historia Jamāl al-Dīn al-Afghani har gått till historien som en av islams politiska förnyare och som en grundare av de moderna pan-islamska och pan-arabiska rörelserna. Erik Tängerstad berättar en historia som leder ända fram till dagens Afghanistan.
Våren 1883 kommer en afghansk flykting till Paris. Därmed börjar en historia som påverkar oss än idag. Shejk Jamāl al-Dīn al-Afghānī var vid detta tillfälle i fyrtiofemårsåldern och lika berömd, som ökänd och omstridd inom den muslimska världen. Vem han egentligen var och vad han egentligen gjort var det ingen som riktigt visste, lika lite som man visste vad han var ute efter.
Men det stod klart att han var på flykt undan sunnimuslimerna i Egypten, shiamuslimerna i Persien, mogulerna i Indien, osmanerna i Turkiet och – framför allt – så var han på flykt undan det brittiska kolonialimperiet.
Han talade dari, arabiska och turkiska flytande och kunde engelska, samt antagligen förstod han även en del franska.
Vem var denne man och vad fick honom att resa till Paris? Att han kallade sig själv shejk gjorde bara att nyfikenheten kring honom växte.
I Paris träffade al-Afghani (namnet han kommit att bli känd under: ”Afghanen”) den dåförtiden världsberömde religionshistorikern Ernest Renan. Det är svårt att idag få grepp om hur berömd Renan var i början av 1880-talet, inte bara i Frankrike utan i hela världen. Kanske skulle man bäst kunna kalla honom sin tids Yuval Noah Harari: alla läste honom och alla diskuterade honom. Om Renan skriver till exempel Friedrich Nietzsche:
Renan, precis som en jesuit och biktfader, använder sin egen slags uppfinningsrikedom för att förföra. Hans andlighet saknar inte ett brett prästerligt flin. Han blir, som alla präster, farlig först när han älskar. Ingen kommer i närheten av honom då det gäller att be på ett livsfarligt sätt.
Nietzsche visste vad han talade om. Under en period av sitt liv hade också han blivit förförd av Renans författarskap. Enligt principen känn-din-fiende kom Nietzsche att fortsätta läsa allt han kom över av Renan, innan den obotliga sjukdomen till slut bröt ned honom.
Man kan faktiskt hävda att Renans författarskap kom att påverka Nietzsches tänkande så till den grad att det är svårt att idag förstå Nietzsche utan att läsa honom parallellt med den Renan som han aktivt och uttryckligen bekämpade (men då ingen idag läser Renan så förefaller Nietzsche vara bra mycket mer obegriplig än han egentligen är).
Ernest Renan var hur som helst en av dem som under det sena 1800-talet satte sin prägel på det offentliga samtalet. Mötet mellan honom och al-Afghani inledde en debatt om religion, nationalism och postkolonialism som kan sägas fortsätta än idag.
Enligt egen utsago föddes al-Afghani i Kabul under det första brittisk-afghanska kriget, alltså det krig då Storbritannien slogs tillbaka av afghanska motståndskämpar. Under sina tonår ska han ha kämpat inom det afghanska inbördeskrig som bröt ut efter britternas reträtt. Han kom därefter att fly till norra Indien – dagens Pakistan – och det område som Storbritannien just utropat som sitt eget kejsardöme. På så sätt kom al-Afghani att på nära håll studera den brittiska kolonialismens inre struktur och yttre expansion.
Att det brittiska imperiet alls kommit att intressera sig för Afghanistan berodde på en oro för att det ryska imperiet skulle försöka erövra Indien från norr, via just Afghanistan. Det var för att förhindra en sådan utveckling som britterna försökte föregripa utvecklingen genom att erövra Afghanistan innan ryssarna hann göra det. Men afghanerna släppte varken in britter eller ryssar. Hur som helst tvingades al-Afghani fly Indien efter det att britterna börjat misstänka honom för att vara en rysk spion.
Via Mecka flydde al-Afghani till Istanbul, varifrån han försökte ta sig till Afghanistan utan att lyckas. Istället reste han till Egypten där han bland annat undervisade vid Al-Azar moskén, alltså den moské som senare blivit känd som universitetet Al-Azar. Hela tiden jagades han av de pågående världshändelserna och då i första hand av de sinsemellan konkurrerande brittiska och franska kolonialimperierna.
