Backlash för det fria ordet

Media Idag har Dawit Isaak suttit fängslad utan rättegång i 20 år. Hans hjärtskärande öde är dessvärre bara ett av många som illustrerar tillståndet för yttrandefriheten under de gångna två decennierna, skriver Kurdo Baksi. 

Idag, 23 september 2021, är det exakt tjugo år sedan den svenske medborgaren, lyrikern och journalisten Dawit Isaak sattes bakom galler. Anledningen till att han sitter i en 2 x 3 meters cell i Eiraeiro-fängelset i Eritrea är att han använt sig av en grundläggande mänsklig rättighet, nämligen yttrandefriheten.

Eritreas nyckfulle och excentriske president Isayas Afewerki, som vare sig tillåter kritik, fria medier eller parlamentsval, beordrade att stänga ned Setit, landets största tidning som Dawit var delägare i, samt de andra oberoende tidningarna i landet i september 2001.

I två decennier har göteborgaren Dawit vägrats en rättegång, en åtalspunkt och en dom. Vare sig svenska diplomater eller medlemmar i Dawit Isaaks familj har tillåtits besöka honom under två decennier.

Eritrea gömmer Dawit Isaak för omvärlden, helt enkelt.

Dawits ”juridiska” situation kan definieras närmast som kidnappning. Och under tjugo år har samtliga nio svenska utrikesministrar hänvisat till tyst eller diskret diplomati när någon undrar vad Sverige gör konkret för Dawit Isaaks frihet.

Dawit Isaak är inte den ende svenske yttrandefrihetsfången. I ett annat land, på en annan kontinent, kidnappades den svenske medborgaren, poeten och förläggaren Gui Minhai. Han fördes bort av kinesiska agenter utanför sin semesterbostad i Pattaya i Thailand för att, av allt döma, ha publicerat regimkritiska böcker på sitt förlag Mighty Current och sålt dem i sin bokhandel Causeway Bay Books i Hongkong. I fjol dömdes Gui Minhai till tio års fängelse för ett uppdiktat brott:  ”tillhandahållit information till främmande makt”.

Dawit Isaaks och Gui Minhais hjärtskärande öden illustrerar tydligt tillståndet för det fria ordet och den fria opinionsbildningen under de gångna två decennierna. Jag talar om backlash för yttrandefriheten då kränkningarna mot yttrandefriheten på samtliga kontinenter blir fler och fler för varje dag.

Men vad vet vi om de som motarbetar de fria ordet? Hur går de till väga?
Förövarna mot yttrandefriheten kan huvudsakligen indelas i tre kategorier: yttrandefrihetsfientliga stater, kriminella nätverk som maffia och våldsbejakande rörelser.

Yttrandefrihetsfientliga stater drar sig inte undan att använda sig av alla möjliga smutsiga metoder för att tysta yttrandefrihet och yttrandefrihetskämpar. Mord (-hot), avrättningar, piskrapp, fängslanden, kidnappningar, Interpol-efterlysningar, osanna sexbrott, ställa människor i skampåle (tvångsbekännelser i TV och märkliga listor på myndigheternas hemsidor), tullstopp för tidningspapper, spionprogram och avancerad kommunikationsteknik för avlyssningar ingår i repertoaren.

Vissa stater nöjer sig inte endast med mordhot. Vi är många som minns dödsdomen mot den indisk- brittiske författaren Salman Rushdie. Irans högste ledare, ayatollah Ruhollah Khomeini, utfärdade öppet en fatwa mot Rushdie i Radio Teheran, för romanen Satansverserna. Fatwan var en dödsdom varför Rushdie tvingades gå under jorden. Rushdie har betalat ett högt pris för sin yttrandefrihet i form om nödvändiga byten av bostäder, städer, länder och kontinenter titt som tätt.
Sedan dess framträder Rushdie,  av förklarliga skäl, sällan offentligt. Att han lever i dag är ett mirakel.

Mordet på den regimkritiske saudiarabiske journalisten Jamal Khashoggi, som skedde på Saudiarabiens generalkonsulat i Istanbul, för nästan tre år sedan, har skakat mig mest.

