Skola När skolpengen ökar i en kommun på grund av underskott måste alla friskolor ersättas med motsvarande belopp per elev som skolpengen har ökat. Med nuvarande lagstiftning dräneras kommunerna på resurser samtidigt som skolkoncerner ploppar upp som svampar ur marken, skriver Linnea Lindquist.
På utbildningsförvaltningen i en medelstor kommun i södra Sverige sitter ekonomichefen Sara med ansiktet i händerna. Pannan är rynkad och ögonen slutna. En koncerndriven friskola har precis öppnat i kommunen och hon tittar på siffrorna från skolvalet som inte ser bra ut. Även denna etablering innebär försämrad ekonomi. Hon tänker på den negativa spiralen de sitter fast i, att det går att likna med kommunalt självskadebeteende. Gröna siffror signalerar lugn och kontroll medan röda siffror signalerar kris och katastrof. Sara tänker att budgeten som kryllar av röda siffror är kris och katastrof eftersom alla kommunala skolor har tappat elever till den nya friskolan. Tänk vad bra det hade varit om eleverna som ska gå i den nya friskolan ramlade ner från himlen i stället för att lämna efter sig tomma skolplatser och ökade kostnader för kommunen.
Hon började som ekonomichef på utbildningsförvaltningen för sju år sedan och sedan dess har sex koncerndrivna friskolor etablerat sig, trots att de inte behövs. Kommunen har fler skolplatser än elever och föräldrarna är nöjda med skolorna. Sara är irriterad över att skolkoncerner tillåts etablera sig trots att det inte finns behov av dem. Siffrorna i den kommunala budgeten har gått från grönt till gult, från gult till rött. Om tre dagar ska Sara träffa kommunens rektorer för den månatliga ekonomirapporten.
Majoriteten av skolorna har underskott eftersom några elever per klass har börjat i den nya friskolan. När några elever per klass slutar förlorar skolorna hela intäkten för eleven men kostnaderna för lokaler och löner är kvar på skolan. Friskolan får eleven, skolpengen medan kommunen står kvar med kostnaden.
Det vet Sara.
Det vet rektorerna.
Sara undrar hur det kommer sig att varken riksdagsledamöterna eller ledamöterna i barn och utbildningsnämnden verkar förstå att cirka 90 procent av en skolas kostnader är fasta och inte påverkas av antalet elever i klasserna. Hon suckar för sig själv och tänker att det bara krävs matematikkunskaper för mellanstadienivå för att förstå konsekvenserna för en kommun när en koncerndriven friskola etablerar sig.
Kommunens resursfördelningsmodell innebär att de ersätter skolorna med skolpeng per elev. Sara önskade att kostnaderna och intäkterna skulle gå i takt och vara förankrad i verkligheten. Snart är det möte med rektorerna och Sara vet att det kommer bli dålig stämning i rummet när hon visar de röda siffrorna. Hon vet att rektorerna kommer fråga hur det kommer sig att kommunen finansierar en kollektiv aktivitet, alltså undervisning i klass med individuell peng. Hon funderar på vad hon ska svara rektorerna. Ska hon säga det hon tänker, att vi har en resursfördelningsmodell som inte är framtagen utifrån skolornas behov, eller ska hon säga att modellen är bra. Det är rektorerna som måste anpassa sin inre organisation. Alltid den inre organisationen. Rektorerna ansvarar för sin inre organisation. På pappret ja, men i verkligheten nej.
Sara hör rektorernas suckar och hon ser de uppgivna blickarna framför sig i sitt huvud. Hon vet att de kommer fråga henne hur det kommer sig att de får sämre ekonomi för varje friskola som etablerar sig. Hon funderar på hur hon ska svara. Det är nog dags att vara ärlig även om det kan låta som att hon tar politisk ställning. Sara bestämmer sig för att inleda med att – jag är förespråkare för valfrihet och för att friskolor ska finnas kvar, att de i sig inte är problemet. Det är lagstiftningen om lika skolpeng som skapar problem för kommunerna.