Under 1850-talet hade det ryska imperiets försök att expandera söderut lett till Krimkriget. I det kriget hade framför allt de ömsesidigt misstänksamma franska och brittiska imperierna ändå gemensamt understött det osmanska imperiet i kampen mot det ryska imperiet (vid mitten av 1800-talet fanns inga nationalstater, utan bara imperiestater – det är först under 1900-talet som man i efterhand uppfunnit 1800-talets ”nationalstater”).
Efter Krimkriget var osmanerna så skuldsatta att riket i praktiken blivit en osjälvständig vasall under de franska och brittiska imperierna. Läget utnyttjades av det ryska imperiet, som återigen anföll det osmanska imperiet. Det ledde till det rysk-turkiska kriget 1877-78, ett krig som i huvudsak utkämpades på Balkan. Men eftersom varken britter eller fransmän ville att ryssarna skulle nå fram till Medelhavet så framtvingade de en fred.
Händelseutvecklingen ledde till Berlinkonferensen sommaren 1878 (som ska inte blandas samman med Berlinkongressen 1884–85, då europeiska kolonialimperier delade upp Afrika).
Att konferensen ägde rum i Berlin berodde på att Bismarck fruktade att det ryska imperiet skulle ge sig på hans tyska imperium. För att avleda hotat om ett ryskt angrepp som skulle kunna utvecklas till ett världskrig, så försökte Bismarck omfördela det geopolitiska trycket – från Centraleuropa och Balkan till Nordafrika och östra Medelhavet.
De västeuropeiska kolonialmakterna började under själva Berlinkonferensen 1878 stycka upp Osmanska riket. Hösten samma år ockuperade britterna Cypern och 1881 erövrade fransmännen Tunisien (innan italienarna hinner göra det).
Sommaren 1882 gick britterna in i Egypten och tog därmed över Suezkanalen. Samtidigt befann sig al-Afghani i Kairo och undervisade vid Al-Azar moskén. Han jagades dock snabbt bort av lokala krafter som ville hålla sig väl med britterna och som inte gillade hans försök att modernisera islam. Ett syfte bakom al-Afghanis flykt till just Paris verkar ha varit att spela ut fransmän mot britter i ett försök att underminera den västeuropeiska kolonialismen.
Den islamism som han försökte skapa hade mycket gemensamt med Herzls framväxande sionism
Al-Afghani har gått till historien som en av islams politiska förnyare och som en grundare av de moderna pan-islamska och pan-arabiska rörelserna. Av allt att döma hade han vuxit upp i en persisk övre medelklassfamilj och därmed skulle han härstamma ur en shiamuslimsk miljö. Ändå kom han att framställa sig som sunnimuslim och som arab.
Men även om han presenterade sig som på en och samma gång som afghan, perser och arab, och som både shiamuslim och sunnimuslim, så var al-Afghani knappast något av detta. Istället var han en modern människa som såg det stora hotet ligga i den expanderande västeuropeiska kolonialismen, framför allt då i form av den brittiska imperialismen. För att motverka detta hot försökte han uppamma en allmän muslimsk väckelserörelse som skulle politisera och ena islam, samt politisera och ena alla arabisktalande så att man tillsammans skulle kunna slå tillbaka britter, fransmän och alla andra koloniserande europeiska makter.
Också al-Afghani hade lärt den grundläggande läxan känn-din-fiende och han var djupt präglad av den europeiska upplysningstraditionen och den framväxande moderna liberalismen.
I sammanhanget kan det vara värt att nämna att al-Afghani var drygt tjugo år äldre än Theodor Herzl och att den islamism som han försökte skapa hade mycket gemensamt med Herzls framväxande sionism. Både al-Afghani och Herzl vände sig emot traditionella uppfattningar rörande islam, respektive judendom, för att istället skapa moderna, europeiska nationaliströrelser som kunde mobilisera världens muslimer, respektive judar.
Samtidigt så vände sig både traditionellt orienterade, ortodoxa muslimer, respektive judar, emot al-Afghanis, respektive Herzls försöka att politisera och nationalisera, samt modernisera islam respektive judendom i enlighet med moderna, europeiska upplysningsideal.
Både al-Afghani och Herzl såg sig som moderna liberaler som kämpade för upprättandet av demokratiska statsbildningar inom vilka alla muslimer, respektive alla judar, skulle kunna styra sig själva i parlamentarisk-demokratisk ordning utan inblandning av utifrån kommande, intervenerande imperiestater.
