Slutet på en epok

ledare En hel del talar för att det nu blir en högerledd regering som tar över regeringskommandot. Det var nog inte vad Nooshi Dadgostar tänkte sig.

Det ligger många år mellan midsommarkrisen 1941 och riksdagens misstroendeförklaring mot Stefan Löfven. Per Albin Hansson kunde sitta kvar den gången.
80 år senare faller Stefan Löfvens regering några dagar innan midsommar, en unik händelse i svensk historia, som bär vittnesmål om att vi numera befinner oss i den nya stora politiska oredans tid.

Stefan Löfven har nu en vecka på sig att bestämma sig. Kommer han att lämna in en ansökan om entledigande eller utlyser han ett nyval? Åker han ut till Harpsund över midsommarhelgen för att tänka igenom alternativen? Möjligen kommer svaret innan dess.

Misstroendeomröstningen markerar i varje fall slutet på en epok. Den inleddes när Fredrik Reinfeldt inför valet 2014 föreslog att det största blocket (Alliansen eller de Rödgröna) skulle släppas fram till regeringsmakten, och att Sverigedemokraternas mandat skulle lämnas vid sidan om beräkningen.

Efter valet 2014 avgick Reinfeldt och Stefan Löfven tillträdde som statsminister. Reinfeldts kvarlåtenskap formaliserades sedan i Decemberöverenskommelsen (DÖ). Men det dröjde inte länge innan Kristdemokraterna övergav detta handslag. Snart följde de andra borgerliga partierna efter.

Men Löfven satt ändå kvar hela mandatperioden. Ännu var de borgerliga partierna inte redo att bjuda in Sverigedemokraterna. Inför valet 2018 var förutsättningarna därför osäkra och annorlunda. De rödgröna fick i valet fortfarande fler mandat mer än de gamla allianspartierna. Eftersom DÖ redan var historia tog det sin tid att bilda en regering.

Bläcket hinner knappt torka innan avtal och löften annulleras.

Efter fyra och en halv månad utan fungerande regering (något som aldrig hänt tidigare) undertecknades så Januariavtalet 2019 och Löfven andra regering tillträdde. I och med dagens misstroendeförklaring är detta Januariavtal i praktiken historia.

Liberalerna har sedan tidigare deklarerat att partiet kommer att stödja en Ulf Kristersson-ledd regering efter nästa ordinarie val. Och nu tar Nyamko Sabuni sin hand från Januariavtalet. Själv säger hon: ”Nu har Vänsterpartiet fått nog och jag kan förstå det. Att bygga ett regeringssamarbete där en part inte får vara med, fast de ska utgöra ett underlag, det fungerar inte.” Detta är ett anmärkningsvärt uttalande. Det var ju i synnerhet Liberalerna som drev igenom att Vänsterpartiet skulle utestängas från inflytande. Visst kan man ändra sig. Men detta är ändå symptomatiskt för hur svensk politik fungerar i dag. Eller inte borde fungera. Bläcket hinner knappt torka innan avtal och löften annulleras.

Januariavtalet byggde emellertid på två problematiska principer.

Den första var att Centern och Liberalerna drev igenom krav som skulle göra så ont som möjligt för Socialdemokraterna. De var så pass långtgående att de två borgerliga partierna kanske hoppades på att Socialdemokraterna skulle avvisa dem på blankt papper. Och Januariavtalet var och blev en ohelig allians utan några varmare känslor.

Den andra var att Vänsterpartiet stängdes ute från allt inflytande. Centern och Liberalerna motiverade sitt sidbyte över blockgränsen med att de inte ville göra sig beroende av Sverigedemokraterna. Till detta fogades att det andra ”extrempartiet” skulle hållas borta.

Löfvens andra regering låstes därigenom in i Rosenbad med ett mycket svagt och vacklande parlamentariskt underlag. Under mandatperioden har riksdagen fattat ett antal beslut som gått på tvärs emot regeringens önskemål när en ohelig allians bestående av V, SD, M och KD gjort gemensam sak. Regeringen har varit förhindrad att samarbeta och kompromissa med Vänsterpartiet och skapa ett bredare stöd för sin politik.

Moderaterna och Kristdemokraterna har inte heller varit benägna att bjuda upp till dans med de två partier som ”svek” och övergav alliansen 2019. Men minoritetsregeringar måste hitta fasta samarbeten eller hoppande majoriteter, för att kunna tolereras av parlamentet och få igenom sin politik.

Till Löfvens försvar bör sägas att detta inte var hans idé, han påtvingades en parlamentarisk modell som varken är stabil eller hållbar i det långa loppet. Centern och Liberalerna ville inte ingå i en regering och valde istället att ställa ultimativa krav. Nu är det Vänsterpartiets tur att sätta hårt mot hårt.

