Politik Just nu skapas en ny slags politisk klass inom statsapparaten. Vi måste lära oss mer om hur denna grupp riskerar att underminera demokratin, skriver Rolf Å Gustafsson.
Det tog lång tid innan marxister insåg att samhällets strukturella ojämlikhet inte enbart skapas genom ekonomisk produktion. Också själva statsapparaten har i sig bidragit till att skapa socioekonomiska grupper och därmed påverkat klassrelationer: Uppenbara exempel är ämbetsmän, präster, olika professioner och arbetare inom vård och omsorg där politiska beslut avgjort yrkets samhällsroll, lön och arbetsvillkor. Just nu skapas en ny slags ”politisk klass” i statsapparatens hägn. Genom att koppla ihop tre böcker menar jag att vi kan lära oss mer om hur den framväxande gruppen policyprofessionella riskerar att underminera demokratin genom att bedriva hitte-på-politik.
1. The Lonely Crowd
1950 publicerades en bok med den tankeväckande titeln ”The lonely crowd”. Efter drygt ett decennium kom en svensk översättning (Riesman 1960/1999), men både före och efter de svenska upplagorna hade ”den ensamma massan” blivit en storsäljande internationell framgång, kanske den mest spridda samhällsvetenskapliga boken någonsin i efterkrigstidens USA. (Zussman 2001).
Huvudförfattaren, David Riesman, blev den första samhällsvetaren att pryda Time Magazine med sitt porträtt. Den bild av efterkrigstidens amerikanska medelklasskultur som levererades träffade uppenbarligen rätt. Riesman hävdade att USA stod mitt uppe i ett kulturellt paradigmskifte:
Föregående generationer – disciplinerade, målmedvetna, strävsamma och ”inifrån-styrda” – hade dominerats av en arbetsmoral med rötter i industrisamhället (victorianska och lutherska ideal).
Nu, efter det lyckosamt avslutade kriget möjliggjorde den ekonomiska högkonjunkturen en stegrad fritidskonsumtion – många yrken skapades enbart för att producera avkoppling och villaförorternas befolkning växte – men också helt nya verksamheter med symbolhanterande arbetsuppgifter tillkom: Utbildning, terapi, administrations- och konstruktionsyrken, reklam, försäljning, massmedia.
I den välavlönade medelklassens kärna föds ”den utifrån-styrda människan” (i originaltexten förekommer ofta uttrycket ”other-directed” vilket här översätts till ”gruppstyrd”). En sådan person karakteriseras av ett ständigt och ängsligt sneglande på kamratgänget, grannarna, arbetskamraterna. En översocial och samtidigt ensam karaktär. Det gäller att hänga med. Det gäller att bli accepterad. Där föräldrar tidigare präntande in dygder, som ofta fungerade som inifrån-styrande gyroskop under hela livet, fick nu ungdomsgängets flyktiga och statusgivande utifrån-styrning en avgörande roll.
Riesman utvecklar en egen variant av den i hans samtid redan etablerade diskurs där akademiker förfasar sig över ”mass-samhällets” kommersialism, egocentricitet och passiva väljarkårer. Då som nu skrevs böcker ur både vänster- och högerperspektiv på sådana teman och Riesman oroar sig för en värld där alla lyssnar på alla, där alla vill passa in och där förmågan till reflektion och självständiga kritiska ställningstaganden trängs undan (McClay 1998, Galbo 2004).
Riesman tillhörde en liberal tradition och fokuserade sin socialpsykologi på status, konsensus och intresserade sig för modernitetens frigörande möjligheter, samtidigt som frågor om samhällsstruktur, klass och konflikt tonades ner. Hans tidsdiagnos blev tillräckligt sammansatt för att nu åter kunna bli föremål för ett växande intresse (Zussman 2001). En nutida samhällsvetare, som tar upp tråden och kopplar samman Riesmans analys med dagens politiska situation, ger en förtätad sammanfattning av det karaktärs- och mentalitetsskifte den ensamma massan försökte fånga:
The instru-mentality of the inner-directed is replaced by what might be called experi-mentality -a kind of addiction to experience itself, an objectless craving (Sulkunen 2012, s. 14).
Riesmans poäng var dock inte att gruppstyrningen nödvändigtvis ledde till passiva livshållningar i medelklassen, utan snarare att sådana förhållningssätt som senare passade ihop med nyliberal politik gynnades …”awereness of being one´s self, separate and different from others but open to their aproval, even admiration” (Sulkunen, s. 14).