Förebilden var som sagt den moderna europeiska nationalismen, så att den moderna islamismen och den moderna sionismen uppstod med den europeiska upplysningen som ideal. Samtidigt kom både islamism och sionism att distansera sig från traditionell ortodoxi inom islam respektive judendom.
Våren 1883 gav Ernest Renan ut en bok om sin barndoms- och ungdomstid i ett försök att sammanfatta och tydliggöra sin livsgärning. Han var född i ett fiskeläge i Bretagne och hans modersmål var breton, inte franska. I första hand såg han sig själv som kelt, inte som någon frankisk german. Han berättar utförligt om sina keltiska anförvanter som på 400-talet tvingats fly Britannien undan de invaderande anglosaxiska germanerna. Dessutom räknar han släktingar från Gascogne som sina förfäder – ja, han hävdar till och med att han i grund och botten är same.
Renan såg sig som en europeisk urinvånare och därmed tillhörande den ursprungsbefolkning som kommit att bli koloniserad och undertryckt av invaderande germaner, slaver, hunner, latinare osv. I Renans författarskap framträder ett grundläggande antikolonialt tema, som senare kommit att överskuggas av det rykte han postumt fått om sig att vara en eurocentrisk imperialist och hypernationalistisk fransman.
Klart är att Renan var en klassisk liberal av 1800-talssnitt och som sådan en aktiv motståndare mot varje form av politisk konservatism. Framför allt var han öppet en militant motståndare mot den reaktionära katolska kyrkan, samt i förlängningen en uttalad motståndare mot varje form av religiös ortodoxi. Renan var, kort sagt, en progressiv liberal och som sådan argumenterade han redan på 1880-talet för upprättandet av en europeisk union som kunde ta udden av både europeiska kolonialimperier och den framväxande europeiska nationalismen.
Om Renan idag är känd för något så torde det vara det tal han höll våren 1882: Vad är en nation? I det talet hävdar han att det inte finns någon som helst materiell grund för det som kommit att kallas ”nationer”. Tvärt om menar han att en nation är en föreställd gemenskap. För Renan är det den gemensamma viljan här-och-nu att leva och verka tillsammans som skapar en nation:
En nation är därför en stor solidaritet som grundats på känslan av gemensamma uppoffringar som gjorts tillsammans och som man återigen är beredd att utföra i framtiden. Den förutsätter ett förflutet. Men den ger sig tillkänna i samtiden utifrån en påtaglig orsak: det ömsesidiga samtycke som återfinns i en klart uttryckt önskan att fortsätta vilja leva tillsammans. En nations existens är (ursäkta mig denna metafor) en daglig folkomröstning, på samma sätt som individens existens är en ständig bekräftelse av livet.
Detta stycke har ofta kommit att missförstås. Man har fått för sig att Renan är en modern demokrat eftersom han talar om ”en daglig folkomröstning”. Men då missförstår man honom.
Som klassisk 1800-talsliberal var Renan uttalat för parlamentarism och mot demokrati – detta därför att han såg demokrati som parlamentarismens motsats. För att förstå detta är viktigt att läsa hela meningen, inklusive den inskjutna bisatsen inom parentes.
Under kejsar Napoleon III:s autokratstyre försökte liberala politiker mot alla odds reformera den franska staten genom att införa parlamentarism av brittisk eller amerikansk typ. Men så fort som liberalerna försökte genomdriva en reform kontrade Napoleon III med en folkomröstning som var så utformad att majoriteten röstberättigade skulle rösta emot reformeringen av statsskicket. Utifrån dagens språkbruk kan man hävda att Napoleon III systematiskt använde folkomröstningar för att förhindra en demokratisering av Frankrike.
Det bör noteras att då det handlar om folkomröstningar rörande enskilda sakfrågor så innehas makten av den/de som organiserar omröstningen och formulerar den frågeställning man ska rösta om, samt som kan påverka röstlängdernas sammansättning. De röstande har aldrig makten i en enskild folkomröstning. Makten innehas alltid av den redan maktägande elit som utformar den fråga som de röstande ska svara JA eller NEJ på – och som har makten att avgöra vilka som får rösta, respektive inte får rösta i folkomröstningen (detta fenomen täcks av ordet gerrymandering).
För parlamentariskt inriktade liberaler – sådana som Renan – framstår folkomröstningar i enskilda sakfrågor som antidemokratiska per definition.
