Fyra nyanser av överdrift

kultur Med nutida fenomen som individualisering, nostalgi, och apokalypsrädsla finns det anledning att titta närmare på fyra former av överdrifter, skriver Göran Dahl.

Har du hajpat något på sistone? Och vad betyder i så fall hajp?
Ordet, som är synonymt med överdrift (hyperbol) eller ”upptrissad”, är en försvenskning av engelskans hyped. Substantivformen och prefixet i hyperbol är hyper.

Hyper kommer från den antika grekiskan: ὑπέρ (hupér, “över”) och betyder överdriven, en överdrift eller mer än ”normalt”, det vill säga mer än det genomsnittliga. Det finns många språkliga former av hyper, och med dagens sociala medier, den pågående pandemins effekter, och när senmoderna fenomen som individualisering, nostalgi, apokalypsrädsla, konsumism blir processer och tillstånd, så finns det anledning att titta närmare på fyra av dessa former av överdrifter. Och att spekulera i hur dess negativa konsekvenser kan mildras.

1. 

Hypermoral. Myntat av den teknokratkonservative sociologen Arnold Gehlen. Han var även nazist, såtillvida att han av ren opportunism blev medlem i NSDAP – det Tyska Nationalsocialistiska Arbetarpartiet – 1933, men det bör här tilläggas att han aldrig, inte ens under Tredje Rikets tolvåriga existens, kritiserade den moderna demokratin i sig.

Gehlens bok från 1969 Moral und Hypermoral. Eine pluralistische Ethik går kortfattat ut på att ”Människan” (i singularis!) är ofärdig och lider av sin bristfällighet. Den nödvändiga fastheten och meningen är alltför svår för den enskilde individen att skapa och upprätthålla. Ja, hon kan det inte eftersom världen i sig är tom och meningslös. Därför krävs det att starka och permanenta institutioner skapas eller stärks som kan ingjuta mening, ”avlasta” individerna från sina bekymmer och ställa upp eftersträvansvärda normer.

Varje kultur skapar sina egna specifika värden och etablerar sina specifika institutioner. Detta är en central föreställning i den teknokratiska konservatism som Gehlen är en representant för: vi kan, och bör, ha tillit till den visdom och den erfarenhet som är objektiverad i, och förvaltad av, våra institutioner, särskilt gäller detta i det moderna och komplexa samhället. Liberala idéer som radikal autonomi kommer att överbelasta individerna med problem som marknadsekonomi, experter och stater är bättre ämnade för att lösa.

1940 gav Gehlen ut Der Mensch Seine Natur und seine Stellung in der Welt. De teser han lanserar här, genom läsning av moderna socialantropologer och socialpsykologer (speciellt Claude Lévi-Strauss och George Herbert Mead), återanvänder han i sin bok om hypermoralen. Den är ett fenomen som han menar bärs upp av samtidens (vänster)intellektuella, särskilt negativ är han till Voltaire och den franska upplysningen: Voltaire skrev bland annat att ”Det finns endast en moral, liksom det endast finns en geometri”.

Mot detta ställer Gehlen sin ”pluralistiska etik”. Där skiljer han bland annat på familjens etik och statens (Gehlen diskuterar dock inte skillnaden mellan etik och moral). Här finns också en kritik av den form av stark stat som sedan växte fram efter kriget: social- eller välfärdsstaten.

Hypermoralitet, en form av extrem moralism, tar inte hänsyn till ”Människans” grundläggande natur. Gehlen menar att antikens tänkare och härskare skötte detta bättre. Utan att gå in i detalj är detta ett försvar för institutionernas avlastningsförmåga. Mellan raderna innebär detta, som vänsterfilosofer likt Jürgen Habermas påpekat, ett försvar av etablerade hierarkier och den rådande klasstrukturen i de länder där kapitalismen dominerar.

Titeln (Der Mensch) illustrerar singularitetsfenomenet – tron på att heterogena fenomen, det vill säga alla människor som unika individer, kan inordnas under en och samma beskrivning, något som har ett auktoritärt drag då individualiteten, språket, klasstillhörigheten, den sexuella läggningen med mera raderas ut som betydelsefulla element.

2. 

