Utrikes Sammanbrottet för USA:s och deras allierade i Afghanistan har fått reaktioner också i Afrika, inte minst i Mali, där även Sverige deltar i en fransk militärstyrka. Mali och andra fattiga länder i Afrika behöver dock inte soldater och vapen. De behöver ekonomisk utveckling, skriver Hans Hjälte.
”Resultatet av kriget i Afghanistan borde få Mali och Sahelländerna att reflektera. Låt oss fokusera på att bygga upp en livskraftig stat. Enas eller förgås!”, twittrade den tidigare utrikesministern i Mali, Tiébilé Dramé, den 15 augusti 2021. Han är numera ordförande för partiet för den nationella renässansen (PARENA).
Före detta justitieministern Malick Coulibaly förklarade att ”det är bråttom att ta lärdom av Afghanistan.” Han anser att utländska styrkor inte kan ersätta en statsapparat som tappat all trovärdighet.
På samma sätt som under kolonialtiden har Frankrike skickat trupper till Afrika för att kväsa uppror – men till skillnad från den tiden deltar nu även svenska soldater i dessa militära insatser i Afrika. I Mali handlar det precis som i Afghanistan och i Irak inte om att delta i FN:s fredsstyrkor utan att sända svenska soldater i strid under befäl från Nato-länder, i det här fallet Frankrike.
Våldet i Mali bröt ut 2012. Det handlade då om etniska motsättningar mellan olika folkgrupper som förstärktes när jihadister återvände från kriget i Libyen. I oktober samma år beslöt därför FN:s säkerhetsråd att sätta upp en FN-styrka för att skapa fred i Mali, den fick namnet Minusima [1]. FN-trupperna lyckades slå tillbaka upproret när detta var på väg att sprida sig till Malis huvudstad, Bamako. Då möttes de av jubel från en stor del av Malis befolkning. FN-trupperna lyckades snart även skapa fred i provinsen Timbuktu, i den västra delen av nordöstra Mali.
När FN-styrkorna dessutom för drygt åtta år sedan lyckades stoppa islamistiska styrkor, som invaderat Mali, och efter en tid hade skapat mer fredliga förhållanden var de populära hos en stor del av befolkningen. Striderna tog dock inte slut utan har fortsatt och blossat upp i flera områden i nordöstra Mali. Kriget har också medfört allt fler civila offer och även fler stupade franska soldater. Missnöjet med den militära insatsen har därför växt såväl i Mali som i Frankrike. Striderna har dock intensifierats under senare år, vilket medfört att allt fler franska soldater har dödats. Dessutom har enligt lokalbefolkningen oskyldiga människor som inte deltagit i striderna utsatts för våld och civila dödsoffer har även krävts.
Resultatet har blivit att befolkningen i Mali blivit alltmer negativa till FN-insatsen. Även i Frankrike är numera en majoritet av befolkningen emot Frankrikes militära insatser i landet, eftersom allt fler franska soldater kommit hem i likkistor. Trots detta beslöt Sverige i vintras att skicka 150 soldater för att delta i en ny fransk militär styrka, Task Force Takuba, i den nordöstra delen av Mali.
Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist säger att det handlar om att bekämpa terrorister, som annars skulle kunna sprida sig till Europa. Det är en väldigt långsökt motivering. Det finns inga tecken på att konflikten har någon spridning utanför Mali och dess närmaste grannländer. Tvärtemot Peter Hultqvists påstående, så innebär den här typen av militaristiska försök att lösa konflikter att dessa växer och i värsta fall också sprids. Erfarenheten från de långvariga stridigheterna i Afghanistan och Västasien bekräftar detta.
En stor del av de franska soldater som omkommit har deltagit i Operation Barkhane, en styrka utanför FN:s ram, som deltar i striderna [2]. I denna styrka ingår förutom cirka 5 000 franska soldater även soldater från Malis grannländer. Operation Barkhane är inte bara verksam i Mali utan också i grannländerna.
Även den av Frankrike nybildade så kallade Task Force Takuba-styrkan [3], har underordnats Operation Barkhanes befäl och ingår inte heller den i FN-insatsen Minusima. Samtidigt som Sverige ansluter med 150 soldater minskar Sverige sitt engagemang i FN-styrkan. Detta har kritiserats av Vänsterpartiet, som i riksdagen röstade mot Sveriges deltagande. Till skillnaden från Minusima, så finns inga beslut i FN:s säkerhetsråd bakom skapandet av Task Force Takuba.
Det är uppenbart att varken Minusimas över 13 000 soldater eller de cirka 6 000 soldaterna i den av Frankrike ledda Operation Barkhane har lyckats skapa fred i Mali. Allt fler länder blir också skeptiska till att skicka soldater till konflikten i Mali.
