Ung och illegal i Sverige

reportage I ett litet hus vid skogens slut bor det sex killar från fyra olika länder. Gemensamt är att alla är under 25 år, har varit i Sverige i över sex år och sökt asyl här. Samt att alla har fått avslag.

Det luktar mynta när vi kommer in i köket. Mohammed kokar te med färska myntablad.

– Welcome! säger han.

Han tar själv inget att dricka då han fastar denna regniga dag i början av april. Han berättar att fastan är till för att man ska förstå och sätta sig in i hur det är för de som har det sämre i världen. De som inte har tillgång till mat eller vatten. Själv flydde han från Marocko när han var tio år och föräldralös. Han kom till Spanien där han fick ett familjehem som han snart också flydde ifrån.

– Jag ångrar det. De var jättesnälla men jag litade inte på någon vuxen. ”I ran away”. Föräldrarna hittade mig två gånger men sen…, säger han med blicken mot golvet.

I köket sitter också Morteza och Torbjörn.
Torbjörn är volontär och stöttar killarna i deras vardag. Vi dricker te och pratar om vädret, att det fortfarande är kallt men att det snart är sommar.  Morteza berättar att han går en videoredigerings kurs och att han gjort en musikvideo som han vill visa oss. Vi tittar och njuter av att den är riktigt bra. Att han verkar kunna sin sak. I rummet bredvid hör vi röster och dörren öppnas mot ett litet biljardbord där ytterligare två killar spelar.

– Hej, är ni redan här, säger Amir.

Amir och Salim kommer in och hälsar och går sen tillbaka till sitt spel.

Torbjörn knackar på två dörrar till, där den ena leder till ett sovrum där Nizar ligger och vilar och den andra till ett rum där Yasir sitter och pluggar. Yasir tar studenten i år så han kämpar på in i det sista. Hans gymnasieskola har låtit honom studera klart trots att han fyllt 18 år då man egentligen måste sluta om man är papperslös.

– Det var skolan som ville att jag skulle fortsätta. Så då gjorde jag det, säger Yasir.

En ytterligare sak de alla har gemensamt är att de accepterat att vi följer med de alla under en dag, som ung och illegal, i Sveriges huvudstad Stockholm.

En dag med Mohammed – ursprung Marocko

Vi rullar in med bilen och möter en stressad Mohammed. Det är hans första dag på mobilreparatörskursen och han hittar inte den enkelbiljett till SL han fått av Torbjörn.

– Jag vill inte bli försenad. “I met them Friday and now first day”, säger han.

Efter att ha frågat alla i huset, får han en biljett och vi åker. På vägen till arrangören, som vi här kallar Ett steg i taget, berättar Mohammed att man också kan lära sig att klippa hår där och att han gärna vill lära sig det.

– “ I want something to do until I can stay here.” Kanske kan jag ha det som yrke sen, när jag får stanna, säger han.

Mohammeds situation är speciell. Sverige vill utvisa honom men inget land vill ta emot. Sverige har försökt med Marocko, Algeriet, Tunisien och ett par nordafrikanska länder till men inget av länderna vill acceptera Mohammed som deras medborgare. Han lever därför i det som många kallar ”limbo”. Han har inga rättigheter i Sverige men inte heller i något annat land.

Hos Ett steg i taget är dörren olåst och det är inrett med varma färger. En kvinna på plats säger hej och frågar om vi letar efter någon. Mohammed försöker förklara men avbryts snart av en röst bakom kvinnan.

– Han var här i fredags. Han ska gå kurs i mobilreparationer.

Fram kommer en ung kille som heter Erfan. Erfan berättar att han träffade Mohammed fredagen innan och att han själv gått kursen i nästan ett år. Han visar oss runt. I verkstaden har han sitt eget arbetsbord som är fullt av reservdelar till mobiltelefoner samt tre stycken som han ska reparera.

– Jag hjälper mina vänner och lagar deras telefoner. Ibland får jag nån hundring men jag hjälper också till gratis, säger Erfan som är asylsökande.