Hyperreflexiv, eller bättre hyperreflexivitet, är en psykiatrisk diagnos som främst lanserades av psykoanalytikern Lous A. Sass, verksam i New York City, i boken Madness and Modernism: Insanity in the Light of Modern Art, Literature, and Thought (1994). Den tyske författaren Ernst Jünger skriver (enligt de båda forskarna och författarna Mark Terkessidis och Christian von Graaf) att vi har blivit så pass ”förgrenade” att ”saven inte längre når ut till spetsarna”.

Och den franske författaren, filosofen och den tongivande högerradikalen Alain de Benoist skriver: ”Jag känner människor som är så lärda att de inte kan skriva längre. Så fort de skriver en mening ser de genast en rad motargument.” De drabbas med andra ord av skrivkramp eftersom reflekterandet är så pass långt drivet att varje positiv utsaga omedelbart – i den hyperreflekterandes intellekt – föder sin negation: allt positivt raderas; inget är längre möjligt att säga, skriva, tro eller veta. 

Jag känner flera som drabbats av detta, inklusive jag själv. Och visst har det med stress att göra, för mycket tänkande och läsande, i det moderna, eller kanske ”hypermoderna” samhället.

I traditionella samhällen, om än kanske inte hos en och annan ”djuping”, var detta ett okänt fenomen. Men i Fjodor Dostojevskijs Anteckningar från källarhålet finns det ett stycke där huvudpersonen beskriver tillståndet: ”Jag kan verkligen bedyra för er, mitt herrskap, att en alltför stor medvetenhet – det är en sjukdom, en verklig, fullt utvecklad sjukdom.”.

På film finns tillståndet ofta gestaltat av Woody Allen i form av en ständigt pratande och reflekterande Manhattanbo.

Hyperreflexivitet, eller i alla fall en alltför stark eller överdriven reflexivitet, hittar vi hos många äldre författare och filosofer. Kanske är Shakespeares Hamlet den förste att uttala det i form av ett bekymmer – att alltför mycket medvetande försvårar beslut, ett paralyserande tillstånd. Vidare finner vi det bland andra problemet hos filosofen G W F Hegel – det ”olyckliga medvetandet” som han avhandlar i Andens fenomenologi: det växer fram i motsägelsen mellan singularitet och generalitet, mellan det enskilda och det allmänna.

Utan att gå in på detaljer har jag noterat en medvetenhet om problemet hos Goethe, Kafka och hos Kierkegaard. Här är tanken om en form av förfrämlingande/alienation närliggande. Och före dem finns en liknande tanke hos upplysningsfilosofen Immanuel Kant från Königsberg. Enligt Sass, och han har här helt rätt, införde Kant en form av fördubbling av medvetandet. Här är medvetandet å ena sidan allt. Det utgör världen, men det är också ett objekt som bestäms av till exempel mekanismen orsak och verkan.

Detta är en indikator på den växande klyftan mellan intellekt och känslor, en tudelning i två poler som, om den inte försvagas, kan få allvarliga konsekvenser.

Jag vill inte göra en lång berättelse alltför kort, men Sass ser uppenbarligen moderniteten som ett tillstånd som föder för mycket reflektion, hyperreflektion. Som jag förstår Sass är moderniteten en återvändsgränd, där reflexiviteten i sig enbart skapar mer och mer reflexivitet och därmed fördjupar klyftan mellan de två polerna intellekt och känslor.

Sass är ingen samhällskritiker och har inte mycket att säga om botemedlet. Moderniteten är för honom som sagt en återvändsgränd, och han menar att filosofer som Martin Heidegger och Ludwig Wittgenstein kan ge ledtrådar till ett svar eftersom de letar efter en värld innan uppkomsten av det dualistiska medvetandet, vilket kan leda till slutet på ett förvirrat och hemlöst sinne.

Om Sass inte har något svar, har en annan utforskare av det mänskliga psyket – Rollo May (Ropet efter myten, 1991) – ett enkelt och starkt svar: tillbaka till myterna!

I en avmytologiserad, avförtrollad värld som i sig, enligt May, leder till ökat drogmissbruk och självmord, är myter det enda som kan rädda mänskligheten – myter om livets mening, dess mål och ursprung. Men om man börjar reflektera över dem, ja då förstörs de.

Detta är en önskan att återvända till något förlorat, om inte paradis, så åtminstone till förmoderna tankemönster, ett försök att undkomma ”historiens terror” (som religionshistorikern och dessutom den rumänske fascisten Mircea Eliade beskriver och underförstått kritiserar i The Myth of the Eternal Return, 1974), den form av historia där mänskligheten inte kommer att hitta något annat än sin historiska existens, och inget mytologiskt eller evigt.

