Dags att exponera kroppen igen

söndagskrönikan Jag önskar mig en sommarkropp som får vara bara just en kropp i sommaren, skriver Veronica Palm.

I veckan fick jag min första vaccinspruta och nu rullar försommaren in över landet. Äntligen. Som vi har längtat.

Men med det kommer också att vi åter ska exponera våra kroppar för varandra. På min kropp finns ungefär fem nya coronakilon, men det tänker jag inte älta här. Inte heller tänker jag prata om vuxna män som har kortbyxor på sig inne i stan, men måste ändå erkänna att jag (även om det inte är helt PK) är team Magdalena Ribbing i den frågan. Nej, jag vill säga några ord om hur kvinnokroppen blir ett än hårdare slagfält i ett allt mer marknadifierat samhälle.

Den manliga blicken har alltid varit närvarande i kvinnors liv, men jag tycker mig se hur den hårdnat. Först trodde jag att det var jag som blivit gammal, men nej, blicken har hårdnat. Än mer dömande än den var för mindre än tjugo år sedan då min äldsta dotter var spädbarn. Då mötte jag aldrig någon som tittade snett på oss när jag ammade henne offentligt. På slutet var vi så skickliga att jag kunde amma henne stående i tunnelbanan, vilket var praktiskt. Idag möts ammande kvinnor av blickar och tillsägelser som väcker behovet att skyla sitt barn som äter. Mjölkstinna bröst har sexualiserats.

I takt med att den manliga blicken hårdnar ökar intensiteten av kvinnors krig mot sina kroppar. Den manliga blicken låter sig nämligen bäras fram av alla, inte minst kvinnor. Dessutom är den inlärda blicken sjukt svår att separera från den där helt rimliga känslan att vilja vara lite fin när en träffar människor, som ju också är socialiserad.

Kanske trappas kriget upp för att allt anses vara möjligt. Den som inte är nöjd med någon del av sin kropp kan göra om den. För varför gå runt och vara missnöjd om du kan slippa? För inte länge sedan betraktades allt annat än klassisk bantning som fusk, eller något de höll på med i Hollywood. Idag finns en uppsjö av helt accepterade sätt att minska, forma och bygga om din kropp. Allt från piller, drycker och krämer, via laser, frysning och infra-impulser till en växande marknad av kirurgiska ingrepp. Kroppen behandlas som en vara du kan reklamera när den inte längre passar och den ska, precis som din klädstil, signalera vem du är. Varje kvinnokropp blir en del av ett personligt varumärke.

Sociala media överöses av välsvarvade kroppar som visar upp en pytteliten bristning på i övrigt släta lår och bilderna översköljs av hjärtan och berömmande ord om hur modigt det är att våga visa.

Min mening är inte att skamma eller döma någon. Jag har själv prövat en lång räcka av sätt att tukta min kropp. Det främsta resultatet är varje gång en växande förnedring, skam över att jag gick på att de där lite dyrare pillren med koncentrerat grönt kaffepulver på riktigt skulle minska midjemåttet med tio centimeter på tio veckor.

Samtidigt som kvinnor nästan drunknar i mer eller mindre effektiva sätta att göra om sig växer en motrörelse – kroppspositivism. En i grunden god rörelse, som vill och gör väl. Men som också ockuperas av den manliga blicken och blir profiterad på. Sociala media överöses av välsvarvade kroppar som visar upp en pytteliten bristning på i övrigt släta lår och bilderna översköljs av hjärtan och berömmande ord om hur modigt det är att våga visa. Eller de som går långt och gör det till ett ställningstagande att fotografera sina orakade ben i motljus och sedan aggressivt slå tillbaka mot någon som tycker till om det, trots att det ju är ett ställningstagande mer än benen som hon vill visa.

Du får vara fin, och vilja vara fin. Det är inget fel. Under sommarhalvåret rakar jag mig under armarna och ibland också benen. Ja, det är för att kroppen ska ut och synas, visst är det så. Men döm mig inte för det, så ska jag inte döma hon som avstår som en markering eller som är slätrakad året om. Det är jobbigt nog att vara kvinna. Att vilja vara fin är som sagt inte något att skämmas för. Vi bär skam och skuld så det räcker. Men det ständiga objektifierandet och varumärkesbyggandet som kretsar runt kroppen suger kraft. Förslösad kvinnokraft.

Jag önskar mig en sommarkropp som får vara bara just en kropp i sommaren. En kropp som får njuta av sol på hud och bunkra D-vitaminer för att klara hela den mörka tiden. Tänk om vi kunde tänka som en femåring kring kroppen. Att den är ett verktyg med förmågor. Något som får mig att ta mig fram, upp, dansa, kramas. Springa snabbt och smeka mjukt. Att låta kroppen vara en medspelare i livet, inte en motståndare som ska tuktas. Att kvinnokroppen bara ska få vara, utan att vara en vara.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”