Nytt underverk krävs av Ramaphosa

utrikes Sydafrika står inför nya utmaningar. Bengt-Säve Söderbergh tecknar ett personligt porträtt av mannen som nu måste leda landet genom krisen, presidenten Cyril Ramaphosa.

Ännu en gång drabbas Sydafrika av en katastrof. Otäcka bilder av något som kunde vara ett uppror. Flera hundra döda, ännu fler skadade, förstörelse av köpcentra, fordon och mycket annat. Nu är den akuta ordningen återställd men landet har fått djupa sår.

Varför händer allt detta till synes mer eller mindre plötsligt? Sydafrika som så länge lidit under apartheid, fattigdom och de största inkomstskillnaderna i världen trots att kampen för en demokratisk styrelseform kröntes med framgång för snart trettio år sedan.  Ett regeringsparti som på senare år splittrats i olika fraktioner, inte minst beroende av en starkt utbredd korruption som utvecklats och främjats av landets förre president Jacob Zuma. Det enda större oppositionspartiet har inte lyckats med att tvätta bort stämpeln som ett ”vitt” parti och har därtill haft flera tvister om ledarskapet. Det har tyvärr inte utvecklats till en seriös utmaning mot det stora partiet ANC.

Och ovanpå detta en pandemi som drabbat hårdare än på många andra håll i världen. Finns det möjligheter att bryta dessa gigantiska negativa utvecklingar och återge människor ett framtidshopp, det som spirade under de första åren av demokrati på 1990-talet när Nelson Mandelas ande svävade över landet. Eller ska raset som följde under president Jacob Zuma fortsätta? Vad är möjligt i detta vackra land som fortfarande lever med stora delar av arvet från många år av apartheid, dvs en politik som trotsade alla elementära krav på mänskliga rättigheter?

Det som nyligen började som en protest av Zumas anhängare mot att han ska tillbringa femton månader i fängelse efter en dom om domstolstrots kom att i tiden sammanfalla med beslut om hårdare restriktioner som skydd mot coronan. Gnistan ledde till våldsamma protester och en raid av stölder och förstörelse. Att Zuma och hans gäng skulle protestera visste man men stt det skulle urarta och tvinga regeringen att sätta in militär tror jag inte någon ansvarig hade räknat med.

Inom regeringen har det sedan tidigt 1990-tal funnits en oro att landet kan splittras och kanske till och med slitas isär. Tiden när Sydafrika utvecklade sin demokrati under Mandelas ledning sammanföll också med dramat då Jugoslavien skingrades i mindre stater efter förödande krig. Det var också den tid då Rwanda drabbades av folkmord på grund av etniska konflikter. Att hålla ihop landet och motverka etniska motsättningar stod överst på ANC:s dagordning.

ANC har traditionellt dominerats av den etniska gruppen Xhosa med Mandela och Oliver Tambo som främsta namn. Vid det första demokratiska valet 1994 kom ett parti baserat på den andra stora etniska gruppen zulus att få en hel del röster. Jacob Zuma är zulu och detta var säkert ett viktigt argument att lansera honom i mer framträdande positioner. Det bar frukt och Zulupartiet IFP har sedermera kommit att inta en betydligt mer undanskymd ställning i politiken. Frågan nu är om fängslandet av Zuma kan komma att inspirera till nya försök att lansera ett etniskt parti?

För ett stort antal sydafrikaner står nu hoppet till president Cyril Ramaphosa, en man som ända sedan 1980-talet visat sig kunna uträtta stora saker. Men dagens utmaning är nog den mest omfattande och komplicerade.

Just nu handlar det om att återställa lag och ordning i samband med fängslandet av Jacob Zuma. Men utmaningarna är mycket större. Rättsstaten, demokratin, ekonomin, ett parti i gungning och mycket mer. Är det ett omöjligt uppdrag att försöka lösa alla dessa problem? Ska sydafrikaner åter kunna känna framtidshopp, känna att rättvisa kan erövras och att alla sydafrikaner får en rimlig chans att försörja sig och de sina?

Fackföreningsledaren

Jag har haft privilegiet att lära känna och umgåtts med honom i fyrtio år. Det började med att en ung trettioåring kom på besök i Stockholm. Jag var vid den tiden chef för vad som idag heter Palmecentret och som då hade Olof Palme som styrelseordförande. Han presenterade sig som Cyril Ramaphosa och berättade att han av sina uppdragsgivare i fackföreningsrörelsen fått i uppdrag att söka råd i Sverige bland oss vänner, vi som efter förmåga sökte bistå dem som bekämpade apartheid och utveckla landet mot demokrati. En livaktig fackföreningsrörelse skulle vara en viktig del och det som funnits för länge sedan hade förbjudits med alla medel.