Frankrikes president Emmanuel Macron kallade ifjol de europeiska Natoländerna plus Sverige till ett möte för att utöka de stridande trupperna i Mali. Han blev upprör över det svaga gensvaret för sitt förslag. Endast Tjeckoslovakien och Estland, förutom Sverige hörsammade då Macrons krav. Danmark och Norge har hittills inte sänt några soldater till Task Force Takuba.
I juni i år meddelade president Emmanuel Maccron att Operation Barkhane skulle ombildades till en bredare internationell styrka. Norge har redan beslutat sig för att delta med soldater i denna nya styrka.
I vintras sände Sveriges Radio ett inslag om Sveriges militära insats i Mali i P1- programmet Konflikt. I programmet ifrågasattes Sveriges deltagande i den franska militära styrkan. Det var en insiktsfull och kritisk granskning av utvecklingen i Mali under de åtta år som FN:s militära insats Minusima har pågått.
Till SRs Studio Ett sa Peter Hultqvist, att:
“Task Force Takuba är nödvändig för att FN-operationen ska kunna fungera. Det här är speciellt utbildade högt kvalificerade soldater som också är vana att hantera olika typer av risker. Det är en helikopter-buren snabbinsatsstyrka med tillhörande stödfunktion och vi har medicinsk kompetens. Soldaterna är väl skickade att klara den här typen av svåra uppdrag. Det är skickliga personer som kan hantera den här typen av miljö.” (29 januari 2021)
I Mali begår nu Sverige de misstag som socialdemokratiska regeringar en gång i tiden kritiserade imperialistiska makter för
Kritiken mot att Sverige skickar soldater för att delta i Task Force Takuba handlar naturligtvis inte om hur skickliga de svenska soldaterna är. Den handlar om varför Sverige deltar med militärer i en fransk styrka som strider i en före detta fransk koloni i Afrika, i ett krig som pågått i snart ett decennium utan framgång. Sedan Sverige i våras sände sina soldater till Mali har det politiska läget i Mali blev ännu mer kaotiskt. Så sent som i maj avsattes premiärministern, presidenten och försvarsministern i en militärkupp.
I Mali begår nu Sverige de misstag som socialdemokratiska regeringar en gång i tiden kritiserade imperialistiska makter för, nämligen att de med militära medel försökte lösa konflikter i Asien, Afrika och Latinamerika. Konflikter som orsakas av underutveckling, fattigdom och kamp om knappa resurser.
Sverige har en lång tradition av att delta i FN:s fredsstyrkor, vars främsta uppgift har varit att förhindra att länder och etniska grupper inte använde vapen mot varandra. Under de senaste decennierna har Sverige frångått denna princip och i stället deltagit i militära operationer som leds av Natoländer. Den uttalade avsikten med dessa har givetvis också varit att få slut på väpnade konflikter. I praktiken har det dock inneburit att Sveriges styrkor hamnat i krig som enbart leder till temporära segrar, men där fred inte uppnås.
Detta gäller inte bara Sverige, utan även Natoländerna Danmark och Norge, som sedan början av 1990 deltagit med militära styrkor i krig i Asien och Afrika. Den norske överstelöjtnanten Tormod Heier, som är forskningsledare vid Förvarets Högskola i Norge, har kritiskt granskat Norge, Danmark och Sveriges engagemang i dessa militära konflikter under de senaste tre decennierna. Han skriver:
“De skandinaviska länderna exporterar militärmakt som aldrig förr. Från att ha varit de mest skeptiska Nato-medlemmarna under det kalla kriget, har Norge och Danmark gått i spetsen i fråga om att bidra till utländska operationer under 1990- och 2000-talet. På samma vis har svenska styrkor, som under det kalla kriget höll sig utanför Nato, varit djupt involverade i västliga koalitionskrigföringar, dels genom Natos partnerskap för fredsprogram i början av 1990-talet, och dels genom Nato-alliansens operationer i Bosnien, Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen. Sedan ‘Gulfkriget’ 1991 har därmed de skandinaviska ländernas utrikes- och säkerhetspolitik varit präglad av nästan 30 års sammanhängande krigföring. Hur ska vi uppfatta och begripa denna form av militära aktivism.”