Kommunerna är inte offer, men lagstiftningen om skolpengen målar in dem i ett hörn som de inte kan ta sig ur om inte skolpengen differentieras. Hon bestämmer sig för att svara att det finns en inbyggd överkompensation till friskolor i skolpengen – att för varje elev som slutar i den kommunala skolan ökar genomsnittskostnaden per elev och därmed skolpengen eftersom färre skolpengar ska betala samma lokal och lönekostnad. Eftersom kommunen prognostiserar underskott i år på grund av friskolans etablering har kommunen gjort av med mer pengar än vad de hade till förfogande vid årets början. När skolpengen ökar i en kommun på grund av underskott måste alla friskolor ersättas med motsvarande belopp per elev som skolpengen har ökat.
Sara läser igenom svaret igen. Vi gräver vår egen grav tänker hon medan hon blir avbruten av ett telefonsamtal. Det är nämndens ordförande som vill att hon redovisar vad hon tänker göra åt det prognostiserade underskottet på nästa nämndmöte.
Hon vill svara att – jag kan inget göra så länge vi har lagstiftning om lika skolpeng. Det ingår inte i hennes uppdrag att ta politisk ställning. Hon är tjänsteman så hon svarar att hon ska presentera en handlingsplan för budgeten på nästa möte. Samtalet avslutas. Hon har i uppdrag från barn och utbildningsnämnden att ha budget i balans. När verksamhet och budget står emot varandra är ekonomin prioriterad. Det står uttalat i budgeten och det har nämndens ordförande förtydligat flera gånger med djup och klar stämma. Han stod upp i rummet när han förklarade att det är budgetdisciplin gäller oavsett hur många friskolor som etablerar sig i kommunen. Den här fiktiva kommunen skulle kunna vara Skövde kommun, Solna, Örebro, Sundsvall eller Upplands Väsby kommun. Den här kommunen som jag beskriver skulle kunna vara vilken kommun som helst och Sara skulle kunna vara vilken ekonomichef som helst. Det är detta som händer i alla kommuner när friskolor etablerar sig.
Jag är varken motståndare till friskolor eller valfrihet.
Jag anser att det ska vara ordning och reda i skolans finansiering och skolvalsprocess. I min bok En negativ spiral, kampen om den kommunala skolans resurser beskriver jag hur kommuner drabbas av den, förvisso lika, men samtidigt djupt orättvisa skolpengen. Jag ger exempel från små och medelstora kommuner, från norr till söder. Den negativa spiralen finns beskriven i alla budgetar i kommuner med koncerndrivna friskolor. Varje tom skolplats tar resurser i anspråk. Med nuvarande lagstiftning dräneras kommunerna på resurser samtidigt som skolkoncerner ploppar upp som svampar ur marken. Differentierad skolpeng kommer vara en nödvändig broms.
Om du som läser den här texten är riksdagsledamot uppmanar jag dig att rösta för Björn Åstrands förslag om differentierad skolpeng. Cirka 85 procent av Sveriges grundskoleelever går i kommunala skolor och då är det inte rimligt att kommunala huvudmän är underfinansierade samtidigt som friskolesektorn är överfinansierad. Den inbyggda överkompensationen i skolpengen till friskolor måste avskaffas. Valfriheten minskar med nuvarande lagstiftning när kommunala och idéburna friskolor avvecklas. Nu är det dags att ta ansvar för svensk skola och sätta eleverna före skolkoncernernas ekonomiska intressen.
Till dig som är lokalpolitiker uppmanar jag att inte bjuda in skolkoncerner till din kommun eftersom det leder till underskott för de skolor du är huvudman för. Etablering och expansion av skolkoncerner leder alltid till tomma skolplatser i kommunala skolor och därmed högre genomsnittskostnad per elev vilket får konsekvensen att alla friskolor i kommunen måste ersättas. Det är viktigt att du som huvudman för kommunala skolor ser till att de har bra förutsättningar för sitt uppdrag.
Jag uppmanar dig som är väljare att ställa krav på dina folkvalda kommunpolitiker så de inte ställer till det för eleverna i den kommunala skolan. Skolans ekonomi påverkar hela kommunen och dina skattepengar går till att finansiera expansion av skolkoncerner med svåröverskådliga ägarstrukturer i andra länder. Skriv insändare, läs budgetar och kräv svar från de politiker som vill behålla nuvarande lagstiftning.
Vi måste komma ihåg att nuvarande lagstiftning är beslutad av politiker och då kan politiker fatta beslut som löser problemen med den orättvisa skolpengen. Skolan är en samhällsinstitution och en angelägenhet för hela Sverige. Det är inte en höger-vänsterfråga utan en fråga om vår gemensamma framtid.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
