Krönika Jobba hårt, spara smart och gå i tidig pension är det nya idealet. Osunt beteende, menar Jonas Nordling.
Häromdagen kom jag på mig själv med att noggrant läsa inte en utan två artiklar om fenomenet FIRE. Såväl Dagens Nyheter som magasinet Filter berättade nämligen utförligt om unga svenskar som följde modellen för att bli finansiellt oberoende och därmed kunna gå i tidig pension (Financial Independence, Retire Early).
FIRE-rörelsen är inget nytt fenomen, termen i sig lanserades redan 1992. Att den aktualiseras just nu av svenska medier beror antagligen på Sandra Bourbons bok Frihetsmaskinen som släpps inom kort. Så, inget konstigt i sig. Det som överraskade mig något var mitt starka intresse för saken. Eller, kanske inte.
Sommartider innebär ett visst grubblande för många av oss. Med ledighet kommer ofrånkomligen tankarna om livets mening. Eller åtminstone funderingar om vad vi ska göra med resten av våra liv. Är det läge för någon form av nystart? Något nytt projekt att fokusera på i brist på annat?
Eftersom vi är förutsägbara varelser så utformas såklart samtidigt marknadsföringen utifrån att ledighet väcker större tankar. Och att vi då också är mottagliga för husannonser och uppmaningar att tänka på framtiden. Men när det gäller tidig pensionering är jag trots allt inte målgruppen. Det är liksom redan kört för mig.
Nej, det är något annat som får mig att läsa dessa intervjuer med unga människor som satsat allt på att bli rika genom sparsamhet och lyckade investeringar. Det handlar om deras syn på pengar.
När jag en gång förra årtusendet flyttade hemifrån la jag en snabb kalkyl över min vardagsbudget. Det var sånt man fick lära sig redan i högstadiet på den tiden. När hyran och elen var betald hade jag hundra kronor kvar av lönen varje dag för valfri konsumtion. En rund och fin siffra att förhålla sig till. Och ju mer av hundralappen som var kvar när dagen var slut desto mer kunde investeras i framtiden.
Effekten blev dock att varje utgift under dagen påverkade mig onödigt mycket. Jag blev smärtsamt medveten om att en hundring per dag inte räckte långt. Men framför allt var det ett destruktivt tänkande som uppstod vid varje besök i matvarubutiken. Och vid varje social sammankonst.
Modellen gjorde mig snål med automatik. Missunnsam och asocial.
Förstå mig rätt: jag pratar inte om att vilja leva över sina tillgångar eller att ha en allmänt oansvarig syn på sin ekonomi. Men hundrakronors-modellen gjorde mig snål med automatik. Missunnsam och asocial.
1996 kom Jan Henrik Svahns roman Pengarna. Det är en märklig berättelse om en ung man som bestämmer sig för att bli någon, han ska bli rik genom att spara. Men han köper aldrig något för sina pengar. Istället blir han besatt av att inte spendera dem. Boken gjorde stort intryck på mig, antagligen på grund av att jag kände igen min egen modell. Huvudpersonen blir galen. Det blev förhoppningsvis inte jag. När boken kom hade jag familj, och sedan länge övergett tanken om att då kunna spara någonting.
Så visst fattar jag varför artiklar om FIRE-människor intresserar mig så. Deras besatthet av att spara till rikedom är lätt att relatera till. Men till skillnad från mig verkar de ha ett mål med sin modell. Att inte behöva arbeta. Problemet är bara att deras besatthet inte kommer vara lätt att avveckla, ens om de uppnår sina mål. Pengarna ska ju räcka till döden. Och har de ens levt på vägen dit?
”Sparandet blev en sport”, berättar figuren Peter i Filters reportage. Det jag ser är en man som visserligen blev rik snabbt, men som värmer nudlar i kranvatten och bajsar i tvättstugan för att inte slösa på det egna toalettpapperet. Det är inget liv. Jag vet människor som tvingas till sådant beteende på grund av extrem fattigdom. Men att självmant välja det är bara sjukt.
1926 lanserade Sparbanksrörelsen arketyperna Spara och Slösa. Målet var att landets ungdom skulle vilja vara den rosenkindade och hurtiga Spara. Det är visserligen en trött gammal spaning att verkligheten är den motsatta, men likväl sann. Spara är outhärdlig med ett beteende som gränsar till besatthet. Medan Slösa egentligen bara är mänsklig.
Det är också en trött gammal insikt att det inte är Spara som skapar tillväxt. Eftersom vår ekonomi bygger på konsumtion så är det Slösa som är vårt egentliga ideal. Den moderna Spara är tvärtom ett problem, eftersom hon lär kräva hög avkastning på sina besparingar. Och som bekant kräver det att någon annan måste avstå frukten av sitt arbete.
Visst är pengar viktigt. Visst, det är de. Men viktigast är människorna. Människorna, djuren, och naturen. Och Friheten. Friheten som finns här. Och glädjen. Men du trodde alla var elaka. Och därför ville du vara elak tillbaka och skaffade dig en sedelpress och gjorde falska pengar och kastade dem över människorna. För att de skulle bli galna. Eller trampa ihjäl varann när de fångade pengarna i luften.
Säger Elvira Fattigan till boven Enöga uppe på kalfjället i slutscenen av Beppe Wolgers film Dunderklumpen från 1974. Då var jag fem år. Men när jag läser de här artiklarna om FIRE-rörelsen är det som om jag åter sitter där i biosalongen och hör Sif Ruuds röst berätta om livets verkliga värden.
Visst, det är kanske inte så moget att gå i barndom så fort någon torgför sparsamhet som medel för att uppnå individuell rikedom. Men jag blir närmast rädd som ett barn inför denna besatthet av pengar. Det främsta värdet med att vara välbärgad måste ändå vara ynnesten att slippa tänka på pengar dygnet runt. Inte tvärtom.
Hoppas du har en fin sommar!
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
