söndagskrönikan Göteborgskravallerna ligger nu 20 år bort. Kanske kan man se dem som en föraning om det politiska klimat som skulle växa fram. Inte med kravaller som uttryck, men väl med de stormar som numera växer fram på nätet, skriver Anders Jonsson.
För ganska exakt 20 år sedan klev jag av tåget i Göteborg. Jag skulle bevaka EU:s toppmöte.
På perrongen möte jag Ann Linde, numera Sveriges utrikesminister, då Socialdemokraternas internationella sekreterare. Hon hade gråten i halsen och hade gett upp. Det var ingen mening att stanna i Göteborg. Medborgardialogen hade gått åt skogen. Istället blev det kravaller och en avspärrad stad. Hon åkte hem till Stockholm.
Jag klev ut i en stad som såg ut som en krigszon. Gatstenar som kastats, containrar som satts upp som avspärrningar, vägspärrar på vägen upp mot Svenska Mässan där toppmötet skulle hållas. Ackrediteringen fick hämtas ut genom en bakdörr. Väl framme träffade jag Staffan Heimerson, världsreporter och journalistveteran redan för 20 år sedan. Han påstod att han aldrig varit med om något liknande Göteborgskravallerna.
EU-topparna fick sedan vackert hålla sig inne på Mässan. Den middag som var planerad på Trädgår’n fick ställas in trots att parken med restaurangen omgärdats av containrar. Det ansågs för riskfyllt att transportera politikerna fram och tillbaka och banketten fick duckas upp i Mässan istället.
Även om det hänt liknande kravaller vid olika toppmöten under åren innan Göteborgsmötet kom det som hände som en chock. Kanske kan man så här efteråt också se det som hände som en föraning om det politiska klimat som skulle växa fram till idag. Inte med kravaller som uttryck, men väl med de stormar som numera växer fram på nätet.
Jag brukar tänka att jag hade en väldig tur som började arbeta med politisk journalistik i början av 1980-talet. Partipolitiseringen av pressen var på väg bort, det fanns gott om pengar och goda möjligheter att göra ett bra jobb. Att ta fram fakta, rapportera och granska utan att behöva ta hänsyn åt något håll.
Sedan kom Internet med allt vad det inneburit i minskade intäkter för gammelmedierna och debattklimatet. Idag finns ofta inte resurser att bedriva en kvalificerad journalistik om den ens efterfrågas. Idag är det åsikter som gäller, folk som slår varandra i huvudet med verbala angrepp. Ofta underhållande, men knappast upplysande.
De som är villiga att prova att engagera sig partipolitiskt i vårt nuvarande debattklimat är vår tids hjältar.
Det är ingen bra grund för vår demokratiska modell. De möjligheter som nätet ger leder till isolering, polarisering, rena vanföreställningar och att konspirationsteorier får stor spridning.
Jag är inte övertygad om den västerländska demokratin kommer att överleva detta. Strukturella förändringar har ändrat historiens förlopp tidigare. Utan en någorlunda sansad, faktabaserad diskussion blir det svårt att nå politiska kompromisser. Systemet riskerar att låsa sig och lämna utrymme för andra auktoritära krafter.
Möjligen kan man se den annalkande regeringskrisen som ett tecken på det. Situationen påminner närmast om februari 1990 när Ingvar Carlssons regering försökte sig på att bekämpa den ekonomiska krisen med ett ”stoppaket”. Löner, priser och hyror skulle frysas och ett lagstiftat strejkstopp skulle införas. Vänsterpartiet vägrade stödja paketet och regeringens förslag röstades ner i riksdagen och Ingvar Carlsson avgick. Eftersom det inte gick att få majoritet för någon annan statsminister återkom han sedan som statsminister och kunde bilda en ny regering, dock utan Kjell-Olof Feldt som finansminister.
Skillnaden mot 1990 och idag är att det då handlade om färdiga mycket långtgående förslag som lades till riksdagen. Idag är den utlösande faktorn för regeringskrisen ett utredningsförslag som knappt har hunnit gå ut på remiss. Det säger mycket om det uppskruvade tonläge vi lever i.
I det klimat som råder på nätet, i de medier som på sina ställen borde kallas ”asociala”, inte sociala, kommer det att bli ännu svårare att rekrytera politiker. Vem vill ta på sig ett uppdrag och därmed riskera att utsättas för spott och spe?
Det är partierna som utser de personer som ska stå på valsedlarna i de olika valen och som bestämmer vilka som ska sitta i styrelser och nämnder i kommuner och landsting. Partierna har det så kallade nomineringsprivilegiet.
Det är ingen vild gissning att de kommer att få allt svårare att hitta lämpliga kandidater. Kanske är det dags att se över hur våra folkvalda utses åtminstone på den kommunala nivån? Å andra sidan kanske mer inslag av personval skulle driva på polariseringen ännu mer.
Ska den modell vi har för att styra landet kunna leva vidare i längden krävs att partierna vitaliseras och förmår att attrahera och välkomna nya engagerade, förnuftiga medlemmar.
De som är villiga att prova att engagera sig partipolitiskt i vårt nuvarande debattklimat är vår tids hjältar. Att verkligen ta emot dem är en utmaning för lokala stelbenta hierarkier.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
