Mänskliga mirakel

Kyrkan Du behöver inte vara troende för att uppskatta kyrkan. Folkkyrkan är en fin blomma för många, och blommor behöver omsorg. Därför är det dags att bry sig om kyrkovalet, skriver Ingemar Olsson.

Polisbilar är världens snabbaste bilar. Det trodde jag som barn. Jag var inte ensam om den tron, vi var flera barn på vår gatstump som trodde att polisbilar är snabbast. Kanske handlade vår tro om att vi ville att rättvisan skulle vara överlägsen och stark.

På nåt sätt fick vi reda på hur det verkligen förhöll sig, och vi övergav tron på polisens snabba bilar. Det var nog inte dramatiskt. Inte rämnade världen, när vi slutade tro.

Ibland är tro ganska oskyldig och lätt att lämna. Ibland är tron stark och bergfast. Oavsett om tron är svag eller stark så betraktas tro som en personlig angelägenhet i vår tid och i vårt samhälle. Och det finns stora fördelar med att tro har blivit en personlig angelägenhet. Det ger viss frihet att du får tro vad du vill. Man säger: Aha, du tror så, intressant. Sen pratar man om annat.

Friheten i att tro och det personliga i tron gör att det finns en lång skala av olika slags tro. Vi har ateister. Vi har nyandliga av olika slag, som tror på ”Något”, kanske en kraft. Och så vidare i en lång skala.

Nackdelen med att tro blivit en personlig och enskild angelägenhet är väl att den inställningen kan leda till likgiltighet inför andras tro. Återigen, man säger: Aha, du tror så, intressant. Sen pratar man om nåt annat.

Till exempel: I Sverige är majoriteten med i folkkyrkan. Men bara en minoritet bryr sig om att rösta i kyrkovalet. Det kyrkoval som är i höst. Det val som du kanske får rösta i som medlem i folkkyrkan, men sällan tänker på.

Ändå, mitt i det personliga förhållningssättet, så ser jag anledningar att bry sig om kyrkovalet. Kyrkan är en av få institutioner i vårt land som inte drivs av ekonomisk vinning enbart. Och där allt inte mäts i pengar, insats och utfall.

Jag avlades i en hotellsäng i Göteborg, utom äktenskapet. Efter födseln kom inga som helst tre vise män till mig. Bara en ensam kvinna.

Min relation till kyrkan är relativt ointressant, förutom starten. Jag avlades i en hotellsäng i Göteborg, utom äktenskapet. Efter födseln kom inga som helst tre vise män till mig. Bara en ensam kvinna: Mormor var först. Sedan döptes jag, men inte i kyrkan, för inne i kyrkan ville man inte döpa en som var född utom äktenskapet. Jag hade ju ogifta föräldrar. Som oäkting fick jag inte döpas i gudens hus, utan i prästens bostad, intill kyrkan. Så jag bjöds alltså till kyrkans ”gemenskap” ganska så motvilligt. Jag fick armbåga mig in, redan som bebis. Jag har bara råkat vara kvar.

Nyligen var det ett inslag om religion i Trevor Noahs  The Daily Show i amerikansk teve. Programmet skildrar amerikansk vardag med viss humor. Dödar ni inte varann, frågade journalisten. Inslaget handlade något som kallas TriFaith. I ett och samma kvarter samlar TriFaith tre religioner, islam, judendom och kristendom.
Liknande företeelse finns även i Sverige. Det har uppmärksammats i media. Att förena tre religioner i samma andetag.
Så ibland kan religion spränga gamla gränser och bryta tabun. Sånt kan hända när religion inte bara är personlig utan ser omvärlden, i nytt förstående ljus.
Det är väl såna andetag av liv som gör att jag röstar i kyrkovalet. När kyrkan öppnar sig. En människas tro kan vara privat, men världen är inte privat.

Som vuxen har jag sett vilken betydelse kyrkan kan ha för många människor. För troende och icke troende. Jag tror kyrkans betydelse är unik.

Visserligen var det motvilligt när kyrkan tog emot mig som barn. Men kyrkan är vanligen mer öppen. Och visserligen är kyrkorna på vanliga söndagar inte särskilt fulla. Men vid särskilda tillfällen kan kyrkan bli en samlingsplats för väldigt många människor.