Nu ville man försöka igen och Cyril hade utsetts att försöka organisera landets svarta gruvarbetare, de som slet under mycket hårda villkor och som hittills saknat fackliga rättigheter. Cyril hade nyligen blivit fri från en av de flera fängelsevistelser han tvingats till på grund av sina insatser i kampen mot apartheid. Han hade samtidigt lyckats ta en akademisk juristexamen.

Ett omfattande studieprogram organiserades, främst av det svenska gruvfacket, vars ordförande Anders Stendalen med åren kom att utveckla en nära vänskap med Cyril. Han hade samtal med såväl arbetsgivare som fackliga företrädare runt om i Sverige. ”Jag undrar om någon har besökt så många svenska gruvor som jag har”, minns jag att Cyril brukar säga. ”Allt jag kan om förhandlingar har jag lärt mig av Anders Stendalen och hans kamrater” har jag också hört Cyril säga vid flera tillfällen.

Efter sin vistelse här återvände han till Sydafrika och sitt svåra uppdrag. En av lagarna i Sydafrika då sade att det inte var tillåtet med att samla grupper med fler än jag tror siffran var fem personer. En sådan bestämmelse nästan omöjliggör facklig verksamhet och försvårar för dem som ville bekämpa raspolitiken. I Sverige hade Cyril bland annat fått kunskap om och gillat det i Sverige mycket välkända begreppet studiecirkel som här används för många former av utbildning. Inte minst i fackföreningsrörelsen.

En av de stora ägarna av den sydafrikanska gruvindustrin hette de Beer. Han var känd för sin kritik mot den doktrinära formen av raspolitik och ville åtminstone luckra upp en del av dess monstruösa uttryck. Med den kunskapen kontaktade Cyril de Beer och lyckades övertyga honom att studiecirkelformen skulle kunna användas för att åtminstone i någon mån utbilda de gruvarbetare som fanns i detta stora företag.

Detta experiment slog väl ut och kom att bli det viktigaste redskapet för fackligt organisationsarbete. Efter framgångarna med de Beergruppen kunde Cyril sedan trycka på andra gruvföretag.  Jag minns hur det kom rapporter om framgångar i organisationsarbetet. Dessa ledde till att man till och med kunde läsa omfattande artiklar i Financial Times där det beskrevs hur Cyril och hans kollegor hade lyckats forma ett starkt fackförbund med bortåt en halv miljon medlemmar.

1987 fick Cyril åter besöka Stockholm, denna gång som den första mottagaren av det pris till Olof Palmes minne som instiftades efter hans bortgång året innan. Han belönades både för denna fackliga framgång men också för hans aktiva deltagande i den breda folkrörelsen UDF mot apartheid inne i Sydafrika. ANC var ju en förbjuden organisation.

Partisekreteraren och förhandlaren

Motståndet mot apartheid blev allt starkare och bredare och 1990 kom den första stora framgången. Regimen fann sig tvungen att efter 27 år legalisera ANC och släppa Nelson Mandela ur fängelset. En välkomstkommitté bildades för att organisera Mandelas första tid i frihet. Till dess ordförande utsågs Cyril Ramaphosa.

När Mandela höll sitt första tal med hela världen som lyssnare var det Cyril som gavs äran att hälsa honom välkommen åter till kampen mot det avskyvärda samhällssystemet. När Mandela sattes i fängelse var Cyril tolv år gammal så självklart kände de inledningsvis inte varandra. Men det förändrades snart och Cyril blev utnämnd till partisekreterare i ANC och lämnade det fackliga uppdraget till andra. Nu handlade det för Cyril att tackla många olika frågor.

Ett parti som varit förbjudet i trettio år skulle giftas ihop med de krafter inom motståndsrörelsen som verkat på hemmaplan. De flesta inom ANC:s ledning var komna till åren och hade inte tillåtits leva i sitt eget land utan tvingats verka från långt avstånd. Andra hade liksom Mandela tillbringat årtionden i fängelse. Att förena dem med kulturen bland alla yngre aktivister i Sydafrika och att få denna organisation att fungera var minst sagt en svår uppgift.