Om ett antal människor drivs av en syfteslös jakt på uppskattning och söker status från andra ensamma – som också de är gyroskoplösa och gruppstyrda – riskerar naturligtvis den politiska kulturen att bli instabil, historielös och fokusera på sådant som individuell valfrihet. Ett liv karakteriserat av stor social rörlighet, kan också leda till att människor skapar och upprätthåller få eller obefintliga lojaliteter till sin klassmässiga bakgrund. I förlängningen uppstår kanske också lösa anknytningar till varje form av övertygelse, ideologi, moral- eller trossystem.
Detta är i varje fall en kärna i Riesmans analys, när han hävdar att ett typiskt förhållningssätt är ”att även i den politiska branschen hålla sig à jour med konsumentsmaken, vara beredd till snabba omkastningar i sitt politiska ställningstagande” och att den gruppstyrde ”har lättare att byta åsikt om han har gjort sig av med moralistens benägenhet att ställa politiken i relation till sig själv och sina egna praktiska intressen” (Riesman 1960/1999, s. 200). Gruppstyrning riskerar enligt denna analys att koppla loss människors sinnen från både (klass)intresse och allmängiltig moral.
2. After Virtue
1981 hävdar Alasdair MacIntyre i en svidande uppgörelse med de förhärskande moraluppfattningarna i moderna västerländska samhällen att endast fragment och spillror finns kvar från äldre tiders dygdemönster och, just det: Sådana karaktärer som Riesman säkert skulle betraktat som inifrån-styrda personer som genom uppfostran bibringats en djup känsla för en eller annan uppsättning dygder – människor med inre gyroskop – blir enligt MacIntyres analys alltmer sällsynta.
Boken After virtue inleder sin fortfarande pågående vandring i filosofernas och samhällsdebattörernas notapparater (Lutz 2012). Den hävdar att vi alla tappat våra moraliska kompasser i och med att moralfilosofin mot 1800-talets slut övergav traditionen att producera och sprida dygdeläror. Bidragande var att under upplysningstiden utkristalliserades ett nytt filosofiskt fält som bröts loss från annan akademisk debatt – en moralfilosofi föddes som hade ambitioner att vara universell och logiskt oantastligt – och detta teoretiska fält isolerades alltmer från idédebatt med koppling till pågående samhällsförändringar (MacIntyre 1985, s. 39, Annas 1992).
Alasdair MacIntyre har gått ut hårt – och vunnit betydande genomslag – i sitt omfattande försök att återuppliva ett aristoteliskt (reviderat och utvecklat) dygd-etiskt perspektiv.Det ser han som det enda möjliga botemedlet mot den etisk-moraliska katastrof som drabbat västerländsk kapitalism i takt med att dygd-etik uppgivits som fundament för samhällets moraliska orienteringssystem.
Ett skäl för intresset är nog att dygd-etiska perspektiv – som även brukar betecknas som karaktärs-etiska ansatser – vanligen fokuserar på vad som idealt sett utgör människors inre övertygelser, stabila motivkretsar och dispositioner– vilket möjligen kan uppfattas som tillits- och trygghetsskapande i en värld som upplevs alltmer svåröverskådlig och socialt instabil.
Men, också en växande inomvetenskaplig kritik av de två huvudsakliga alternativa etiska perspektiven (deontologiska och konsekvensetiska) har bidragit till den pågående dygd-etiska renässansen (Hursthouse, Pettigrove 2016).
Det är dock kärnan i MacIntyres diagnos som här är primär i förbindelse med diskussionen om gruppstyrning och policyprofessionella. Fokus ligger på den kultur av ”emotivism” som MacIntyre menar att nutida samhällen genomsyras av. Kortfattat innebär detta att man antar att moraliska och politiska avgöranden aldrig ens kan motiveras rationellt med hänvisning till argument som sträcker sig utanför den egna personlighetens gränser. I botten antas istället allt handla om känslor och ytterst står därmed den enes vilja/önskning/preferens mot den andres vilja; ”there are and can be novalid rational justification for any claims that objective and impersonal moral standards exists and hence that there are no such standards” (MacIntyre 1985, s. 19).