Detta är också ungefär i linje med Gerhard Schulzes (Die Erlebnisgesellschaft, 1991) beskrivning av ett primitivistiskt (och högerradikalt) “botemedel”: återupplivandet av cyklisk tid som skulle innebära den lineära tidens terror och elände.

Det finns, som vi såg i fallen Jünger och de Benoist, ett högerradikalt beklagande av detta moderna tillstånd. Jag ger ordet till mig själv:

”’Reflexivitet’, särskilt nuförtiden, kan ha olika betydelser, så låt oss gå tillbaka till grunderna. George Herbert Mead (1947) har en uppfattning om “försenad reaktion”, som jag tror täcker samma område som jag gör när jag talar om ’reflexivitet’. Vad som verkligen stör mig är kollektiv antireflexivitet.” (översatt från mitt bidrag “The Anti-Reflexivist Revolution” i Spaces of Culture, red. Mike Featherstone & Scott Lash, T, C & S/SAGE, 1999.)

Ja, som sagt, allt pläderande för en kollektiv antireflexivitet stör mig!

En annan högerradikal guru är den ryske sociologen Aleksandr Dugin som 1992 skrev om det “kollektivt omedvetna” där kollektivet enbart har sin egen etnicitet som grund. Individerna är ingenting, de saknar identitet utan sin etnicitet i centrum, den kollektiva identiteten.

Dugin vill ersätta den moderna reflexiviteten med en irrationell känsla av nationell tillhörighet och gemenskap. Målet är att ersätta reflexiviteten med rena reflexer, ett omedelbart svar på en situation eller en fråga. Om detta lyckas kan Ryssland bli en “organisk demokrati”. Individerna ”avlastas” då från många av sina bekymmer.

Det sista är för övrigt, som vi sett, en tanke som är central för de tyska teknokratiska konservativa sociologerna (förutom Gehlen Helmut Schelsky och Hans Freyer. Freyer var ordförande i ordförande för det tyska Sociologförbundet, givetvis ett politiskt korrekt förbund i Tredje Riket). Nu, kort, till nästa närbesläktade fenomen.

3.

Hypersociabilitet är ofoget att prata med varenda kotte du möter eller ser, att babbla oavbrutet och att ofta inte låta andra komma till tals. Hypersociabilitet – det trodde jag en stund i min enfald att själv ha kommit på ordet. Men en googling fick följande första träff:

”From Wikipedia…In the context of transmedia storytelling, hypersociability is the encouraged involvement of media consumers in a story through ordinary social interaction. A story may be shared through discourse within a fan group.” 

Hypersociabiliteten kan bli ett behov under pandemin på grund av lagar och rekommendationer om distansering och isolering. Och räddningen blir för väldigt många en hyperaktivitet på sociala medier (Facebook, Twitter, Instagram och så vidare). 

Speciellt accentueras detta i pandemitider. Pandemin tvingar oss, mer eller mindre frivilligt, till isolering. Då fylls många hjärnor med tankar, ofta hyperreflexiva sådana som bara måste ut för att hårddisken i våra huvuden inte ska bli full eller krascha. Och alla tankar måste därför ut i de alltför få mötena med andra.

Vi kan alltså bli hypersociala och hyperaktiva. De sociala medierna bär vi ofta på oss – i de så kallade smarta telefonerna finns oftast de med i form av appar. Det förstärker givetvis en form av hypersociabilitet – att jaga likes, kanske är önskan att bli en ”influencer” drivkraften.

Men den andra och äldre formen av sociabilitet där vi är öppna för en pågående dialog blir då lidande. Vi stänger ute den fysiska sociala aktiviteten och risken blir att du med telefonen i handen råkar ut för trafikolyckor oavsett om du promenerar, cyklar eller kör bil. Det är säkert många som upplevt detta. Och inte blir det bättre om det sitter hörlurar i öronen.

4.

Allt vad jag hittills nämnt hänger samman med det vi kan kalla för hypermodernitet. En modernitet där ingen som vi kan föreställa oss tycks styra, där både allt och inget är möjligt.