Erfan visar oss genom sällskapsrum, förbi klassrum som är fulla av folk och ett kök där man kan få något att äta om man inte har råd med mat. Det finns alltid kaffe och te att ta när man vill. I köket träffar vi på Salim, från huset, som lyser upp. Hans kurs har precis avslutats och han tar en skål soppa innan han åker hem. Vi bestämmer att vi ska möta honom där när det är dags för oss att följa med honom under en dag.

– “Can you cut hair”?

Frågan kommer från Mohammed och är riktad mot Erfan som svarar ”yes”. Erfan vänder sig till den ansvariga och ber om att få låna nycklarna till frisörsalongen. I salongen en trappa ner tar han emot kunder två gånger i veckan, tre timmar per gång. Han får inte ta betalt.

– Men ibland ger de mig ändå lite pengar. De vet ju att jag nästan inte har några.

Som asylsökande får han 71 kronor per dag. Erfan visar Mohammed några foton med frisyrer och ber honom välja en. Sen får han sätta sig till rätta i frisörstolen.

– “You sure you can cut?”, frågar Mohammed.

Gemenskap

I huset finns det ett litet ”gym” där killarna brukar träna. Mohammed är där och ropar:

– Vem som helst, kungen eller någon annan, spelar ingen roll. Sparkar du en boll mot honom så kommer han sparka tillbaka. Han kommer spela med dig! “With boxing, he will box you”, säger han till Yasir som kommer in i köket med en pågående boxningsmatch i telefonen.

– ”You are the Maroccan king”, men det här är bättre än fotboll, säger Yasir.

Yasir kommer från Somalia och kom till Sverige 2015. Då var han 15 år. Nu är han 20 år och ser fram emot studenten.

– Lite konstigt att inte kunna fira med de andra men det är okej. Om det inte händer nåt nytt i mitt ärende så reser jag vidare. Då har jag i alla fall en utbildning. Utbildning är viktigt för mig, säger han.

En dag med Yasir – ursprung Somalia

På vägen till deras hus får vi ett sms: “det är ingen skola idag. Det är distansundervisning”

Det är från Yasir som vi skulle möta upp för att följa med till skolan. När vi ringer upp frågar han om det är okej med en promenad i stället när han har rast.

Amir öppnar dörren och ser överraskad ut. Han ber om ursäkt för att han inte visste att vi skulle komma och säger att han är på väg till sin praktik. När han får veta att vi ska träffa Yasir ser han lugn ut och sätter sig i köket.

Yasir är i sitt studierum i mörkret. Det är bara skärmens blåa ljus som lyser upp.

– Jag älskar mörker. Koncentrerar mig bäst då.

Yasir har ett skolarbete som ska lämnas in under dagen men inga lektioner. Han skriver om olika diagnoser och visar texten som beskriver bipolaritet med dess symptom och effekter på individen. Vi tar en promenad.

Han berättar om sin mamma och syster som är i Somalia och som han inte kan prata med för att de inte har något internet.

–Min syster är i och för sig försvunnen. Ingen vet var hon är. Hon har varit borta sen två år tillbaka. Det är nog Al-Shabab, säger han.

Al-Shabab var också anledningen till att han lämnade Somalia. På vägen till skolan brukade de möta honom. Både på vägen dit och på vägen hem. Varje gång ville de att han skulle följa med dem. Att han skulle ansluta sig. Han hade en timmes promenad från byn till skolan i staden och blev mer och mer rädd. Till slut började de besöka honom hemma. Hans mamma anade att de snart skulle ta honom och sa åt Yasir att fly.

–Jag vill gärna plugga vidare. Kanske till läkare, säger Yasir.

På vägen möter vi Anette. Anette är också volontär och kommer för att handla mat åt killarna i huset. Yasir säger att det är hans tur att handla med henne och ber att få hämta inköpslistan.

– Vi behöver nästan ingenting, säger han.

Anette skrattar och säger att det är skönt när hon handlar med Yasir för att han alltid tycker att de har det mesta de behöver, medan flera av de andra fyller korgen till bredden.