Att folkomröstningar i princip skulle vara antidemokratiska kan kanske verka konstigt. Därmed uppstår ett pedagogiskt problem för liberaler. Hur gör man för att övertygande förklara att direktdemokrati är den parlamentariska demokratins raka motsats, på samma sätt som att den absoluta monarkin är den konstitutionella monarkins raka motsats, eller att den illiberala demokratin är den liberala demokratins raka motsats? Om man inte kan skilja den ena demokratiformen från den andra, eller den ena formen av monarki från den andra, så framstår alltsammans snart som ganska obegripligt.
Under 1900-talet har mycket tid och kraft ägnats åt att försöka förena det som under 1800-talet ansågs vara oförenligt: man har försökt göra en enhetlig parlamentarisk demokrati av motsatserna parlamentarism och demokrati. För att tydliggöra problemet kan det vara värt att tänka att det som under 1900-talet kallats ”demokrati”, under 1800-talet kallades för ”parlamentarism”. Och det som under 1800-talet kallades ”demokrati” kom under 1900-talet att kallas ”populism”.
På hundra år – från 1880-talet till 1980-talet – kom ordet ”demokrati” att byta inriktning och innehåll: från att ha betytt ”populism” kom ordet ”demokrati” att betyda ”parlamentarism”. Är man inte med på den vändningen blir det svårt att förstå dagens kris inom det demokratiska systemet.
Ändå verkar man glömt detta. Denna fatala glömska verkar ha gjort att västerländska parlamentariska demokratier i början av 2000-talet fick för sig att de, under USA:s ledning, skulle bygga demokratiskt styrda stater, som till exempel den nya, moderna staten Afghanistan.
Läxan att demokrati och parlamentarism inte är samma sak, utan ofta rent av varandras motsatser, har kommit att stå dagens västerländska, parlamentariska demokratier dyrt. Mot den bakgrunden bör man läsa Renans mening: En nations existens är (ursäkta mig denna metafor) en daglig folkomröstning.
Men man bör alltså läsa hela meningen, inklusive bisatsen: på samma sätt som individens existens är en ständig bekräftelse av livet. Friheten som sådan var det stora målet för Renan och andra klassiska 1800-talsliberaler. För att uppnå det målet gällde det att verka för människans befrielse – och ja, under 1800-talet rådde inga större skillnader mellan socialliberaler och socialdemokrater: alla var de progressiva upplysningstänkare som kämpade för störtandet av den konservativa, för att inte säga reaktionära, förrevolutionära staten.
Målet är och förblir upprättandet av parlamentarisk-demokratiskt styrda nationalstater som bygger på rättsstatens och den gemensamma välfärdsstatens principer. Med det målet för ögonen har man försökt bygga sådana stater världen över, till exempel i Afghanistan. Att det inte gått så bra är något som dagens progressiva liberaler – inklusive alla socialister och vänstermänniskor som fått för sig att de inte skulle vara några liberaler, trots att de i själ och hjärta just är solidariskt sinnade progressiva liberaler – nu självkritiskt måste begrunda.
En poäng som Renan försökte lyfta fram i sitt tal Vad är en nation? är att först när människor själva aktivt tar sig ut ur sin bekvämlighetszon och gör sig till självständiga, autonoma individer som bekräftar livet, så blir de fria.
Men eftersom majoriteten människor inte är, aldrig har varit och heller aldrig kommer att bli några individer som vill lämna sin bekvämlighetszon så ligger människans befrielse alltid långt borta. Därmed uppstår ett liberalt dilemma: Hur mycket våld får användas då man tvingar människor till frihet?
Ett grundackord i Renans tänkande är att det i första hand är dogmatism och religiös ortodoxi som utgör den traditionella bekvämlighetszonen som blockerar och hindrar människor från att uppnå friheten. Renans eviga huvudfiende är den katolska kyrkan. Men i praktiken handlar det för honom inte endast om katolsk kristenhet, utan Renan är på krigsstigen mot varje form av religiös ortodoxi – och den värsta formen av antivetenskaplig dogmatism menade han sig ha funnit inom islamsk ortodoxi.
Detta bör understrykas: Renan menar att islamsk ortodoxi ska ses som den värsta formen av katolskt kristen ortodoxi – just därför att han anser att all religiös ortodoxi i grund och botten är uttryck för samma reaktionärt vidskepliga och antivetenskapliga dogmatism. För Renan råder inget motsatsförhållande mellan katolicism och islamism, utan tvärt om är islamism att betrakta som den värsta formen av katolicism.