Tormod Heider anser att det är viktigt att skaffa sig mer kunskap om dessa konflikter, inte minst med tanke på att det verkar som om Nato förlorar fler av dessa krig än de man lyckas vinna. De uppsatta målen nås inte, konflikterna bara fortsätter. Detta beror inte på att soldaterna är dåliga eller att de lider stora nederlag i striderna. Orsaken är att de skandinaviska länderna ingår i USA-koalitionens styrkor, som ofta inledningsvis når framgångar på slagfälten. De militära segrarna ger dock ingen politisk utdelning, varken i fråga om säkerhet eller politisk stabilitet. I stället dras de skandinaviska styrkorna in i långvariga konflikter.
Tormod Heier pekar på utvecklingen i Afghanistan, Irak och Libyen – där konflikterna har fortsatt år efter år, utan att man ser något slut på våldet i dessa länder. Eftersom “fienden” rör sig bland befolkningen, uppstår konflikter där Natostyrkorna “råkar” rikta sina vapen mot fel mål, så att civilbefolkning skadas eller till och dödas.
Nu finns dock exempel på att sådana fredsskapande åtgärder som Tormod Heier efterlyser har genomförts även i Mali. För inte så länge sedan kunde två av de större befolkningsgrupper, som under många år varit invecklade i en blodig konflikt komma överens om att sluta strida mot varandra. Efter medling – dock inte från FN eller Frankrike utan från den schweiziska organisationen Centrum för humanitär dialog.
Konflikten mellan nomadfolket Fulani och det jordbrukande folket, Dogon, har pågått i många år och inneburit stort lidande och många dödade i strider. Grundorsaken till konflikten har varit kamp om vattentillgångar och jordbruksmark, den vanligaste grundorsaken till motsättningar i detta torra område söder om Sahara. Detta har sedan dessutom spätts på med religiösa motsättningar.
Nu har de bägge folken dock kommit överens om att respektera varandras religion och vanor och tillåta fri rörlighet samt gränsöverskridande handel i de områden där dessa folk lever. En humanitär organisation från Schweiz kunde alltså genomföra vad varken FN:s eller Frankrikes militära styrkor har åstadkommit.
När Peter Hultqvist intervjuades i Sveriges Radio Studio Ett den 29 januari saknade han förklaring hur man ska vinna civilbefolkningens stöd och minska motsättningen mellan olika etniska grupper. Hans enda argument är att svenska soldater behövs för att slå ner upproret och att dessa “är specialutbildade högt kvalificerade soldater som också är vana att hantera olika typer av risker.”
Peter Hultqvist använder i intervjun krigsinsatser i Afghanistan och Irak som argument för att Sverige åter ska ansluta sig till ytterligare en insats som leds av ett Natoland:
“Varken Irak eller Afghanistan – som varit helt nödvändiga – är FN-insatser. Men det är nödvändigt att man kan vara med i andra typer av insatser för att kunna hantera krishärdar i världen”
Tyvärr ställs inte frågan “Nödvändigt för vilka?” i radioprogrammet. När Sverige i fallet Afghanistan övergav sin traditionella politik att enbart delta i FN:s fredsstyrkor, så har detta tydligen blivit prejudicerande, enligt Peter Hultqvists uppfattning. Efter den senaste tiden händelser i Afghanistan finns det nu verkligen orsak att ifrågasätta nyttan med dessa militära insatser utomlands.
I samma radioprogram intervjuas även Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson, som argumenterar för att Sverige i stället för att delta i den franskledda Task Force Takuba borde ha stärkt FN-insatsen i Mali. Den linje som Vänsterpartiet också drev i riksdagen:
“Vi tror att det hade varit bra om arbetet i Mali sker just under FN:s regi med olika typer av förmågor. Det finns också ett stort civilt arbete i FN-insatsen, som vi anser är värdefullt. Det är en bra koppling mellan det civila och det militära.”
När Peter Hultqvist skulle förklara nyttan för Sverige med att delta i militära aktioner i Mali i Afrika får SR:s reportrar en klyscha till svar:
“Är det inte så att vi kan stabilisera det här området och få ordning på terrorismen, så är risken stor att den sprider sig och att den också påverkar förhållanden i Europa.”
Det finns däremot exempel på det motsatta, nämligen att europeiska länder som sänder trupper till fattiga länder väcker upp motståndare som hämnas genom terrorattacker i Europa. Det är ju uppenbart att en del av terrorismen i Europa är en följd av de krig som USA och andra Natoländer har fört i Västasien och Nordafrika.
Dessa konflikter har spridit sig även till länderna söder om Sahara. Samband mellan konflikten i Mali och Natos krigsinsatser i Libyen är starkt. Många människor från länderna runt Sahara hade rest till Libyen för att arbeta där. Under Natoinvasionen av Libyen och det kaos som skapades radikaliserades en del muslimer som kom från Västafrika och anslöt sig till islamitiska grupper. En del av dessa återvände sedan till bland annat Mali och vann där nya anhängare som nu deltar i upproren. Frankrike hade dessutom försett islamisterna i Libyen med stora mängder vapen, som sedan även kom att hamna i bland annat Mali.