I affären rullar det på. Det enda problemet blir att hitta injera – ett syrligt bröd som äts till maten i många östafrikanska länder. Yasir påminner om att brödet ursprungligen kommer från Etiopien men att det traditionellt används till maten även i Somalia. När han hittar injera så känner han på flera förpackningar och tittar noga på bak-datumet innan han plockar ner ett paket i korgen. Samtidigt dyker Anette upp med sin korg fylld med liba-bröd, ett orientaliskt bröd som påminner om tunnbröd men är lite grövre.

– Vi behöver mycket bröd för på lördag ska vi grilla, säger hon.

När vi kommer tillbaka till huset står Mohammed och tränar som vanligt. Yasir säger att han också tränade lite förut och att han snart ska börja igen men att han måste äta mer för att göra det.

– Det är svårt att inte bli för smal, säger han som är 190 centimeter lång och väger 59 kilo.

Det är inte bara vi som kommer på besök hos dessa killar. För några veckor sen kom fotografen Malin Lövkvist som nu har utställning på Biskops Arnös folkhögskola.

På utflykt i Svealand och Salim som börjar berätta

Alla vill med och titta på Malins fotoutställning på Biskops-Arnö där flera av de papperslösa är porträtterade. De två bilarna fylls på snabbt när de rullar in. Den ena körs av oss och den andra av en av lärarna från Ett steg i taget.

I vår bil sätter sig Salim i framsätet. Salim har hela tiden hållit sig lite i bakgrunden när vi har varit med men nu är han snabbt framme.

– Jag vet inte om de lever. Vi bor i en by med höga berg runt och det finns inget internet. Det går inte att ringa.

Salim pratar om sin familj i Afghanistan. Landet han lämnade för sju år sen för att skapa sig ett bättre liv. Nu är han i Sverige och glad för att han har någonstans att bo.

– Jag sov på centralstationen i tre veckor när jag åkte till Stockholm för att gömma mig. Tills en kvinna frågade om jag behövde hjälp, säger Salim.

Kvinnan som hjälpte Salim tog kontakt med Röda Korset som meddelade att de inte kunde göra något. men hon gav sig inte och till slut kom hon i kontakt med den organisation som är en av dem som ser till att killarna har tak över huvudet.
Salim flyttade in och fick nya vänner och nytt stöd.

– Nu är jag mobilreparatör, håller på att lära mig att klippa film och ska snart lämna in en VUT som Torbjörn hjälper mig med, säger han.

Han hoppas att den ska gå igenom. Annars ska han vänta tills han kan söka asyl igen år 2023. En VUT är ett Verkställighetshinder som tillfälligt kan förhindra Migrationsverket att utvisa en person, om den innehåller nya förutsättningar i asylärendet.

– Det är här jag hör hemma nu. I Sverige. Jag lämnade Afghanistan för över sju år sen, säger Salim.

Väl framme går alla in mot utställningen under tystnad som snart bryts:

– Yasir! Du är en kändis!

På affischen vid entrén är de olika fotograferna presenterade och däribland finns ett foto på Yasir som nu alla måste titta på samtidigt. Efter lite tumult kommer vi in i ett rum som ligger i en renoverad och modernt inredd lada.

Fotografen Malin Lövkvist välkomnar oss med pulverkaffe och en kort presentation. Sen får alla gå runt på egen hand i de två rummen. Efter en stund börjar Morteza sjunga. Han sjunger med stadig stämma: Sarzamine man. En låt från Afghanistan som handlar om ett land som faller sönder av krig men som är ständigt saknat. Snart hörs två röster till som faller in i sången.

Morteza är också porträtterad på ett fotografi och tycker att det är en bra bild.

– Ser du, jag brukade ha håret framåt då men nu har jag det bakåt. Vad tycker du, frågar han en av oss.

Vi svarar att vi uppmärksammat skillnaden och att vi undrar när vi kan följa med honom under en dag.

– Jag håller mig mest borta nuförtiden och går inte heller till Ett steg i taget. Jag har börjat sjunga i stället, säger han.

Senare får vi veta att hans verkställighetshinder inte accepterats och att han därmed är fortsatt papperslös. Torbjörn berättar att Morteza tagit det hårt och knappt synts till sen dess.