Och det måste gå fort för alla de miljoner förtryckta sydafrikanerna ville självklart att de förhandlingar som nu stod på dagordningen skulle klaras av fort. Apartheidregimen var på defensiven men kontrollerade såväl polis som militär och var inledningsvis inte alls inställda på en förhandling som skulle leda till demokrati. Man ville ge efter här och där men absolut inte släppa den yttersta makten.

Med tanke på den skicklighet Cyril visat som facklig förhandlare och som företrädare för den samlade motståndsrörelsen beslöt ANC på Mandelas förslag att utse Cyril till ANC:s chefsförhandlare. Det kom att kräva närmare tre år för att uppnå ett resultat som kunde accepteras av alla parter. Många partier, jag tror det handlade om drygt tjugo, stora och små deltog i ett arbete som omgavs av protester, avbrott, våldsamheter förutom själva sakfrågorna. Det pendlade mellan hopp och förtvivlan.

Cyril kom av naturliga skäl att fokusera huvuddelen av sitt arbete på att komma till tals med och slutligen komma överens med apartheidpartiets chefsförhandlare Roelf Meyer: För att klara detta stora uppdrag krävdes tillit mellan de två stora, att de inte ljög och spelade falskt. Mellan Cyril och Roelf utvecklades en gemensam känsla att de i samarbete måste klara det hela. Och lyckas uppnå ett resultat som kunde tolereras av alla parter. Så skedde och till slut kunde de konstatera att de lyckats. Hela detta förhandlingsspel och relationen mellan de två huvudpersonerna har i detalj skildrats i en spännande bok av den legendarisk sydafrikanska journalisten Allister Sparks.

Nu kunde planeringen för det första demokratiska valet ta fart. Det följdes av en hel värld och förlöpte utan några större misstag eller försök till fusk. ANC tog hem två tredjedelar av alla röster och Nelson Mandela installerades som president. Två vicepresidenter skulle också utses. I avsikt att så gott som möjligt samla hela nationen utsågs nationalistpartiets ledare de Klerk att vara den ena medan den andra skulle vara någon inom ANC som sedermera skulle kunna efterträda Mandela.

Mandela hade meddelat att han på grund av ålder bara ville vara president under den första femårsperioden. Han hade själv föreslagit Ramaphosa som den lämpliga efterträdaren men inte fått medhåll av en majoritet i ANC:s styrelse. Den bestod då till övervägande del av de äldre herrar som tvingats leva i exil eller som suttit fängslade. De menade att de inte kände Ramaphosa tillräckligt väl och att han var lite väl ung.

Thabo Mbeki som också levt större delen av sitt liv utanför Sydafrika var därför den kandidat de kunde känna sig mer trygga med. Han var också tio år äldre än Ramaphosa och hade stått Oliver Tambo nära, mannen som lett ANC under alla år då Mandela suttit i fängelse. Mandela fick böja sig och Ramaphosa erbjöds av Mbeki att bli utrikesminister.

Men han valde i stället att inta sin plats i parlamentet och tacka ja till erbjudandet att fullfölja förhandlingarna med nationalistpartiet och andra partier i arbetet med att förhandla fram en författning för det nya demokratiska Sydafrika. Åter sattes hans förhandlingsförmåga och samarbete med Roelf Meyer på prov. Och åter lyckades han.

Den författning som antogs av parlamentet har av många kallats den mest moderna i världen. Till exempel förbjöds dödsstraff liksom varje handling att diskriminera mot olika sexuella läggningar, bestämmelser som inte var helt vanliga i Afrika. Paret Ramaphosa och Meyer kom att bli ett begrepp och anlitades senare i en rad konflikter i andra delar av världen.

Affärsmannen

Med detta arbete fullgjort bestämde sig Ramaphosa att gå en ny väg. Svarta hade tidigare varit utestängda från stora delar av affärslivet. Den nya regeringen ville självklart förändra detta och Cyril var snabb att nappa på denna möjlighet och ge sig in på denna för honom helt outforskade yrkesbana. Han fann snart vägar in i det sydafrikanska näringslivet men behöll sin plats i ANC:s styrelse, till vilken han blev omvald varje gång, ofta med det högsta antalet röster.

Genom olika allianser skaffade han sig en alltmer central roll och kunde efter ett antal år etablera sitt eget investmentföretag. Shanduka hette det och genom detta företag blev han vartefter storägare i ett antal mycket olika branscher. Bland annat handlade det om gruvor, drycker och hamburgare. Cyril kom att utvecklas till att bli miljardär och en av Sydafrikas rikaste personer.

