ledare Talibanernas förtryck är återställt. Men alla låter sig inte kuvas, trots att konsekvenserna kan vara brutala. Det är just dessa krafter som nu behöver vårt stöd.
Under söndagen gick Afghanistan från en snabbt växande kris till akut katastrof. I skrivande stund rullar bilderna från Kabul på all världens nyhetsskärmar. Talibanerna är tillbaka. Afghanistans president har lämnat landet och Talibanledarna ska utropa det islamska emiratet.
Förtrycket – de medeltida morallagarna och det totalitära styret – är återställt.
Det snabba maktövertagandet kommer efter USA:s reträtt från landet, men också efter en tid av missväxt, torka och pandemi. Faktorer som sammantaget gör krisen både politisk och humanitär.
Talibanernas framgångar har mer liknat en uppmarsch än ett krig. Uppenbarligen var talibanerna långt mer effektiva och välorganiserade än omvärlden hade förväntat sig. Och den afghanska armén och polisen har inte hållit måttet. Korruptionen har varit utbredd, stridsviljan låg.
De partier som gjort en stor sak av att som kommit till Sverige måste skickas ”hem” bör ta sig en rejäl titt, både på världsläget och i den egna spegeln.
Allt detta borde nu leda till några självklara slutsatser.
För det första det mycket konkreta: nu måste det stå alldeles klart att det inte går att utvisa människor till Afghanistan. De med inblick i landets säkerhetsläge har länge sagt att det inte går. Att de som kommit som flyktingar till Sverige och andra länder i Europa måste få stanna. Ändå har svenska myndigheter betraktat Afghanistan som ett land dit det är rimligt att utvisa människor. På senare tid har alla utvisningar stoppats, men då i första hand för att Afghanistan inte länge tar emot dem.
Hela det regelverket måste nu omprövas, och de politiska partier som gjort en stor sak av att de ensamkommande som kommit till Sverige måste skickas ”hem” bör ta sig en rejäl titt, både på världsläget och i den egna spegeln.
För det andra måste regeringen och de organisationer som finns på plats i Afghanistan se över sina strategier. Svensk hjälp till landet spelar en mycket stor roll. Det visar inte minst Svenska Afghanistankommitténs arbete med utbildning i stora delar av landet.
I går meddelade utrikesminister Ann Linde att all personal på den svenska ambassaden ska evakueras, inklusive de lokalanställda. Men sen då? Det frågan återstår att besvara och just nu kan ingen med säkerhet säga vilken väg som är bäst.
Det gäller även den tredje slutsatsen efter gårdagens dramatiska händelser. Kabuls fall visar att militära medel ofta är sällsynt dåliga när det kommer till att skapa bestående frihet. På ett plan visste vi redan detta. Efter misslyckandet i Irak, den arabiska vårens kollaps och nu även Afghanistans fall har Bush-erans utrikespolitik en gång för alla kollapsat. Resultatet av 20 års krig är noll, om man räknar på plussidan. På minussidan finns förstås åtskilligt, som hundratusentals dödsoffer, enorma flyktingströmmar och galopperande fattigdom i spåren av krigen.
Men även här måste all som anser att demokrati och öppenhet är viktiga värden ställa sig fråga: vad gör vi nu då?
Under många år har de flesta analyser handlat om att demokratin och yttrandefriheten är på tillbakarullning. Att 90-talets förhoppningar om en ständigt expanderande demokrati inte längre gäller. Talibanernas seger är en dyster bekräftelse på detta. Och nu går det med rekordfart.
I debatten om Irakkriget för snart 20 år sedan lyfte många (bland annat den brittiska professorn Mary Kaldor) fram ”demokratiska interventioner” som alternativ till militära. Genom massiva satsningar på oberoende medier, utbildning, civilsamhälle och aktivism skulle förändringen kunna bli mer hållbar och långsiktig.
Det låter också som en svår väg i samhällen där aktivister kastas i fängelse och det civila samhället betraktas som utländska agenter så snart de säger ett ord om demokrati. Ändå är det svårt att tänka sig något egentligt alternativ.
I alla dessa länder, där bakslagen är tydliga, finns det ju också motkrafter. Människor vågar fortfarande protestera. De låter sig inte kuvas, trots att konsekvenserna kan vara brutala.
Ibland måste den kampen föras i exil. Men det råder ingen tvekan om att det är just dessa krafter som behöver vårt stöd. Det är just de som bär på fröet till en annan utveckling.
Just nu är det väldigt svårt att vara optimist och realist på samma gång.
Ändå är det just det vi måste försöka vara.
För vad är egentligen alternativet?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