Den utlösande faktorn var förstås Vänsterpartiet motstånd mot fri hyressättning i nyproduktion. Det är inte lika revolutionerande som dess anhängare och kritiker vill göra gällande. De så kallade presumtionshyrorna ligger redan på en ”marknadsnivå”. Ingen tror att förslaget om fri hyressättning kommer att få fart på bostadsbyggandet i någon nämnvärd omfattning. Den är snarare den långsiktiga effekten som är central och problematisk, nämligen att förslaget på sikt möjliggör eller öppnar för marknadshyror i hela beståndet. Vilket också är det uttalade och underliggande strategiska målet.
Men förslaget hade kunnat bäddas in i den svenska förhandlingsmodellen, istället tillåts Hyresgästföreningen inte förhandla och företräda hyresgästerna när hyran sätts i nyproducerade lägenheter, vilket rimligen borde vara ett brott mot den fria förhandlingsrätten.

För Vänsterpartiet har detta blivit den slutliga röda linjen. Partiet har också en ny partiledare som gärna talar om kompromisser men som söker strid. Många trodde att Vänsterpartiet skulle acceptera regeringens sista utspel, som borde ha kommit långt tidigare, att parterna får möjlighet att hitta en överenskommelse och kompromiss. Vilket tidigare var ett av de alternativ Vänsterpartiet sagt sig kunna acceptera. Det finns inte heller något färdigt förslag på riksdagens bord.

Men tärningen var kastad och tonläget redan uppskruvat. Därför gick det som det gick. Det är ändå förvånande hur snabbt den här krisen accelererade och slutade i en regeringskris. Bara för någon vecka sedan sa Ulf Kristersson att han ville fälla regeringen men inte på frågan om hyressättningen. Men när misstroendefrågan hamnade på bordet, ställde sig Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderaterna in i ledet inom loppet av några minuter. Alla har de olika ingångar och motiv för att agera.

Vänsterpartiet är frustrerat och ser striden som ett sätt att vinna väljare i klassiska s-fästen inte minst bland hyresgästerna.
Sverigedemokraterna har flera gånger rest kravet på misstroende baserat på partiets mest fundamentala och basala instinkter, det vill säga missnöjet med det så kallade etablissemanget, och ställer alltid upp för att kasta grus i maskineriet.
Kristdemokraterna och Moderaterna hoppas kunna bilda regering, även om de gärna ser att förslaget om fri hyressättning blir verklighet. Kanske kommer Liberalerna hoppa på det tåget.

Vi lever i en tid när demokratierna runt om i världen är satta under hård press. Den turbulens vi sett i svensk politik den senaste tiden påminner om de blockeringar och låsningar som länge präglat amerikansk politik, vilket fått väl kända och förödande konsekvenser. Nu ser vi detta hända också i Sverige. Ytterst står demokratin på spel. Regeringens fall förebådar regeringsmaktens förfall och kan leda till en försvagning av väljarnas tilltro till demokratin som sådan.

Nu väntar antingen en ny talmansrunda eller nyval.
Många kommentatorer utgår från att Stefan Löfven trots allt kommer att återkomma som statsminister efter nya sonderingar mellan partierna. Men jag är inte alldeles säker på att så blir fallet.

Om det blir en talmansrunda får talmannen i uppgift att föreslå en ny statsminister. Utgångsläget för Stefan Löfven är i så fall betydligt sämre än för tre år sedan. För att Vänsterpartiet skulle lägga ned sina röster måste förslaget om fri hyressättning i nyproduktionen slopas, vilket kommer att vara svårsmält för Centerns Annie Lööf.

Sedan länge har Moderaterna och Kristdemokraterna öppnat för att samverka med Sverigedemokraterna i någon form. Helt nyligen har Liberalerna gjort detsamma. Efter omröstningen var hon tydlig, hon vill ha en borgerlig regering redan nu. SD, M, L och KD har 174 mandat i riksdagen. För att inte Ulf Kristersson ska bli vald krävs att de övriga 175 ledamöterna röstar emot en moderatledd regering.

Nu är läget en smula osäkert på grund av att det finns några politiska vildar i riksdagen. Men hur kommer exempelvis Centerns Helena Lindahl att agera? Hon röstade mot Stefan Löfven redan 2019. Det är kort sagt upplagt för dramatik. Utgången kan bero på ett eller några få mandat. Det krävs under alla omständigheter att 175 av riksdagens ledamöter aktivt röstar emot Kristersson för att han inte ska bli statsminister. Samma sak gäller förstås om det kommer till en omröstning om Stefan Löfven.

En hel del talar alltså för att det blir en högerledd regering som tar över regeringskommandot. Det var nog inte vad Nooshi Dadgostar tänkte sig.

Men det kan förstås också bli nyval om några månader. Stefan Löfven har avgörandet i sin hand. Det nya läget efter misstroendeomröstningen och den politiska matematiken talar nog ändå för att Stefan Löfven sist och slutligen väljer att utlysa nyval inom loppet av den kommande veckan.

Vi går en osäker och rörig politisk tid till mötes. Så ser det nya politiskt normala ut just nu. Åtminstone tills vidare. Många bär ansvaret för att vi hamnade här. Många bör bära ansvaret att etablera ett annat förhållningssätt nu när Decemberöverenskommelsen, Januariavtalet och Stefan Löfvens regering har fallit.