Enligt den saudiska versionen mördades Khashoggi med ett strupgrepp av ett team på femton personer som Riyadh skickat till Istanbul och Khashoggis kropp ska ha rullats in i en matta och överlämnats till en lokal samarbetspartner som ska ha dumpat kroppen.

”Terrorlagar” och ”utländska agenter”

Men de flesta yttrandefrihetsfientliga stater agerar inte öppet som Iran. Vad jag vet är det inget land som stoltserar med en författning där yttrandefriheten uttryckligen förbjuds. Alla stater, som är medlemmar i Förenta Nationerna, vill påskina att de är rättsstater. Oavsett styresform och ledare, är alla stater oerhört måna om landets image och ekonomi varför dessa skriver rätten till yttrandefriheten i författningarna dekorativt men lägger i slutet säkerhetslagar och (anti)terrorlagar för att avskaffa just yttrandefriheten.

Inte sällan används terrorlagar mot det civila samhället som verkar för fred och demokrati , mot fria medier och oberoende journalister.

Allt fler stater blivit cyniska och specialiserat sig på att lägga skulden på yttrandefrihetskämparna.
Till exempel Kina, Turkiet, Ryssland, Belarus och Nicaragua skapar författningar och rättssystem i en yttrandefrihetsfientlig riktning. Oliktänkande döms i rättegångar och i medier som utländska spioner och terrorister utan ett enda bevis. Kritiker av dessa godtyckliga domar anklagas för ”att lägga sig i landets inre angelägenheter.”

I Kina fängslas oskyldiga jurister, journalister och människorättskämpar med hjälp av lagparagrafen ”tillhandahålla information till främmande makt”.

I Turkiet döms journalister, författare, akademiker och politiker på löpande med hjälp av en antiterrorlag. Och en annan turkisk lag som används är lagen om ”förolämpning av presidenten”.
Turkiets despotiske president Recep Tayyip Erdoğan, som nu kontrollerar all lagstiftande, dömande och verkställande makt, har personligen väckt 38 581 åtal mot personer som i sociala
medier eller tidningar haft kritiska synpunkter eller åsikter om honom.

I Nicaragua har den despotiske presidenten Daniel Ortega och hans vicepresidenthustru, uppbackad av sin majoritet i parlamentet, instiftat två nya lagar för att sitta kvar vid makten och strypa yttrandefriheten.
Som det är brukligt i despotiska stater förekommer orden ”utländska agenter” och ”terrorism” i de nya nicaraguanska lagarna. Den ena lagen tvingar alla organisationer och privatpersoner som får ekonomiskt stöd från utlandet att registrera sig som utländska agenter. Den andra lagen, som verkar vara importerad från Putins Ryssland, används nu mot oönskade organisationer, mediehus, journalister och presidentkandidater som utmanar Ortega i presidentvalet i november.
Dessutom har Nicaraguas två stora nationella papperstidningar La Prensa och El Nuevo Diario tvingats lägga ner sina pappersupplagor sedan både pappers- och tryckfärgsimporten stoppats i tullen.

Rättsväsendet i kungadömet Marocko har valt en annan väg för att tystna ned landets främsta opinionsbildare: osanna domar om sexbrott.
Sedan 2018 har flera journalister, aktivister och politiker i Marocko gripits, prövats eller fängslats efter tveksamma anklagelser om sexuella övergrepp när de i själva verket avslöjat brotten mot de mänskliga rättigheterna och ekonomiska oegentligheter. Till exempel har de respekterade och välansedda grävjournalisterna Omar Radi, Taoufik Bouachrine, Slimane Raissouni och Imad Stitou drabbats oerhört hårt av de påhittade åtalen och rättsvidriga domarna.

Påtvingade TV-bekännelser

Vad beträffar påtvingade bekännelser i TV sticker Kina, Iran och Belarus ut. Syftet är att ställa oliktänkande inför skampåle och tysta ned och skrämma alla kritiska och oberoende röster i sitt land.