Sociologerna Ulrich Beck och Zygmunt Bauman har skrivit många viktiga texter om detta fenomen. Hypermodern har en ganska positiv klang, och går att använda såväl som försäljningsargument som skryt.  Hyperaktivitet är i sin tur ett besläktat ord och båda har sin botten i det som Beck och Bauman skrivit om: individualisering, reflexivitet, globalisering, isolering och en längtan efter gemenskap – individualiseringen är starkt relaterad till gemenskapers transformationer och bristen på gemenskaper. Och individualisering och gemenskaper har blivit till högst aktuella fenomen i och med pandemin. Vi umgås mindre med andra å ena sidan, å andra sidan har viljan till att hjälpa andra, speciellt äldre ökat.

Än en gång spelar teknologin in i form av de smarta telefonerna. Jag har nämnt sociala medier men även tidningsläsande, banktransaktioner, för att inte tala om spel finns i, och utnyttjas genom dem. Så klart är detta i vissa avseenden ett framsteg. Men i andra avseenden ett problem – tänk om du blir av med den! Paranoian lurar runt hörnet.

***

Hur kommer vi då till rätta med alla dessa problem av politisk, samhällskritisk och filosofisk karaktär som jag berört? Hur kan vi nå ett slags förståelse av helheten av olika fragment och vid första anblicken enskilda fenomen?

De fyra former av överdrifter som jag har nämnt hänger samman och är alla problematiska och lösningen på dess problem hänger då också ihop. Hypermoralen eller moralismen är obehaglig om den blir till att vi får flera besserwissers som agerar som privatpoliser och moraliska väktare. För att ta itu med detta är knappast Gehlens idé om ”avlastning” ett vettigt svar. Tvärtom står ett progressivt svar att finna i idén om autonomi, som vilar på vissa förutsättningar: tid för samtal och personlighetsutveckling, minskad arbetstid och minskade klassklyftor.

Hyperreflexivitet är ett elände. Svaret är inte den konservativa och radikalkonservativa betoningen av en återgång till våra ”rötter”, att vi i härkomst, släkt-, familje- och nationsband finner en enkel gemenskap där vi kan vara oss själva och slippa att tänka så mycket. Detta leder i en farlig riktning, det bäddar helt enkelt för konflikter och våld. Jag tilltalas mer av strävan efter ett slags besinnad eller måttlig reflexivitet och att finna lugn i en enkel samvaro och stunder av meditation där tankarnas hastighet bromsas.

Hypersociabiliteten är inte bara ett babblandets inferno. I ett land som vårt med stora mått av tystnad, enslighet och ensamhet skadar det nog inte att fortsätta att prata lite mera efter pandemin. Pratet är inte bara ett självändamål, det öppnar också upp för andras åsikter och tankar. Dessutom öppnar det för nya bekantskaper och gemenskaper.

Hypermoderniteten verkar tyvärr leda i fel riktning i form av ökat stöd för nationalpopulism. Men den öppnar också en väg för friheten, Teknologisk utveckling, globalisering och individualisering ökar, tror och hoppas jag möjligheterna för gemensamma aktioner och medverkan i styrningen av vårt samhälle.

Som redan har framgått så finner jag inga svar i högerradikala idéer, tvärtom gör jag mitt bästa som författare och skribent att bekämpa dem. Jag behöver knappast tillägga att jag ogillar alla de gränser och murar som byggts upp, både för att motverka pandemin (som en tidsbegränsad åtgärd förvisso förståelig) och för att minska migrationsströmmar.

Detsamma gäller primitivism, konservatism och nyliberalism. Vi bör av många, inte minst miljömässiga, skäl leva enklare liv där konsumtionen och därmed produktionen av produkter som säljs som varor på marknaden minskar. Därmed kan vi minska tiden för lönearbete radikalt och förhoppningsvis på sikt avskaffa det genom att solidariskt, efter förmåga dela på det nödvändiga slit som behövs för våra fortsatta, och kommande generationers, liv.

Givetvis bottnar detta i min politiska hemvist i en frihetligt demokratisk socialism. Här är vikten av en öppen och rationell diskussion i en bättre utformad offentlighet både i ”gammelmedia” och i sociala media. 

Alltså inte utan vidare en återgång till ett enklare och mindre mobilt liv, även om livet borde vara lugnare, utan hets och stress som hajpar oss. Snarare tänker jag på ett slut på Statens och Kapitalets destruktiva herravälde över vår planet, en värld utan murar, gränser och andra negativa fenomen där en modifierad tro på upplysningens plädering för jämlikhet, frihet och solidaritet kan visa vägen. Nu är det upp till oss alla att hoppa på detta tåg! 

***

Följ Dagens Arena på Facebook