Diagnosen blir att när fakta inte talar för sig själva (och det gör fakta aldrig enligt så gott som alla moderna filosofer) och när inte heller moraliska ställningstaganden antas kunna avgöras genom rationella dialoger och gemensamma slutsatser, ja då öppnar sig ett slags allas (verbala) krig mot alla. Situationen påminner om den ensamma massans belägenhet; gränslöst, och i profilering gentemot alla andra och utan förankring i opersonliga kriterier förväntas vem som helst ta vilken ställning som helst (om vad som helst):
The specifically modern self, the self that I have called emotivist, finds no limits set to that on which it may pass judgement for such limits could only derive from rational criteria for evaluation and, as we have seen, the emotivist self lacks any such criteria. Everything may be criticized from whatever standpoint the self has adopted, including the self´s choice of standpoint to adopt (MacIntyre, 1985, s. 31).
3. Matk utan mandat
2015 publiceras den första svenska studien av en ny social kategori – policyprofessionella – med titeln Makt utan mandat (Garsten, Rothstein, Svallfors 2015.) Kopplingen till de två föregående böckernas oro för instabilitet, hållningslöshet och utifrånstyrning i den politiska kulturen blir tydlig när författarna hävdar att ”Almedalen kan sägas vara ett kondensat av svensk politik idag, ett årligt återkommande magnetfält för politiskt deltagande” och detta inte minst därför att där finner vi de policyprofessionellas eldorado:
”Alla som vill vara någon i svensk politik är här”, säger en deltagare. ”Om du inte är här så finns du inte på den politiska kartan’”, säger en annan. ”Vill du vara med och påverka politikutvecklingen måste du vara här”, säger en tredje” (Garsten mfl 2015, s.137).
Det gäller att synas, det gäller att vara med, det gäller att ha en profil och det gäller att ha en hög och känd social status. För dem som ingår i kategorin policyprofessionella verkar ingenting omöjligt eller heligt. Studien gäller centralt placerade makthavare, ”som inte är folkvalda, utan istället anställda för att bedriva politik” – talskrivare, PR-konsulter, politiskt sakkunniga, pressekreterare, akademiker vid tankesmedjor – och som enligt intervjuerna ofta uppfattar sig själva ”ha ett stort informations- och kunskapsövertag i förhållande till de folkvalda politiker och medlemsvalda organisationsrepresentanter som de är anställda för att bistå” (s.10).
Dessa mandatlösa har under senare år ökat kraftigt. En uppskattning är att det nu rör sig om 3500 personer ”det vill säga tio gånger fler än antalet riksdagsledamöter” men då innefattas inte bara anställda med politiska påverkansuppgifter inom den centrala statsapparaten, utan även de som arbetar med samhällskontakter inom företagsvärlden och policyutveckling och presentation inom förvaltningar, kommuner och landsting (s. 26).
De policyprofessionellas nätverk och karriärer ”spänner över ett helt organisatoriskt nätverk” och rörligheten är betydande för dem som lyckas: ”Den politiskt sakkunniga i Regeringskansliet kan inom kort befinna sig på en PR-byrå eller i en tankesmedja, fackförbundsekonomen kan göra resan in i Regeringskansliet efter nästa regeringsskifte” (s.57).
Någon tät förekomst av moralens väktare eller ideologiernas banérförare finner vi inte bland dessa påverkare, processriggare och makthavare – inifrånstyrda personer med socialt nedärvda gyroskop blir knappast framgångsrika på detta verksamhetsfält – inte heller de som låser upp sin lojalitet till någon resurssvag intressegrupp eller ett opinionsmässigt sjunkande skepp.
Hårdrar man studiens karakteriseringar av de policyprofessionella, kan man konstatera att de policyprofessionella i stor utsträckning säljer social kompetens som kombineras med begrepp, insikter och analyser hämtade från den högskoleutbildning man vanligen genomgått (oftast statsvetenskap eller nationalekonomi).
En av de centrala kompetenser man bär på enligt studien handlar ”om att kunna det politiska spelet, veta var i det komplexa politiska systemet beslut växer fram och fattas, när i policyprocessen man måste agera, hur ledande politiska aktörer tänker och fungerar” (s.115).