De svenske förläggaren Gui Minhai och den svenske människorättsaktivisten Peter Dahlin tvingades ”erkänna sina brott” inför de kinesiska statliga tv-kanalerna långt före en dom. I svart skjorta och grå kofta och enligt manuskript tvingades Peter Dahlin, likt drygt ett hundra misstänkta personer i Kina, säga denna standardmening i TV: ”Jag har skadat den kinesiska regeringen och sårat det kinesiska folket. Jag ber uppriktigt om förlåtelse för detta och är ledsen över att det har inträffat.”

Peking-regimen använder systematiskt medier för regisserade, falska och förödmjukande erkännanden. Den misstänkte blir därmed dömd av allmänheten före – och ibland istället för – en rättegång. Riggade erkännanden och inspelningar förbereds av poliser, och säkerhetstjänstsfolk, professionella journalister och fotografer. Alla dessa hjälps åt att presentera en misstänkt person som ”skyldig” för de kinesiska tv-tittarna i det gigantiska landet. Statligt sanktionerat manus presenteras som ”journalistik”.

Trots att det de kinesiska TV-kanalerna begår brott i strid mot internationella regler tillåts dessa kanaler sända internationellt ändå. I augusti bötfälldes Star China Media Limited (SCML), som kontrolleras och ägs av Peking-regimen samt äger tv-bolaget CGTN, med en miljon kronor av den brittiska mediemyndigheten Ofcom ”för att ha kränkt Gui Minhais privatliv” genom att sända tvångsbekännelser av Gui Minhai, i januari 2016 och februari 2018.

Även Belarus despotiska regim ägnar sig åt att kränka människor i TV i bästa sändningstid utan att en dom har avkunnats. Den regimkritiske journalisten Raman Protasevitj och hans flickvän greps på flygplatsen i Minsk i maj i år efter att Belarus president Aleksandr Lukasjenko gav personligen order om att, med ett militärflygplan av typen Mig-29, tvinga ned ett Ryanairplan. Några dagar senare tvingades en chockad Raman Protasevitj att göra en så kallad ånger-bekännelse i TV.

Men det land som är anfader till påtvingade ”bekännelser” i tv är Iran.

Nya skampålen: Ministeriers webbplatser

Ryssland och Azerbajdzjan föredrar andra metoder för att demonisera, misskreditera och kreditera kritiker. Sedan nyår uppdaterar ryska justitiedepartementet varje fredag en lista över så kallade ”utländska agenter” inom media.

Alla som nämns i denna lista måste inleda alla sina inlägg i sociala medier, tidningar och publikationer med stora bokstäver ”DETTA MATERIAL HAR SKAPATS OCH SPRIDS AV UTLÄNDSK MASSMEDIA ELLER RYSK MEDIA SOM JURIDISKT BETRAKTAS SOM EN UTLÄNDSK AGENT.”

Azerbajdzjans utrikesdepartement har inte en sådan text för oliktänkande men har hittills förklarat 1 040 utländska medborgare, främst journalister, politiker, akademiker och kulturarbetare som persona non grata för kritiska uttalanden eller ”olovliga besök” i vissa territorier. I den azeriska svarta listan finns även fem svenska medborgare.

Spionprogram är ett annat smutsigt verktyg som många länder använder sig. I somras uppdagades att många stater köpt spionprogrammet Pegasus för mobiltelefoner, utvecklat av det privata israeliska övervakningsföretaget NSO. Stater som Mexiko, Azerbajdzjan och Marocko hade lovat företaget att använda tekniken i kampen mot terrorism eller grov brottslighet men i själva verket övervakades journalister, politiker och aktivister runt om i världen.

Nära 50 000 telefonnummer har avlyssnats med hjälp av detta spionprogram, enligt källor.

Och viktigt att påminna att svenska telekomföretaget Ericsson sålde avancerad kommunikationsteknik som används för att spåra upp och avlyssna oppositionella, till diktaturen Syrien, redan under inledningen av inbördeskriget.

Interpol-efterlysningar

Men ett förfarande som verkligen förpestar livet för många yttrandefrihetsvänner som flytt sina förtryckare är utan tvekan de internationella Interpol-efterlysningarna.