– Har du sett bilden på mig? undrar Nizar som nästan flyger förbi.

Han har irrat runt i de två rummen och kommer nu till oss. Vi har inte sett någon bild på honom och frågar därför fotografen. Hon säger att hon inte tagit någon bild på Nizar eftersom han inte var hemma när hon var på besök men att hon gärna tar en senare om han vill. Det vill han.

Nizar – ursprung Algeriet

Nizar möter upp med en kaffe och en kanelbulle som det bjuds på varje morgon från ett närliggande café. Han säger att han har sett fram emot att visa oss sina projekt på Ett steg i taget.

– Men ingen brådska, vi tar en kaffe först, säger han.

Vi sätter oss på några bänkar utanför huset och pratar. Det är en solig dag i maj och en av oss råkar utbrista: tack gode gud för att solen är här.

– Tror du på Gud? frågar han.

Vi svarar att religion är viktigt för många människor och att vi undrar vad han tänker. Nizar säger att han vet att kristendomen dominerar i Sverige, att många är kristna men att de inte praktiserar sin religion.

– Jag tror på alla profeter: Jesus, Muhammed, Moses.De hör ihop.

Nizar kommer från en fattig familj och började arbeta hos en grossist när han var 12 år. Hans bild är att Algeriet är ett rikt land på grund av sina naturtillgångar olja och gas men att regeringen tar alla pengar. Tiden som fransk koloni tog slut 1962, men enligt Nizar styrs landet fortfarande av Frankrike.

Vi åker till Ett steg i taget.

Vid varje dator sitter en ung kille och klipper och klistrar film. De lär sig ett program som flera stora produktioner för tv görs i, berättar deras lärare Adam. Adam vill att de ska lära sig för att senare kunna arbeta med programmet men också för att de ska ha något vettigt att göra hela dagarna.

– De flesta här är asylsökande men vi har bestämt att inte be om id-handlingar när de kommer. Vi investerar i dem så investerar de tillbaka till oss och landet, säger Adam.

Nizar visar de två projekt han jobbar med, en musikvideo och ett större projekt som några papperslösa gjort tillsammans, där de experimenterar med sina rörelser i olika hastigheter.

– Vi har flyttat på oss mycket. Jag kommer från Nordafrika och vi får aldrig stanna, säger han.

När Nizar var 16 år tog han en båt från staden Annaba i Algeriet direkt till Italien. Eftersom han arbetat länge kunde han samla till de 500 euro smugglarna ville ha. Målet var Tyskland. Han rörde sig snabbt genom Europa. Fyra dagar i Napoli, sju dagar i Marseille och sen var han framme. Men han fick avslag. Han överklagade. När det andra avslaget kom bestämde han sig för att fly vidare. Han tog ännu en båt. Denna gång till Sverige. Även här fick han avslag, överklagade och reste vidare.

– Jag försökte med England. Både med båt från Belgien och Holland. Det är höga taggtrådsstaket vid hamnarna där för att många försöker ta sig ombord, säger Nizar.

Han berättar att kaptener på färjorna sätter upp flaggorna på båtarna så nära avfärd som möjligt, för att de vet att flyktingar står beredda att ta sig ombord på rätt båt. Nizar försökte flera gånger. Två gånger lyckades han komma ombord genom att hålla sig fast under en lastbil. Båda gångerna blev han tagen. Den första blev han varnad och frisläppt och den andra skickad tillbaka till Sverige.

Kanada var nästa försök. Han tog sig till Norge där det går färjor via Island och Grönland. En resa som skulle ta 16-18 dagar gömd i en livbåt.

– Man gör ett hål, går in och tejpar för hålet från insidan. Sedan stannar man där. Det är kallt.

Hade han haft id-kort från EU så hade han ,enligt honom, kunnat resa som alla andra till Grönland och sen gömma sig.

– Men jag är från Nordafrika. Vi är inte välkomna någonstans, säger Nizar.

Inte ens i en moské i stan där flera som behöver får mat och sovplats, menar han. När Nizar och en vän sökte hjälp där fick de komma in men imamen sa att det inte fanns någon hjälp att få. Nizar såg att flera unga killar satt och åt med sovsäckar liggande intill. Alla killarna kom från södra Afrika.