Politikern

2012 var ett år då det blev allt klarare att president Zuma var på väg att styra landet i fel riktning. Korruptionen växte lavinartat och både beskyddades och främjades av presidenten själv. Det medförde också att han blev alltmer ifrågasatt. ANC vann visserligen de flesta val men majoriteten var på väg nedåt. Många människor med ansvarskänsla började agera mot Zuma som dock hade sett till att han hade tillräckligt många för honom pålitliga vänner i partiets ledning liksom i regeringen. Man vädjade till Ramaphosa att på allvar återgå till politiken.

Det krävdes många omgångar av övertalning att få Cyril att överge sitt synnerligen framgångsrika affärsliv men till slut gav han med sig och tackade ja. Hur det skulle gå till var också oklart. Zuma hade full kontroll över de viktiga institutionerna men behövde samtidigt den populära Ramaphosa.

Ramaphosa lämnade affärerna och insattes som landets vicepresident, en befattning som dock var högst osäker eftersom presidenten hade rätt att byta ut honom i stort sett över dagen.

Många har frågat varför Ramaphosa tackade ja till detta uppdrag. Det handlade säkert inte om att tjäna pengar. I så fall var hans tidigare jobb mycket bättre. Personligen tror jag att han helt enkelt plågades av vart landet och partiet var på väg   och att han hoppades att en dag kunna göra någonting åt detta. Men det innebar att visa ett oändligt tålamod, att svälja det ena efter det andra av Zumas felaktiga beslut och invänta nästa val då Zuma enligt konstitutionen inte kunde bli återvald. Att alltför tidigt utmana honom skulle lätt slå tillbaka.

Inför partikongressen 2017 försökte Zuma förbigå Ramaphosa genom att nominera en mot honom lojal före detta hustru som sin efterträdare. Och hans kontroll över partiet var så starkt att han nästan lyckades. Men med en mycket knapp marginal lyckades Cyril vinna omröstningen att bli ordförande i ANC.

Kort därefter avgick Zuma som president och nu var det första hindret avklarat. Men den partistyrelse han ärvde bestod till stor del av Zumas vänner och de kände misstänksamhet mot vad han kunde tänkas hitta på.

För Cyril handlade det åter igen om tålamod. Han hade i många anföranden talat om den utbredda korruptionen och att den måste bekämpas. För detta krävdes att rättsinstitutionerna åter skulle fungera och att olämpliga jurister försvann. Det hela handlade ju inte om att utmäta personlig revansch. Detta tog sin tid   och vad vi nu ser i form av åtal mot Zuma och andra nyckelpersoner är resultatet av översynen av rättsapparaten och utnämningar av hederliga och professionella personer.

Vad nu?

Zuma sitter nu bakom lås och bom för domstolstrots men han ska inom kort tvingas tillbaka till domstol för att stå till svars för ett flertal åtal om korruption. Partisekreteraren är avskedad och Cyril har nu en majoritet i partistyrelsen med sig. Samtidigt är det också hans uppgift att så långt möjligt hälla ihop partiet.

I oktober ska det bli lokalval i hela landet. För ett tag sedan publicerades en rapport som berättade att en stor del av landets kommuner inte har redovisat vad som kallas rena bokslut. Ett av flera symptom på att korruptionen härjar som en cancer i stora delar av landet. Om jag uppfattat det rätt har Ramaphosa nu krävt att de som kandiderar i kommunalvalet ska granskas och testas. Allt för att åtminstone minska risken för korruption. Utmaningarna är många och svåra och det finns inga så kallade kvick fix.

Cyril Ramaphosa är ingen vanlig person. Han är i själva verket högst ovanlig. Och vad han har åstadkommit som förhandlare, som fackföreningsledare, som affärsman och som politiker visar på unika egenskaper och talanger. Som ledare och samarbetsperson.

Vad han nu står inför är än mer omfattande och komplicerat än vad han uträttat tidigare. Det handlar om att återupprätta rättsstaten, få igång ekonomin och minska arbetslösheten. Och detta mitt i en pandemi som drabbat Sydafrika hårdare än många andra länder. Ytterst handlar det om att återskapa framtidstron. Kan Cyril Ramaphosa lyckas även med detta?

***

Följ Dagens Arena på Facebook