Mali är till ytan Afrikas sjätte största land, tre gånger så stort som Sverige och med nästan dubbelt så stor befolkning som Sverige. Landet är delat i två mycket olika delar. Sydvästra delen består av bördig jordbruksmark. Här bor nästan 90 procent av befolkningen, trots att den delen utgör endast en tredjedel av landets yta. Den nordöstra delen består av öken i norr och torra savanner i söder, områden som inte är lämpliga för intensivt jordbruk. En stor del av året är det mycket varmt och torrt.
I denna del av landet har en stor del av de väpnade konflikterna ägt rum. Centralregeringen förlorade helt kontrollen över den nordöstra delen 2012. Upprorsstyrkorna var dessutom då på väg att tränga ända fram till huvudstaden Bamako nära Malis sydvästra gräns. FN-styrkorna lyckades dock hindra framryckningen. Men därefter har striderna fortsatt i nordöstra Mali i över 8 år.
Mali är ett av världens fattigaste länder, med en bruttonationalprodukt per invånare på drygt 20 000 kronor. Även de flesta övriga före detta franska kolonierna söder om Sahara, hör till den fattigaste tredjedelen av världens länder. Över 90 procent av befolkningen i landet är muslimer, konflikterna handlar i grunden inte om religiösa motsättningar. Fattigdom och konflikter om mark för odling och bete samt tillgång på vatten är grundorsaken. Människors utsatthet på grund av fattigdom utnyttjas dock i den religiösa och politiska propagandan.
Traditionellt har odling av bomull skapat Malis största exportinkomster. Gruvdrift som till största delen handlar om utvinning av guld ger numera större exportinkomster. Mali har dessutom olje-, gas- och många andra mineraltillgångar, främst järn, bauxit och mangan som ännu är tämligen oexploaterade.Mali exporterar viktiga energiråvaror som olja och uran. 75 procent av Frankrikes el kommer från kärnkraftverk som till största delen hämtar sitt uran från Mali.
Trots att det är över 60 år sedan Mali blev självständigt har Frankrike behållit ett ekonomiskt grepp om sin forna koloni. Och medlet för detta har bland annat varit en valutaunion, där forna franska, portugisiska och spanska kolonier i Afrika har knutit sin valuta, CFA-francen, till den franska francen, och numera till euron, sedan Frankrike avskaffat sin egen valuta. Valutaunionen innebär dessutom att dessa länder tvingas att hålla hälften av sina valutareserver i Frankrike. Systemet påstås skapa “makroekonomisk stabilitet”. Den största effekten av valutaunioner är att dessa hämmar ekonomisk utveckling i de svagare ekonomierna och på sikt skapar allt större klyftor.
När länder i Afrika, tvingas leva med en valuta vars värde bestäms av den ekonomiska utvecklingen i EU, blir det påfrestningar. Ländernas ekonomiska konkurrenskraft urholkas. Detta dömer Mali till att bli råvaruexporterande. Produkter med stort arbetskraftsinnehåll kan inte klara konkurrensen på världsmarknaden, när landets valuta är övervärderad.
***
[1] Minusmas personal uppgår till närmare 16 000, varav uniformerad personal är 15 200 bestående av 13 300 militärer och 1 900 som ingår i polisstyrkor (avrundade tal), mer än hälften kommer från afrikanska länder. Chad är det land som har flest stridande personal, över 1 400, men även Bangladesh har en stor stridande styrka drygt 1 300 man. Tyskland är det europeiska land som har flest soldater i Minusmas styrkor, drygt 400 man.
[2] Operation Barkhane inleddes 2014, i den ingår förutom Frankrike, fem av landets forna kolonier i Västafrika: Burkina Faso, Chad, Mali, Mauretanien och Niger. Barkhane kan operera i alla dessa fem länder även om striderna är mest koncentrerade till Mali. Barkhane består av omkring 6 000 soldater, och de allra flesta från Frankrike, men även ett mindre antal från Storbritannien, Danmark och Estland. Frankrikes avsikt är nu att ombilda denna styrka.
[3] Även den nybildade militära styrkan Task Force Takuba står under befäl av Operation Barkhane, och i den ingår en svensk styrka med 150 soldater samt ett mindre antal soldater från Tjeckoslovakien och Estland, förutom franska soldater och befäl.
***
TIPS: Se även avsnittet om Mali i denna essä.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