– 26 juni är min nya chans. Då kan jag söka asyl igen, säger han innan han försvinner in i sitt redigeringsprogram.

Nizars berättelse påminner om alla de andras i det lilla huset vid skogens slut.

Cykelreparationer och andra bestyr

Det är volontären Anette som släpper in oss denna dag. Hon har med sig en taklampa som ska sättas upp och ska sen inventera bland gamla cyklar med killarna.

– Känner ni någon cykelreparatör, frågar hon.

Det är tidig morgon och lugnt i huset men snart kommer Yasir och Salim ut ur sina gemensamma rum för att hjälpa till. Lampan i taket blir krånglig, utan stege och utan verktyg, men tillsammans får de till det och rummet med biljardbordet lyses upp. Yasir visar den cykel han har valt. På den står ett annat namn och han förklarar att de fått cyklarna av andra för att de är lite trasiga. De står upptryckta mot en vägg.

En sömndrucken Mohammed kommer också upp och går för att göra te till oss alla. Vi går med till köket där vi hoppas få träffa Amir. Han har sagt att han vill visa oss sina papper kopplade till sitt migrationsärende som öppnats upp igen. Det är bara en vecka kvar tills han ska till domstolen och ge sin muntliga version av sina asylskäl. Han har fått en ny chans.

Huset vaknar upp och fylls med liv. Det skrattas och tjafsas om vartannat.

– Vems städdag är det i morgon? frågar Nizar som kommer in i huset med upphämtat morgonkaffe och bulle.

En lista åker fram med datum och namn på den som ska städa. Köket och hallen städas varje dag eftersom de är många som delar på ytorna.

Det börjar lagas mat och bärs utemöbler om vartannat. Någon går till skolan och någon annan går och lägger sig igen. Vi ser inte Morteza. Han har inte sovit hemma i natt heller.

På S:t Görans sjukhus

Under ett besök på Ett steg i taget måste vi köra en annan papperslös kille till akuten. Vi är de enda med bil och killen har försökt skära av sig armen med orden: ”jag är lika lite värd som en tjuv”. Vid akuten på S:t Görans sjukhus uppger vi att han är papperslös och behöver akut hjälp. Vi är pålästa om papperslösas rättigheter till akutvård. I stället möts vi av många frågor kring vem han är, om hans personnummer och samordningsnummer eller reservnummer. Vi upprepar att han är papperslös och inte finns i systemet.

De ber oss sitta ner och vänta. Efter tjugo minuter kommer en storväxt skötare kommer fram och kräver att få prata med killen i enrum. Killen blir rädd och säger att han inte vill gå in själv. Skötaren säger då: ”Du kommer in själv eller så får du ingen hjälp.”

Killen vågar inte. Vi ringer i stället till Läkare i Världen.

Amir – ursprung Afghanistan

En tjock bunt papper sprids över köksbordet. Amir försöker lägga de i ordning för att vi ska kunna läsa. Intyg för sig och papper från Migrationsverket för sig. Han är inne på sin andra asylansökan och på den har han också fått tre avslag men ärendet har nu öppnats upp med hjälp av ett verkställighetshinder.

Han kom till Sverige 2014 som 16 åring men blev uppskriven till 18 år av Migrationsverket trots att läkare bedömt honom som under 18 år med 95 procents säkerhet. Amir är kristen vilket innebär att man riskerar att bli dödad i Afghanistan, enligt honom. Han har känt av hoten även här i Sverige då de som vill döda honom hör av sig via sociala medier.

– Jag är på Ett steg i taget varje dag. Det ger mig mening och hopp, säger Amir.

Vi bläddrar i papper och pratar om hans familj som är kvar i Afghanistan, en mamma och två systrar. Hans pappa dödades under en transport genom Kandahar-öknen av talibaner och det var då Amir bestämde sig för att fly.

Amir åkte via Iran och kom till slut till Sverige. Han har gått högstadiet här, så kallad språkintroduktion, och har betyg i svenska. Han längtar efter att få börja jobba. Salim håller med. Han har just kommit in i köket och ställer fram en mustig lins- och potatissoppa på bordet som värms i micron.

