Kompromissens tunga ok

ledare Stefan Löfven måste få igenom en budget inför nästa val. Allt annat är politiskt självmord.

I vanliga fall är den politiska matematiken tämligen enkel. Den politiker som förfogar över en majoritet av mandaten vinner i slutändan.

Sedan Sverigedemokraternas intåg i politiken har de traditionella blockkonstellationerna naggats i kanten och brutits upp och fått svårare att forma ett fungerande parlamentariskt underlag. Vilket gjort det svårare för en minoritetsregering att navigera på en allt mer fragmentiserad politisk arena. Minoritetsregeringar har varit regel snarare än undantag i detta land. Så lär det förbli även i framtiden.
Men nu är konkurrensen om väljarna hård och nya väljarmönster har lett till att nya partier och dimensioner adderats till de gamla. I många partier har detta ökat kravet på att partier och partiledare profilerar sig, är tydliga och presenterar röda linjer. Catch all-partier har tappat mark och väljare, både i Sverige och i en rad andra länder. Det har blivit svårare att sluta kompromisser. Dagens mediala värld efterfrågar profilering och tillspetsning. Det blir mer svart eller vitt och inte alltid tid för verklighetens ofta mer komplexa gråskalor. Det är dessa stora och betydande förändringar som gör dagens politiska turbulens begriplig.

Stefan Löfvens leder nu en expeditionsministär. Var detta slutar är högst osäkert. Blir det en Löfven- eller en Kristersson-regering? Det är nog hugget som stucket. Läget är så pass osäkert att ett nyval inte kan uteslutas efter talmansrundor och statsministeromröstningar.

För att åstadkomma något är kompromissen politikens arbetsmetod.

Avgörs utgången av talmannens val av strategi? Det är ju Andreas Norlén som nu äger processen. Efter valet 2018 var det långa och utdragna sonderingsprocesser. Dagarna, veckorna och månaderna gick. Norlén har själv sagt att han nu vill snabba på processen. Om inget oförutsett inträffar är läget extremt jämnt och därmed synnerligen osäkert.

Kanske kommer allt att avgöras av vilken statsministerkandidat som först presenteras som regeringsbildare och som riksdagen får rösta om.

För att i det läget inte bli vald måste 175 ledamöter rösta emot förslaget. Som det ser ut nu stöds Kristersson av 174 riksdagsledamöter. Och Löfven av de 175 ledamöter som även tidigare tolererat Löfven. Men det finns några osäkra kort som gör det svårt att förutse vartåt det lutar. Det finns några politiska vildar, en centerpartist som tidigare röstat mot Löfven, en socialdemokratisk riksdagsledamot är frånvarande och en oförutsägbar före detta vänsterpartist (utesluten ur V:s riksdagsgrupp). Och så vidare.

Detta är ett tecken i tiden så gott som något på att vi befinner oss i en rörig och rörlig politisk era. Rimligen innebär detta tillspetsade läge att det paradoxalt nog är lättare nu än 2018 för en statsministerkandidat att tolereras av riksdagen.

Ett skäl till detta är förstås att Liberalerna har bytt sida. Tidigare gällde att Liberalerna förklarat att Januariavtalet ska gälla fram tills nästa val. Men i samband med att regeringen föll efter V:s, M:s, KD:s och SD:s misstroendevotum passade Sabuni på att byta läger.

Frågan borde ändå vara synnerligen kontroversiell i den liberala riksdagsgruppen. Där finns en gruppering som rimligen fortfarande inte vill rösta för en moderatledd regering som gör sig beroende av och förhandlar med Sverigedemokraterna. Inom kort kan de ställas inför valet att stödja, lägga ned eller rösta emot Ulf Kristersson som gör just det. Men de måste i så fall aktivt rösta emot Kristersson för att han inte ska bli vald. I det läget spricker förmodligen den Liberala riksdagsgruppen ett år innan ordinarie val. Liberalerna är redan ett allvarligt sårat parti. Den tidigare partiledaren Bengt Westerberg har deklarerat att han i nuvarande läge inte kommer att rösta på Liberalerna. I sig ett sensationellt men mycket belysande uttalande.

Det var ingen tillfällighet att Stefan Löfven efter sitt besök hos talmannen framhöll att han kommer avgå om han inte får igenom sin budget den här gången. Han regerade ju ett år på Alliansens budget som röstades igenom hösten 2014 och på Moderaternas och Kristdemokraternas budget som gick igenom efter valet 2018.

Löfven måste få igenom en budget inför nästa val. Allt annat är förstås politiskt självmord. Detta blir hans stora förhandlingspolitiska utmaning, om han skulle tolereras av riksdagen. Det handlar om att Vänstern måste rösta för regeringens budget, men Centern motsätter sig förhandlingar åt det hållet.

Här har Ulf Kristersson trumf på hand, i och med att Liberalerna har bytt sida. Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har nu alla öppnat för förhandlingar med Sverigedemokraterna. Men vi vet ännu inte vad Sverigedemokraterna kan få igenom i en sådan förhandling. Snart kan de korten komma att synas.

Förra veckan var det många som viftade entusiastiskt med de röda fanorna på radikala ledarsidor och i allehanda kommentatorsfält. Men det är inte alls självklart att det nu blir mer utrymme för vänsterpolitik.

På kort sikt beror det förstås på vem som bildar regering. Sedan länge finns det en betydande strukturell högermajoritet i Sveriges riksdag. Ingen opinionsmätning antyder att spelplanen kommer att se annorlunda ut efter ett nyval i höst eller ens efter nästa års val.

Stefan Löfven har gillat läget och gjort det bästa av situationen och med tur och skicklighet regerat landet i sju år, i ett unikt och komplicerat politiskt landskap. Det innebar samtidigt att han accepterade politik som han förstås egentligen inte ville ha. En del värre än andra.

Samtidigt som en högerregering under Kristersson förstås hade varit mycket mera höger.

Politiken är det möjligas konst. För att åstadkomma något är kompromissen politikens arbetsmetod. Men det kan också vara ett tungt ok att bära. Kompromisser är inte något väljarna alltid belönar. I varje fall inte på kort sikt.

Om den rödgröna regeringen återkommer lär Socialdemokraterna gå till val på att partiet är att lita på och tar ansvar. Det vill säga det klassiska statsbärande s-spåret. Om Kristersson nu blir statsminister om några veckor väntar ett helt annat scenario. Och då får vi också en valrörelse 2022 med en helt annan logik.