Arbetsrätt Grundtanken om ett skifte från anställningsskydd till en utvidgad rätt till omställning är inte helt genomtänkt. LAS är också en social skyddslagstiftning och bör så vara, skriver arbetsrättsjuristen Ingemar Hamskär.
Uppsägningar på grund av arbetsbrist enligt en avtalad turordning som avviker mot lagens principer grundad på anställningstid och kompetens (tillräckliga kvalifikationer), dvs sist in först ut principen (SIFU) kan strida mot begreppet god sed på arbetsmarknaden och vara ogiltig.
Anställningsskyddslagen (LAS) är nämligen en social skyddslagstiftning. Som ung rättssekreterare i Arbetsdomstolen (AD) i början på 1980-talet meddelades en dom med den innebörden och det gick inte att undgå att bli djupt berörd av målet och de reaktioner domen väckte – domstolen dränktes i röda rosor när domen meddelades.
Min tolkning av domen och de kraftfulla reaktioner den väckte var att SIFU-principen var en tydlig allmän rättsgrundsats djupt förankrad i svenska folkets rättsmedvetande.
Arbetsbrist är som bekant en teknisk term som arbetsgivaren i princip bestämmer och definierar – skyddet mot godtycke och diskriminering av arbetstagaren ligger då i lagens kriterier om anställningstid och kompetens och de mervärden som fackliga förhandlingar kan tillföra (till exempel att färre arbetstagare behöver sägas upp).
Det nyligen remitterade förslagen (Ds 2021:17 ) om ändrad LAS med bland annat fler undantag från turordning ger mot den bakgrunden anledning till oro av flera skäl – bland annat försvagar det SIFU-principen och fackförbundens förhandlingsposition.
Anställningsskyddet i LAS är grundat på följande principer:
- Ett tvingande och vidsträckt arbetstagarbegrepp
- Principen om tillsvidareanställning som huvudregel
- Ett tvingande saklig grund-begrepp och bevisbördan för att det föreligger saklig grund placerad hos arbetsgivaren.
- Omplacering i vissa fall innan uppsägning
- Lagturordning med semidispositiv regel ”Sist in först ut” vid s k arbetsbrist.
- Krav på tillräckliga kvalifikationer för att få vara kvar vid turordning och bevisbördan för att kvalifikationer saknas ligger hos arbetsgivaren.
- En återanställningsrätt efter uppsägning.
- Anställning kan bestå vid ogiltighetsförklaring av uppsägning tills domstol sagt annorlunda. En regel med undantag men som ökar möjligheten att vara kvar på arbetsplatsen för arbetstagare i de fall domstolen underkänt uppsägningen.
Att som arbetstagare ha ett anställningsskydd värt namnet handlar ytterst om en mänsklig rättighet dvs. att lagstiftaren visar respekt och värdighet för arbetstagaren genom att i lag tillhandahålla ett saklig grund-skydd. Ett skydd som kan ge upprättelse i förhandling eller genom domstols dom. FN-organet ILO har uttryckt det träffande:
Labour is not a commodity.
Det är skakigt att ändra saklig grund-begreppet i lagen och överlämna tolkningen till våra domstolar.
Att utvidga ett redan gällande undantag för s k nyckelpersoner vid arbetsbrist i mindre företag – ett undantag vars skäl inte kan överprövas rättsligt och som kan användas för att bli av med personer och inte primärt för att skydda att nyckelkompetens blir kvar i verksamheten (vilket arbetsgivare kan göra redan enligt dagens regler) – ger arbetsgivaren i princip fri uppsägningsrätt i mindre/medelstora företag.
Det är enligt min mening inte en rimlig och respektfull rättsordning mot den avtalspart som typiskt sett är i underläge. Det är också skakigt att ändra saklig grund-begreppet i lagen och överlämna tolkningen till våra domstolar. Att våga ta matchen med sin arbetsgivare kräver inte bara mod och att man är fackligt organiserad utan även att lagstiftaren ger den typiskt sett svagare avtalsparten råg i ryggen och egenmakt i form av ett lagskydd.
Vid sidan av ett rimligt anställningsskydd behövs givetvis även en rätt till omställning om man blir av med jobbet – och ge incitament för detta inklusive kompetensutveckling. Lagförslagen är nu ute på remiss och såvitt jag förstår bedöms förslagen gällande utvidgad rätt till omställning m m i allt väsentligt vara bra och då (utgår jag ifrån) i synnerhet för yngre arbetstagare som i större utsträckning har lättare att ställa om än äldre arbetstagare som närmar sig pension.
Enligt min mening är grundtanken om ett skifte från anställningsskydd till en utvidgad rätt till omställning inte helt genomtänkt bland annat av just det skälet eftersom LAS är och också bör vara en social skyddslagstiftning. Svensk arbetsmarknad behöver nämligen både ett vässat och mer rimligt anställningsskydd och en utvidgad rätt till omställning/kompetensutveckling enligt min mening.
För framtiden bör inte heller politiken upprepa företeelsen att ge parterna på arbetsmarknaden ett ultimatum att förhandla under hot om en ”stupstock” i form av ändrad lagstiftning som ska genomföras oaktat vad remissinstanserna säger om de inte blir ense vilket nu varit fallet mot bakgrund av bland annat Toijer-förslaget. Det blir då inte fråga om några fria förhandlingar där man ger och tar som jämbördiga parter och inte heller en process som lever upp till grundlagens beredningskrav och tillbörlig respekt för remissinstanserna. Ett brott mot den svenska modellen med andra ord.
Trots denna bakgrund lyckades PTK med sina med- och motparter förbättra Toijer-förslaget i den arbetsrättsliga delen och få tillstånd en avsevärt förbättrad rätt till omställning och kompetensutveckling. Bra jobbat men ändå är det något som skaver.
Närmare bestämt bakgrunden till uppgörelsen, att uppgörelsen inte träffats av samtliga parter på den svenska arbetsmarknaden och det angrepp som skett på några av anställningsskyddets grundbultar som en konsekvens av januariöverenskommelsen med regeringspartierna men otvetydigt signerat samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna.
Min övertygelse är att utan ideologi och visioner som gör skillnad för människor i praktiken riskerar politiska och fackliga folkrörelser i Sverige på sikt att minska i betydelse och vi riskerar få en arbetsmarknad mer lik den som finns i många andra länder i EU med utbredd otrygghet för arbetstagare och som i större utsträckning får stå med ”mössan i hand” inför sin arbetsgivare och med svaga parter på arbetsmarknaden som behöver hjälp från lagstiftaren för att kunna hävda innehållet i sina kollektivavtal.
Anställningsskyddet och dess grunder bör inte enbart bygga på ett förhandlarperspektiv – även statsmakten är en viktig intressent i hur anställningsskyddet i lag är och ska utformas precis som det var vid LAS tillkomst på 1970 talet. En stor del av problemet idag är en försvagad statsmakt och ett parlamentariskt skakigt läge i Sveriges riksdag för arbetstagares (och hyresgästers) rättigheter.
En stor tröst är att det kan vi medborgare ändra på i riksdagsvalet 2022 eller dessförinnan i ett extra val. Sverige kan bättre.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