Salim har arbetat sen han var 12 år och tycker att det känns jobbigt att inte kunna arbeta och betala för sig själv. Amir nickar och försvinner sen ner i sina papper igen. Vi äter och läser under tystnad.
Sen åker vi. Den här gången tar vi bilen till Ett steg i taget. Amirs kurs i mobilreparationer startar klockan 13.

Dagens lektion börjar med att en kille ska examineras i hur man får loss glaset från en mobiltelefon för att återanvända det. Deltagare från andra kurser bjuds in för att se på och samtidigt lära sig lite om processen. Halvvägs in viskar Amir att han redan lärt sig processen som examineras och nu är på nästa steg.

Amir är noga med att använda munskydd i klassrummet och när han reser kollektivt. För honom har det alltid varit självklart att så fort som möjligt lära sig de regler som gäller i Sverige och att anpassa sig så mycket han kan till dem. Under pandemin följer han noga de direktiv som ges.

– Vi måste göra allt vi kan för att inte sprida viruset, säger han.

Han visar sin arbetsplats och den telefon han arbetar med just nu. Hans förhoppning är att han ska kunna använda det han lärt sig för att söka jobb framöver.

Hans dröm är att hans muntliga förhandling ska leda till att migrationsverket tror på att han är kristen och då får stanna i Sverige och börja jobba.

– Kanske kan jag tjäna så mycket pengar att jag kan hjälpa andra som har det svårt, säger Amir.

Det är nu juni och studenterna har sprungit sjungandes ut i livet och så även Yasir. Han fick ny prövning på grund av sitt inlämnade verkställighetshinder med nya asylskäl och firade studenten med massor av läsk och grillat med vänner från världens många hörn. Han njöt av att kunna fira helt öppet.

Yasir är just nu lagligt i Sverige och om Migrationsverket accepterar hans nya skäl får han ett tillfälligt uppehållstillstånd. Flykten som började i Somalia för sex år sedan är just nu på paus men om de nya skälen inte godtas som grund för rätt till asyl fortsätter den. Till vilket land det då bär är det ingen som vet.

Mohammed 24 år

Född i Marocko
Familj har han ingen
Lämnade sitt land som 10 åring
Kom till Sverige 2016
Länder han sökt asyl i Spanien, Italien, England och Sverige
Språk arabiska, franska, spanska, engelska och lite svenska
Önskan att han ska bli accepterad i ett land så att han kan starta sitt liv. Han vill börja jobba så han kan försörja sig själv och gifta sig.

Yasir 20 år

Född i Somalia
Familj mamma och syster i Somalia. Systern är försvunnen sen två år.
Lämnade sitt land som 15 åring
Kom till Sverige 2015
Länder han sökt asyl i Sverige
Språk svenska, somaliska, arabiska och engelska
Önskan att få stanna och utbilda sig på universitet för att ta hand om andra och skicka pengar till sin mamma.

Salim 22 år

Född i Afghanistan
Familj Mamma och pappa och syskon i Afghanistan. Han vet inte om de lever.
Lämnade sitt land 2014
Kom till Sverige 2015
Länder han sökt asyl i Sverige
Språk svenska, dari, hazari, persiska och lite engelska
Önskan att en advokat tittar igenom alla hans papper igen så att de förstår att han har rätt till asyl.

Nizar 23 år

Född i Algeriet
Familj mamma och pappa och fyra vuxna syskon i Algeriet
Lämnade sitt land som 16 åring
Kom till Sverige 2016
Länder han sökt asyl i Tyskland och Sverige
Språk arabiska, engelska, franska och lite svenska
Önskan att få börja leva

Amir 22 år

Född i Afghanistan
Familj mamma och två syskon i Afghanistan
Lämnade sitt land 2014
Kom till Sverige 2014
Länder han sökt asyl i Sverige
Språk svenska, dari, persiska och engelska
Önskan att bli accepterad som flykting på grund av sin tro och få asyl i Sverige

Text: Filippa Rinman och Oskar Örn