Sluta leka marknad med sjukvården

ledare Allt fler inser att skolan inte kan överlåtas till företag som lyder under aktiebolagens krav på maximal avkastning. Det är dags för samma insikt om vården.

Friskolor skapar avkastning genom att locka till sig elever med glädjebetyg, genom att anställa billiga obehöriga lärare, och framförallt: genom att rikta in sig på de mest lättundervisade eleverna. Genom klädkoder, uppförandekontrakt, adress i innerstaden och undervisning på engelska skickar man signaler till mer resurskrävande elever: vår skola är inget för dig.
Dessutom gör kösystemet det möjligt att maxa antal elever per klass och minimera de fasta kostnaderna per elev (och per skolpeng).
Den kommunala skolan, som ju inte kan ställa elever i kö utan har ett utbudsansvar som leder till att klassrummen inte hela tiden kan fyllas, får samma skolpeng. Friskolorna är överkompenserade, vinstmarginalen är säkrad. Dessutom används de hemliga kösystemen för att förstärka det segregerade urvalet av elever. Föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionshinder vittnar om att skolan ”tyvärr är full” när de ringer, men har en plats ledig när en annan förälder ringer ett par dagar senare.
Den marknadiserade vården är full av samma slags perversa incitament.

Vinstmaximerande nätläkare ger läkarvård till personer som inte behöver någon vård alls.

Inom vården har nätläkarna specialiserat sig på att erbjuda vård till de mest lönsamma patienterna: i övrigt friska personer som har små, avgränsade besvär. Apparna kräver både smart telefon on bank-ID, vilket är ett effektivt sätt att sålla ut äldre och andra potentiellt mer krävande patienter. Dessutom riktar sig marknadsföringen till personer med små besvär. Som när Kry annonserar i tunnelbanan efter kunder, förlåt patienter, som lider av ”förskolesmittor” och ”förkylningstider”.
Nätläkarna vänder sig alltså gärna till lätta patienter (och därmed får de mer ersättning än de borde). Det syns tydligt i statistiken över vilka som använder tjänsterna: yngre män är överrepresenterade.
Det är förmodligen tur, för nätläkarna riskerar patientsäkerheten när de ger råd per telefon till patienter som hade behövt en fysisk undersökning. (Min Doktor & company poserar gärna med ett stetoskop om halsen, men de kan faktiskt inte ta pulsen via videosamtal.) De rekommenderar därför gärna ett besök på vårdcentralen eller akuten, för säkerhets skull. Vips har skattebetalarna betalat för två läkarundersökningar.

Det kanske värsta är att vinstmaximerande nätläkare ger läkarvård till personer som inte behöver någon vård alls.
De förvandlar egenvård till läkarvård, som det tragiskt träffsäkra satirkontot Dr Glad konstaterar på Twitter. Det är ett enormt slöseri med resurser.
Men de ökar ju tillgängligheten! Ropar marknadsvårdens försvarare.
Maximal tillgänglighet är inte målet för sjukvården, utan vård efter behov. Det är inte samma sak. Vård efter behov är inte heller samma sak som maximal kundnöjdhet, vilket gör det till en svår men viktig utmaning att vara vårdpolitiker.
En bra vårdpolitiker förstår att vården är begränsad, medan människors behov av att söka vård för minsta krämpa kan vara obegränsad.
Vård efter behov kräver att vården fördelas utifrån medicinska prioriteringar.
Därför behöver vården trösklar och grindvakter. Tröskeln kan till exempel vara att du måste pallra dig iväg till vårdcentralen, (eller vänta på att förkylningen går över av sig själv) eller ringa grindvakterna på 1177.

Det finns många exempel på att marknadsnaiva regionpolitiker inte förstått detta. Som när Region Stockholm med innovationsrådet Daniel Forslund (L) i spetsen inte såg några problem med att Medhelp som drev 1177 Vårdguiden på entreprenad köptes upp av en av de aktörer som tjänar pengar på att tillgängligheten till vård ökar: nätläkarbolaget Kry. Vilken affärsidé, att kunna slussa de mest lönsamma patienterna direkt till de egna läkarna och vårdcentralerna. Särskilt smart eftersom de mest lönsamma patienterna alltså ofta också är personer som egentligen är ganska friska. 100 procent kundnöjdhet garanterad.

Skolan är en samhällsinstitution, vården är en samhällsangelägenhet. Det handlar om gemensamma resurser, som måste förvaltas ansvarsfullt och fördelas efter behov. Det kan inte marknaden lösa.
Vård efter behov är inte bara hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf: det som på medicinsk jargong kallas triagering är en urgammal princip för all sjukvård. Läkar- och sjuksköterskestudenter får öva på scenariot: vem hjälper du först på slagfältet eller olycksplatsen? Den som skriker mest är sällan den som är mest skadad, det är den som är tyst som är på väg att förblöda och som snabbast behöver din insats.
De är så märkligt att vi byggt upp ett system där privata företag får sköta triageringen. De går runt där bland skadade och sårade och plockar upp de mest lönsamma patienterna. Och kanske de som kommer att skriva det mest nöjda kundutlåtandet.
Nu faller marknadsskolan. Hoppas att marknadsvården står på tur.