En annan av Renans käpphästar är den att det inte finns några människoraser – något som kan verka märkligt med tanke på hur ofta han använder ordet ”ras”. Men ”ras” för Renan har inget med biologi eller antropologi att göra. Enligt honom födes ingen människa inom någon nedärvd människoras.
För Renan betyder ”ras” ungefär detsamma som ”folkgrupp” och en människa kan byta ”ras” många gånger under sin livstid. Trots att Renan hela tiden talar om ”raser” och pekar ut människor som tillhörande än den ena, än den andra ”rasen” så är innehållet i det han säger i praktiken antirasistiskt – ifall man skulle använda ett ord från 2000-talet då man försöker förstå det Renan sa på 1800-talet.
För Renan är alla människor lika, samt dessutom lika mycket värda. MEN… Han menar samtidigt att den stora skillnaden mellan människor handlar om vilket språk de talar. För Renan styr språket det man säger och tänker, inte tvärt om. Dessutom finns det ”bättre” och ”sämre” språk. Om man använder sig av ett ”bättre” språk – till exempel grekiska – så tänker och handlar man bättre än om man talar ett ”sämre” språk – som till exempel arabiska. Renan menar att människans befrielse inträffar då alla bytt språk och börjat prata grekiska, samtidigt som ingen längre pratar arabiska. Det argumentet ger al-Afghani inte mycket för.
Renan har kommit att räknas till 1800-talets ledande orientalister och är uttryckligen huvudperson i Edward Saids bok Orientalism. Said gör Ernest Renan till en ärkeskurk att skylla allt dåligt på.
Våren 1883 höll Renan föredraget Islamismen och vetenskapen. I det föredraget försöker han göra en distinktion mellan å ena sidan islam som religion och å andra sidan islamism som politisk doktrin.
Även om han menar att både islam och islamism står för en anti-vetenskaplig och anti-rationalistisk grundhållning så försöker han ändå skilja mellan att i privat avskildhet bekänna sig till islam och att i det offentliga rummet öppet propagera för en islamistisk världsordning. Detta tal kom våren 1883 att utlösa en offentlig debatt mellan al-Afghani och Renan, en debatt som i viss mån kan sägas ha lämnats oavslutad och som därmed på sätt och vis fortfarande pågår.
Som företrädare för modern islamism och pan-arabism kan al-Afghani hålla med Renan om att traditionell islamsk ortodoxi framstår som antivetenskaplig, men – fortsätter han – även den västerländska kristenheten är av samma skäl att betrakta som antivetenskaplig: det är inte islam i sig som är problemet, utan problemet är istället religion i allmänhet.
Samtidigt säger al-Afghani uttryckligen att han inte känner något behov av att försvara islam. Men han protesterar då Renan ger sig på arabisktalande muslimer. För al-Afghani är arabiska på intet sätt något ”sämre” språk än vad till exempel grekiska skulle vara. Al-Afghani menar att alla arabisktalande muslimer är jämförbara och jämlika med moderna västerlänningar, men håller ändå med Renan om att människans befrielse ligger i att man befriar sig från religionernas dogmer: alla arabisktalande muslimer bör befrias från islamsk ortodoxi på samma sätt som alla moderna västerlänningar kommit att befrias från kristendomens förtryckande ok.
Islamismens grundval – precis som till exempel sionismens grundval – samt även den kristna, eller den modernt sekulära människans grundval ligger i upprättandet av den framväxande liberala och vetenskapligt organiserade samhällsordningen. För att uppnå det målet måste all traditionell, religiös ortodoxi förkastas, oavsett om det handlar om islam, judendomen, kristendom (i synnerhet dogmatisk och reaktionär katolicism), eller annan form av religiös ortodoxi.
Om detta är liberalerna al-Afghani och Renan överens. Debatten dem emellan är dock inte över. Den har som sagt aldrig avslutats.
Det debacle som uppstått nu i augusti 2021 – då två decennier av liberala försök att bygga en parlamentarisk-demokratiskt styrd stat i Afghanistan bröt samman inom loppet av några få dagar, för att inte säga timmar – bör leda till en djuplodande självprövning rörande vad vi egentligen menar då vi talar om demokrati. Vi bör självkritiskt fråga oss vad vi menar med orden demokrati och folk, samt inte minst vad vi menar med ordet vi.
***
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
