Tillsätt en oberoende Afghanistankommission! 

debatt Frågan om Sveriges roll i Afghanistan är så pass allvarlig och konsekvenserna så kostsamma att en utvärdering bör komma i god tid före nästa års val, skriver förre biståndsministern Pierre Schori.

Efter USA:s och Natos militära nederlag i Afghanistan meddelar regeringen att det svenska deltagandet i det tjugoåriga kriget ska utvärderas. Enligt utrikesministern bereds nu former och omfattning för detta i regeringskansliet. (TT  9/11).

Centerns talesperson i utrikesfrågor Kerstin Lundgren tolkade utrikesministerns och försvarsministerns första information till riksdagen som att Försvarsmakten vill göra sin utvärdering och UD en annan. Hon underströk därför att hon vill se ”en parlamentarisk dimension” i utredningen.

Kerstin Lundgren kanske hade uttalanden av försvarsministern den 5 augusti i Expressen och i GP den 27 augusti i åtanke. Peter Hultqvist spred då en viss förvirring där han avslöjade hur han såg på ansvarsfrågan och vilket fokus han ville ha på ”analysarbetet”.

I Expressen sa Hultqvist, att ”Vi har ju agerat med det internationella samfundet”. (Han menade då det trettiotal länder som deltagit, inte de 140 i FN-familjen som inte gjorde det). ”Vi är ju en liten nation i det här stora sammanhanget […] och vi kommer att agera på det sätt som övriga gör.” (USA nämnde han inte, ej heller Nato).

I GP lät det så här: ”Det finns alla anledningar att analysera och värdera USA:s strategi och tillvägagångssätt som legat bakom utmarschen ur Afghanistan. Men det är en sak som jag tror vi måste diskutera gemensamt mellan försvarsministrar i olika länder”.

Det var en smått surrealistisk beskrivning av det 20-åriga svenska deltagandet i kriget, summerade sajten Alliansfriheten.se. ”Sverige har inget ansvar, vi deltar i något som närmast är en FN-insats, en anonym koalition bestämmer allt”.

Att Sveriges roll i Afghanistankriget måste skärskådas visade sig också med eftertryck under riksdagens särskilda debatt

Att Sveriges roll i Afghanistankriget måste skärskådas visade sig också med eftertryck den 13 september under riksdagens särskilda debatt om händelseutvecklingen i Afghanistan. De som stödde Sveriges deltagande i kriget ansåg fortfarande att det var berättigat, och den lilla skara som tyckte annorlunda fortsatte också att invända. Skyttegravarna bestod.

Därför gäller frågan nu: vem ska utreda och hur?

Kerstin Lundgren gör rätt i att understryka den parlamentariska ”dimensionen”.  Men det vore fel att utvärdera det tjugoåriga kriget i en traditionell parlamentarisk utredning. Majoriteten av ledamöterna har ju år efter år röstat för Sveriges militära engagemang och torde ha svårt att göra en oberoende granskning av sina egna beslut.

Uttalanden efter uttåget från samma majoritet tyder också på att man ingenting lärt av den mänskliga, politiska och militära katastrofen i Asien.

Tvärt emot till exempel president Biden, som redan 2009 förordade ett slut på kriget och nu definitivt har övergivit George Bushs ödesdigra ”krig mot terrorn” med dess misslyckade upprorsbekämpning.

Biden aviserade i stället ett säkerhetspolitiskt systemskifte. ”Vi måste ha tydliga och uppnåbara mål för våra åtaganden. Mitt beslut handlar inte bara om Afghanistan. Det handlar om att avsluta en era av större militära operationer för att omvandla andra nationer. Idag skyddas inte mänskliga rättigheter genom ändlösa militära expeditioner utan genom diplomati, ekonomiska verktyg och att samla resten av världens stöd”.
Presidenten påtalade också att ”globala demokratin måste stärkas genom att bekämpa orättvisor och ekonomiska och sociala klyftor. Det gäller också i USA”.

Några sådana ord hördes inte i riksdagen.

I USA har en specialutsedd offentlig utredare (SIGAR) varje år givit kongressen en grundlig analys av de amerikanska insatserna. Den senaste rapporten kom i augusti i år och var starkt kritisk. Tankesmedjan Brookings i Washington sammanfattade rapporten (23/8) i rubriken ”Americans never understood Afghanistan like the Taliban did”.

Förebilden för vår egen granskning kan vara två statliga utredningar, ”Coronakommissionen”, vars ordförande var Mats Melin, tidigare justitieråd och ordförande i Högsta förvaltningsdomstolen samt den statliga utredningen ”Sveriges samlade engagemang i Afghanistan under perioden 2002 – 2014” från 2017.

Den senare konstaterade att talibanrörelsen växte, och att de afghanska säkerhetsstyrkorna präglades av dålig ledning, korruption, omfattande desertering och hög dödlighet.De svenska militära insatserna ledde inte till att ett enda av de uppsatta målen uppfylldes.

Gedigna experter med djup sakkunskap i ämnet finns också att tillgå, som till exempel professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, vars bok ”Ett krig här och nu” kom ut redan 2013.

Tillsättandet av utredningen får inte förhalas som skedde när den förra tillsattes efter år av krav från en bred folklig rörelse. Ämnet är så pass allvarligt och konsekvenserna så kostsamma på alla plan att utvärderingen bör komma i god tid före nästa års val.

Pierre Schori
Tidigare statsråd och FN-ambassadör

Läs även: 

Det behövs en Afghanistan-kommission