Utrikes Det finns bara en väg framåt för Israel och för att reparera skadorna som skett i relationerna inom landet, mellan araber och judar. Det är att söka sig tillbaka till innebörden i sin självständighetsförklaring från 1948, skriver Anders Carlberg.
I februari skrev jag här om det ojämlika förhållandet mellan araber och judar i Israel. Det som just då pågick under ytan, lavan som bubblade inför ett vulkanutbrott, fångades dock inte i min artikel. Den beskrev en dysfunktion i den israeliska staten, en offentlig lögn, som landet inte rörde sig bort ifrån utan byggde på och snärjde in sig i. Regeringen, media, det offentliga Israel, intalade sig att man hade läget under en kontroll.
I mars kom det fjärde valet under två år och långa förhandlingar följde. Osannolika koalitioner prövades. Premiärminister Benjamin Netanyahus plan för att behålla makten var från början att alliera sig med ett s.k. kahanistparti – yttersta nationalisthögern, kategoriserat genom sin öppna beundran för rasisten Meir Kahane som var verksam i israelisk politik på 70-80-talet, tills hans parti Kach förbjöds. När Netanyahu inledde förhandlingar med ett arabiskt islamistparti transcenderades avgrundsdjupa skillnader i hans strävan efter att behålla makten och hålla sig själv utanför domstol och fängelse.
Men anti-Netanyahu oppositionen lade också sina pusselbrickor som bara förenades av att de kunde leda till att premiärministern blev tvungen att lämna över makten. Liberala tvåstatspartier förenades med bosättarpartier som vill annektera och judaisera Västbanken, som i sin tur var villiga att dela regeringsmakten med det arabiska partiet Förenade listan. Samtliga har ett gemensamt mål att bli av med premiärminister Netanyahu. I skrivande stund är det också oppositionen som är närmast regeringsmakten.
Men i maj brast illusionen om att Israel hade läget under kontroll. Det skedde när domstolsförhandlingar för att vräka araber från deras bostäder i de arabiska Jerusalemförorterna Silwan och Sheik Jarrah, som pågått i årtionden, nådde sin kulmen. Nu skulle Högsta domstolen fälla sitt avgörande.
En del av nationalisthögerns politik är att fördriva araber från Israel. Hus köps upp av judar som ett led i att minska den arabiska befolkningen i traditionella arabiska städer. En del i den nationalistiska bostadspolitiken är att tvinga bort araber som flyttat in i hus som judar flytt ifrån i samband med kriget 1948 (samtidigt får judar bo kvar i övergivna arabiska hus som de flyttat in i).
I kombination med att staten är ovillig att ge araber byggnadstillstånd för nya bostäder och att nya israeliska bostadsprojekt med få undantag är inriktade på judiska ägare eller hyresgäster, blir resultatet ett mönster som tvingar den arabiska befolkningen att bo trångt i sina traditionella städer, stadsdelar och byar. Under krisen i maj talades ofta om en fortsättning på Nakba, som är det arabiska ordet för flykten och fördrivningen vid självständighetskriget och Israels tillblivelse 1948.
Förödelsen var omfattande men framför allt förstördes föreställningen om att blandade folkgrupper kunde vara en modell för samexistens mellan judar och araber
I ljuset av det förväntade domstolsbeslutet att vräka araber från deras bostäder i Sheik Jarrah bröt det 6 maj ut kravaller i östra Jerusalem. Många muslimer sökte sig Klippmoskén för kvällsbönen under ramadan. Arabiska ungdomar samlades vid Damaskusporten som ledde in till Gamla Stan och moskéområdet som ligger inom synhåll för den judiska klagomuren. Två religiösa helgedomar sida vid sida – men också spjutspetsar i en etnisk konflikt som bara fördjupas.
I upploppen som följde drogs stora mängder unga religiösa judar, som förberedde sig för den nationalreligiösa Jerusalemdagen några dagar senare, till Damaskusporten och polisen trängde in i moskén. Polisen försökte kontrollera de arabiska ungdomarna med vattenkanoner och batonger. Polisens roll vid gatustriderna mellan araber och judar är inte klarlagd. De finns vittnesmål om att de förhöll sig passiva när araberna angreps. Det är oklart om hela förloppet kommer att kunna beskrivas av en neutral part.
Kravallerna spred sig till andra städer med både judisk och arabisk befolkning. I de s.k. blandade städerna Lydda, Akko, Haifa och Jaffa, tappade myndigheterna helt kontrollen och människor lynchades och misshandlades till döds. På båda sidor. Byggnader och bilar stacks i brand. Förödelsen var omfattande men framför allt förstördes föreställningen om att blandade folkgrupper kunde vara en modell för samexistens mellan judar och araber i blandade samhällen.
Jag tror inte det var en utbredd illusion ens innan det inbördeskrigsliknande tillståndet. Redan 2015 talade president Reuven Riwlin om att Israels ”fyra stammar” (de nationalreligiösa judarna, de ultraortodoxa judarna, araberna och de sekulära judarna) måste lära sig leva tillsammans för att inte landet skall glida isär på ett sätt som leder till öppna konflikter. Men nu var det en öppen, våldsam, hatisk och oförsonlig konflikt som fyllde TV-rutorna varje kväll i en hel vecka.
Den konflikt mellan araber och judar inne i Israel som låg i öppen dager de första dagarna i maj övergick 10 maj till det fjärde Gazakriget. Hamas inledde en intensiv raketbeskjutning av Israel som ett svar på israeliska säkerhetsstyrkornas belägring av klippmoskén och vräkningsbeslutet i Sheik Jarrah. Raketerna nådde längre än någonsin, till andra sida landet, i utkanterna av Jerusalem.
Kriget förändrade konflikten från en fråga för Israel till en konflikt mellan två stater, en militär maktkamp men lika mycket ett globalt propagandakrig som överskuggade den grundläggande ojämlikheten som existerar inom Israels befolkning.
Amira Hass, Haaretz korrespondent som tillbringat sitt yrkesliv med bas i Gaza och nu i Ramallah på Västbanken, beskriver Hamas ansvar för att världens – och ännu viktigare, israelernas – blickar nu vänt sig från gatustriderna i Jerusalem och de ”blandade” städerna:
Det är omöjligt att enbart behandla Hamas som en företrädare för offren, och omöjligt att låta dem undslippa frågor som till exempel denna; har inte [Hamas] militära svar på Israels upptrappning i Jerusalem under ramadan, kvävt en folklig, politisk rörelse för att stoppa vräkningar i Sheikh Jarrah i sin linda? Togs det fruktansvärda pris som de civila i Gazaremsan har betalat med i beräkningen? (Haaretz 2021-05-19)
Amira Hass säger inte att Israel är fria från ansvar – inte alls, hon har rapporterat utförligt i sin tidning om Israels skoningslösa flyganfall som utplånat palestinska familjer i ännu ett meningslöst krig. Men hon pekar på att det var Hamas som genom sin omfattande raketbeskjutning av Israel riskerade sin civilbefolkning som brickor i ett politiskt spel.
Det finns bara en väg framåt för Israel och den är att reparera skadorna som skett i relationerna inom landet, mellan araber och judar. Det är att söka sig tillbaka till innebörden i sin självständighetsförklaring från 1948. Där står att: staten Israel skall (…) upprätthålla absolut social och politisk jämlikhet till alla sina invånare oberoende av religion, ras och kön; skall garantera full frihet när det gäller religion, kultur och utbildning; skall skydda alla religioners heliga platser; och skall vara Förenta Nationernas stadga trogna.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