När forskningsrapporten samlar ihop sina slutsatser och spetsar till dem, uppstår rimligen en viss oro hos de läsare som bryr sig om demokratins framtid. Problemen med elitdriven och medialiserad politik, ökar sannolikt i takt med att policyprofessionella tränger sig in både mellan politikernas relationer till sina väljare och politikernas kommunikation med förvaltningens experter/ämbetsmän. Oroande är det när makthavare utan vare sig etiska kompasser eller formella mandat framstår som den nya politikens hårt arbetande (och hyfsat betalda) hjältar:
Kring de policyprofessionella, som vår tids symbolanalytiker och idémäklare, formas en levande myt om den enskilda människans kraft att utöva makt och inflytande. Makt är en central drivkraft i arbetet, en källa till attraktion och kittling – och till frustration och besvikelse. […] på politikens fält når de framgångar genom att odla sina centrala resurser: kunskap, nätverk och en känsla för det politiska spelet. Den känsla av flyt och välgång som infinner sig är kulturellt sanktionerad och skapad (Garsten mfl, 2015, s. 177).
4. Hitte-på-politiken
Kan vi då vara säkra på att de policyprofessionella inte skapar symbiotiska band till de förtroendevalda som anställer dem? Så länge du som policyprofessionell syns, hörs och hittar rätt formulering, tillsammans med rätt personer vid rätt tillfälle och rätt fråga, så länge kan du bli en vinnande insider i maktens statusgivande närhet. Och få betalt av den som behöver din hjälp – en politiker som troligen befinner sig i ungefär samma predikament.
I avsaknad av tydliga mandat för att representera ett parti, en intressegrupp eller öppet deklarerade moraluppfattningar och ideologier måste policyprofessionella lyssna på vad konkurrenterna säger och iaktta vad de gör. Vad är det då som utesluter att utifrånstyrda (other-directed) policyprofessionella – var och en för sig – inte reduceras till en slags multiplikator för snart sagt vilken policylösning som helst som råkar dyka upp på arenan?
Kan vi utesluta möjligheten att den arbetsmarknad som just nu skapas inne i statsapparatens kärna inte också blir till en slags desorienterad flock, en ensam massa, ett instabilt stim?
Vad hindrar de policyprofessionella och deras politiker från att koppla loss från väljarna – obundna av moraliska principer och frigjorda från gammaldags dygder – och fullt ut ägna sig åt ett spel där man själv är manusförfattare, regissör, skådespelare, publik och recensent?
Hitte-på-politikens arena är då riggad. Det är fritt fram för dem med lite framåtanda att göra vad de vill. Hitte-på-politik kan bli ett sätt att positionera sig gentemot andra politiker och deras policyprofessionella. Idéerna genereras ur den ensamma massan politiskt aktiva: Moral, etik, ideologi, klass spelar inte samma roll i centralmaktens kärna som förr. Kanske inte ens känslor och engagemang. Alla följer alla och när någon kreativ själ släpper ett riktigt snyggt policypaket in i malströmmen, applåderar hela den ensamma massan av följare.
Referenser
Annas, J. (1992) “Ancient Ethics and Modern Morality”, Philosophical Perspectives, vol 6, Ethics, s. 119-136.
Garsten, C, Rothstein, B, Svallfors, S. (2015) Makt utan mandat. De policyprofessionella i Svensk politik.Dialogos förlag.
Galbo, J (2004) “From the lonely crowd to the cultural contradictions of capitalism and beyond: the shifting grounds of liberal narratives” Journal of the History of the Behavioural Sciences, vol 40, no 1, s.47-76.
Hursthouse, R. and Pettigrove, G. (2016) Virtue Ethics, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Winter 2016 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = <https://plato.stanford.edu/archives/win2016/entries/ethics-virtue/>.
Lutz, C. S. (2012) Reading Alasdair Macintyre´s After Virtue. London: Continuum.
MacIntyre, A. (1985) After virtue. A study in moral theory. Duckworth (second edition).
McClay, W.F. (1998) “Fifty Years of the Lonely Crowd”, The Wilson Quarterly, vol 22, no 3. S. 34 – 42.
Riesman, D. (1999) Den ensamma massan. Arkiv moderna klassiker (baserad på svenska översättningen av Ulrich Hertz och Gunnar Sandin utgiven 1960).
Sulkunen, P (2012) “Is Mass Society a Threat to Representative Democracy? Revisiting David Riesman’s Other-Directed Character´”, International and Multidisciplinary Journal of Social Sciences. Http://dx.doi.org/104471/rimcis.2012.01.
Zussman, R. (2001) “The Lonely Crowd: A study of the Changing American Character by David Riesman”, Sociological Forum, vol 16, no 1, s. 157-166.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
