söndagskrönikan Är vår demokrati verkligen hotad? Kanske, men inte på det sätt som du tror, menar Jonas Nordling.
Oavsett hur det går med regeringsfrågan så brukar det politiska spel som vi nu bevittnar få allt fler att ifrågasätta demokratins fördelar. Vilket naturligtvis är oroväckande, speciellt som det samtidigt talas i allt högre tonläge om att vår demokrati är hotad. Och det kanske den är.
Men så länge medborgare ställer upp som revisorssuppleanter bör vi känna oss trygga, för att citera Stefan de Vylder. För jag tror att det var han som myntade denna definition av välfärdssamhällets bärande beståndsdel.
Oavsett vem som kom på liknelsen så gillar jag den skarpt. Jag har till och med försökt att göra den till min egen devis. Närhelst något av de där mindre uppdragen dyker upp så försöker jag dra mitt strå till stacken. Kassör till flicklaget? Jag ställer upp. Revisor till lokala hyresgästföreningen? Räkna med mig. Valberedare i bostadsrättsföreningen? Självklart. Tänker att det är dessa uppdrag som är kittet i vårt demokrati, och känner mig extra duktig i min ideella tjänst för landets bästa.
Det sistnämnda uppdraget, valberedare i bostadsrättsföreningen, tog emellertid fram antidemokraten i mig.
Under flera friktionsfria år utförde jag uppdraget med lätthet och elegans vill jag hävda. Men så uppstod ett dilemma. En styrelseledamot sålde sin bostadsrätt, och skulle flytta ett par månader efter årsmötet. Inget konstigt i sig. Det underliga var att ledamoten ändå kandiderade för omval, trots den stundande flytten. Valberedningen, som jag ledde, föreslog dock val av en ny person på posten, en som inte planerade att flytta under kommande år. Inte heller det borde ha varit något konstigt. Men vad visste jag.
Med sådana vänner behöver inte demokratin några fiender.
Detta handlar om en mycket stor bostadsrättsförening, med närmare 400 lägenheter. Så årsmötet brukar locka ett par hundra medlemmar. Inför denna stora skara ställde sig styrelseledamot efter styrelseledamot upp och förordade omval på personen som skulle flytta inom kort. Men inte nog med det, dessutom pekades jag ut som elak och dum som inte ville föreslå omval. Det var ju en trevlig och fin person som inte borde straffas bara för att vederbörande tänkte flytta, löd retoriken. Det var som att befinna sig i en sketch av Grotesco.
Jag försökte förklara det olämpliga i att välja ledamöter som inte hade för avsikt att bo kvar i föreningen, i det här fallet var det ju extra tydligt att personen inom kort skulle flytta. Men den övriga styrelsen hade bestämt sig och höll brandtal efter brandtal om att valberedningens förlag måste röstas ned. Jag förklarade att de kan adjungera vem de vill, men att det vore ytterst olämpligt att lägga ansvar hos någon som inte skulle bo i föreningen. Men jag såg snabbt att jag talade för döva öron. Majoriteten av årsmötet förstod inte vad diskussionen handlade om, mer än att någon verkade vara dum mot en trevlig granne. Som visserligen skulle flytta, men ändå.
Eftersom föreningen är så stor brukar stämman ledas av en gästande ordförande. Vid denna stämma var denne inte vem som helst, utan en ledande bostadsrättsjurist som då dessutom var vd för en av landets största bostadsrättsorganisationer. Jag vände mig därför till denne mötesordförande och vädjade om hjälp från en sakkunnig. Säkert skulle han kunna förklara med pondus för medlemmarna att de inte borde välja någon som inte längre skulle bo i föreningen att ansvara för driften av densamma. Men tji fick jag.
Denne jurist gäspade mest, och sa att stämman är suverän att välja vem den vill. Vilket den sedan gjorde, det vill säga en styrelse med en ledamot som strax därefter flyttade. Och jag lämnade mitt uppdrag som valberedare.
Jag bor fortfarande kvar i denna bostadsrättsförening. Men jag har inte varit på en enda stämma efter denna händelse, trots att det snart gått tio år. Vilket är lite barnsligt förstås, men ibland klarar sig kanske demokratin bättre utan min närvaro. Där och då gav jag i alla fall inte mycket för demokratin.
Faktum är att jag nästan hade glömt bort denna händelse och varför jag bojkottar föreningens årsmöten. Men så kom handlingarna till årets stämma i vår förening. Jag läser dessa förstås noggrant, och kunde nu konstatera att styrelsen faktiskt föreslog stadgeändringar. Den som inte bor i föreningen ska i framtiden inte kunna väljas till styrelsen.
Nu passar det minsann, tänkte jag. För jag visste ju att det inte handlade om justeringar utifrån min krasch tio år tidigare, utan för att landets bostadsrättsföreningar numera har upptäckt att regelverken är föråldrade och att föreningarna därmed lätt kan kapas av utomstående.
Då för tio år sedan var jag väldigt trött på mina grannar på årsmötet som inte kunde se vilket tokigt beslut de fattade. Men framför allt var jag besviken på den rutinerade juristen som gäspande avfärdade mina argument. Det är en sådan naiv och trött inställning som ställt till det i bostadsrättsjuridiken. Med sådana vänner behöver helt enkelt inte demokratin några fiender.
Så låt oss fortsätta värna vårt demokratiska samhälle. Inte genom att slentrianmässigt skrika om hot mot demokratin, utan genom att ta de där föreningsuppdragen närhelst de erbjuds. Sugen på att vara revisorssuppleant? Jajamensan.
Ha en bra helg!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