På falska grunder anklagas oskyldiga journalister, oliktänkande och yttrandefrihetskämpar att vara terrorister, mördare, bankrånare med mera. Turkiet utfärdade till exempel i ett enda slag 60 000 Interpol-efterlysningar efter kuppförsöket 2016. Turkiets agerande har lett till medvetenheten om att Interpol utnyttjas cyniskt av yttrandefientliga stater varför myndighetens tjänstemän i Lyon börjat skilja ”yttrandefrihetsbrott” från ett vanligt kriminellt brott men det är fortfarande alltför många som jagas i onödan av Interpol.

Kriminella nätverk och maffia

Det finns olika grader i helvetet: Yttrandefrihetsfientliga stater ägnar sig åt främst år frihetsberövanden och skapar en atmosfär av skräck och självcensur. Men kriminella nätverk, som inte sällan samarbetar med stater, mördar journalister på löpande band. Symbiosen mellan drogkarteller och korrumperade politiker, som inte vill att journalister bevakar deras kriminella aktiviteter, har lett till att Mexiko är ett av världens farligaste länder för journalister.

Under de senaste tjugo åren har fler än hundra journalister dött eller försvunnit spårlöst. Inte en enda av mördarna har fått straff. Den i Sverige flera gånger belönta journalisten, författaren och människorättsaktivisten Lydia Cacho tvingades leva med livvakter så fort som hennes bok ”Maktens slavar” (2011), som handlar om trafficking och pedofilnätverk med kopplingar till inflytelserika makthavare i Mexiko, lämnade tryckpressarna.

Jag fick möjlighet att träffa Lydia Cacho tillsammans med den italienska journalisten Roberto Saviano när de mottog Olof Palmes Internationella fredspris i Stockholm 2011. Synen av de båda tillsammans påminde mig om en annan journalist som tidigare fått samma pris: Anna Politkovskaja. Hon mördades i oktober 2006 , med stor sannolikhet på order från Kreml. Sedan femton år tillbaka lever Saviano med poliseskort efter att hans bok bestsellern ”Gomorra”, som avslöjar neapolitanska maffian Camorras verksamhet, inte föll i god jord hos den granskade maffian.

I somras mördades Hollands motsvarighet till Leif G Persson, den oerhört skicklige grävande journalisten och kommentatorn, Peter R. de Fries på öppen gata i Amsterdam av maffian.

Den slovakiske journalisten Ján Kuciak, känd för sina avslöjanden om kopplingar mellan italiensk maffia och högt uppsatta slovakiska politiker och affärsmän mördades hösten 2018 i Bratislava tillsammans med sin flickvän.

Islamistiska och nazistiska terrororganisationer

Förutom stater och kriminella nätverk kommer hoten mot yttrandefriheten även från våldsbejakande islamistiska terrorrörelser som Islamiska staten (IS) och Al Qaida och nazistiska organisationer. Trots att det gått sju år skakar jag fortfarande inombords när jag tänker på hur IS halshögg den amerikanske journalisten James Foley. Listan på islamistiska terroristers kidnappningar av journalister är lång, men jag kan inte låta bli att nämna kidnappningen av de svenska journalisterna Magnus Falkenhed och Niclas Hammarström i Syrien.

Under åren som jag höll i tidningen Expo tillsammans med den nu bortgångne antirasisten, journalisten och Millennium-författaren Stieg Larsson hotades vi båda ofta. Brev och email med raden ”Det finns kulor för dig” var inte ovanliga. Men de som betalade ett högt pris för kartläggningen av nazistiska organisationer var två före detta Expo – journalister som en vacker junidag 1999 utsattes för en bilbomb i Nacka i Stockholm tillsammans med parets då åttaårige son. De fick mycket allvarliga skador. Att jag inte ens drygt 20 år senare vågar skriva dessa grävande journalisters namn är också symptom på hur illa det har blivit för yttrandefriheten. Några månader senare besköts jag i en av mina lägenheter i Stockholm. Jag klarade mig oskadd. Medan jag råkade gå på glasskärvorna den där hemska novembermorgonen bestämde mig att arbeta för yttrandefriheten.

Men frågan är om många har förstått allvaret i hoten mot vår yttrandefrihet runt om i världen, inte minst i Sverige.
Och om vår yttrandefrihet är lika stark som idag om tjugo år.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook