, en bild av Sverige som inte är så väldigt “blond och blåögd”, om du förstår vad jag menar.

Louise, som spelade den tonåriga flickan Malin i TV-serien, förklarar ett av kraven vid inspelningen:

– Hade vi fått göra den idag, hade jag inte behövt färga håret! Det var ju fejkblond.

Det är en viktig poäng. För bilden av svenskar som blonda och blåögda är en myt som har etsat sig fast i våra medvetanden det senaste århundradet.

Jeff Werner är professor i konstvetenskap, och i en studie om hur svensken blev blond, förklarar han hur den här myten började uppstå i slutet av 1800-talet. Nationalromantiska konstnärer som Anders Zorn gjorde Gustav Vasa till blond, från hans tidigare mörka röda hår. Zorn gav också stöd till Statens rasbiologiska institut under 1920-talet, som uppskattade hans konstverk med de vita svenska idealet.

Konstnären Carl Larsson fortsatte på samma spår i sina målningar, och de konstverk som vi förknippar med svenskhet är just målningar av blonda och blåögda människor i idylliska naturmiljöer. De svenska kungarna blev blonderade, och senare målade Elsa Beskow sin egna lintott, “Putte i blåbärsskogen” i början av 1900-talet. 1955 fick en blond pojke pryda Kalles Kaviar-tuben.

Sakta men säkert blev den här vitheten förknippad med svenskhet. Därför behövde Saltkråkan-Malin också blondera sig för att passa in i den här svenska idyllen.

Minnena av det här, som många ser som “det gamla Sverige”, blandas ihop med nostalgiska känslor från barndomen. Varje gång den svenska självbilden utmanas, blir det nationalistiska svaret självklart – vi får inte ändra på det förflutna.

Jag kallar det nationostalgi. När nostalgin gör att bilden av Sverige inte får förändras. Det är exakt samma reaktioner varje jul. Folk blir arga över rykten om att julen kommer att ändras. De hamnar omedelbart i försvarsställning. De vill bevara hur det alltid har varit, även om det inte ens är sant. Ofta med rädslan för att muslimer eller andra minoritetsgrupper har gjort att samhället inte får vara likadant längre. Till exempel ryktet att Vintermust ska ersätta julmusten. Eller att Disney tog bort rasistiska porträtt i Kalle Ankas jul – från en film som gjordes på 30-talet. Eller varenda förskola som får arga mejl när de gör ändringar på hur Luciafirandet ska ske.

Det är nationostalgin som gör att människor blir arga över att icke-vita karaktärer spelar i vita roller. När skådespelaren Alexander Karim skulle spela Vanheden i Jönssonligan, blev han överöst av hatmejl på grund av sin hudfärg.

Men vi som bor i Sverige – oavsett utseende – måste kunna ta del av hela Sverige. Även skärgården, och även Vi på Saltkråkan. Vi behöver känna igen oss i karaktärerna som är på TV, och den måste spegla svenskar i verkligheten. Idyllen borde vara att alla får vara i skärgården. Även om det tyvärr är dyrt och svårt att veta hur man åker dit.

Nu i vuxen ålder har jag fått tillbaka friluftsintresset från barndomen. Jag är med i en kajakklubb, har köpt en landsvägscykel, och har både börjat tälta och klättra. Jag har gjort en klassresa. Det har gett mig en frihet som jag inte har kunnat känna av i innerstan.
Men i alla de här aktiviteterna, sticker jag ut. Jag är nästan alltid den enda som inte är vit majoritetssvensk. Det gör att jag ofta blir utstirrad, ibland misstänkliggjord eller exotifierad. Och jag är trött på det. Det går inte att slappna av och bara vara en del av gänget, utan att samtidigt skydda sig från rasism. Så ska det inte vara. Om det går att inspirera fler unga icke-vita minoriteter att ta sig ut i naturen, då ska vi göra det. Och representation i TV-program är ett sätt.

Louise Edlind Friberg uttrycker det bra i Mötet:

– Det finns de som inte har alla sina rötter långt tillbaka i den traditionen, men som ändå skulle kunna uppleva fantastisk glädje i naturen, särskilt då skärgården.

Ja, minoriteter har funnits i Sverige länge. Men bara för att vi har blivit exkluderade från olika sammanhang och i medier, betyder det inte att vi ska fortsätta med det. Låt inte nationostalgin styra.
Kanske kommer en annan nyanländ familj titta på den nya Saltkråkan, utan att spela in på VHS-band, och tänka “Dit borde vi också åka!”. Då har vi åstadkommit mycket.
En ny Saltkråkan innebär ändå en chans att skapa en bild av Sverige som är bättre för alla.

Tanvir Mansur är skribent och producerar podcasts.