Folkkyrkan är öppen. Det vill jag stötta. Så oavsett hur tro är för mig personligen, så har folkkyrkan en viktig roll i minst två livssituationer:

• Plats och möte vid tröst. Vid kriser söker sig många till folkkyrkans lokaler och kyrkans folk. Riksexempel på det är Estonia, Tsunamin, och vid lokal sorg och olycka. Vid ett tillfälle upplevde jag detta på riktigt nära håll. Det var på en liten ort när en viktig arbetsplats skulle läggas ned. Många jobbade på arbetsplatsen, andra människor var bundna till eller beroende av arbetsplatsen på olika sätt.
  Nedläggningen var en katastrof för alla i bygden. Deras situation slogs sönder. I chocken som följde på beskedet, vart vände sig människor? Inte är svaret att de sorgsna och chockade människorna gick till facket. Eller till politiska partier. Fack och partier klarar kanske inte av att ge folk vad de behöver i sådana situationer. Svaret är att människor gick till kyrkan. Kyrkan blev stället att samlas och möta varandra. Kyrkan var platsen att ta hand om varandra. Där fanns platsen att få tröst, kanske utan krav eller skuld. Kyrkan uteslöt ingen. Kyrkan stod öppen. Inte av ekonomiska skäl, eller egoistiska skäl. Den bara fanns. Och den rollen finns överallt där folkkyrkan finns. Oavsett tro eller ateism hos de som behövde tröst.

• Hela livet. Jag kan nästan inte tänka mig någon annan organisation i landet som tar hand om hela livet och i stort sett människors alla känslolägen. Från en människas födsel till hennes död (och efter döden, för den som önskar tro). Kyrkans förmåga är återigen unik. Andra organisationer tar hand om människan som anställd, eller politisk, eller sjuk, eller som försäkringstagare, eller nåt. Men den svenska folkkyrkan möter alla som vill och behöver. Den mäter dig inte.

Och till skillnad från andra organisationer i samhället så kan folkkyrkan möta personer vid olika känslobehov: i sorg, chock, glädje, desperation. You name it. Den kan lyssna, trösta och utan krav. Det är en självklarhet som är unik och finns inte bland andra organisationer.

Inget av detta gör kyrkan primärt för att tjäna pengar. Här räknas inte ekonomiskt ditten och datten. Kyrkan pratar inte om resultatutfall.

Man kan förstås kritisera kyrkan för många saker. Kyrkan har varit ett gubbvälde, den har predikat fruktan, sett människan som totalt överlägsen naturen. Så kyrkan ska inte förskönas. Den har inte enbart varit ett föredöme.

Men just därför röstar jag. Kyrkan kan fortsätta utveckla sin humanistiska sida om den får fortsatt stöd till det. Och i vår tids kyrka finns även en ny respekt för natur och planet.

Risken är annars att kyrkan kan börja utestänga folk och begränsa vad kyrkans folk ska ägna sig åt.

För mig är folkkyrkan viktig främst av ett enda skäl: kyrkan är viktig för andra. En plats att ta hand om varandra, ge och få stöd, förhoppningsvis utan skuld och skam. Utan pengatvång.

Eftersom folkkyrkan betyder så mycket för så många så röstar jag. Man kan säga att jag röstar för att det är solidariskt. Eller för att hjälpa min ”nästa”.

Enligt min åsikt behöver man inte vara troende för att uppskatta kyrkan. Och de berättelser och myter som finns i Bibeln och andra religiösa urkunder behöver man inte tolka som religion – bibel-legendernas mening kan vara allmänmänskliga.

Ett exempel:
Bibel-legenden om brödet och fiskarna är klart välkänd, men lite repetition:
En massa människor hade samlats i en avlägsen trakt för att lyssna på förkunnelse. Dagen gick. Folk blev hungriga. På den här tiden fanns inga bilar, inga Uber Eats och sånt som kunde leverera käk.
Enligt storyn sa Jesus åt folk att sätta sig i grupper. Och bibel-legenden fortsätter med att Jesus därefter skulle ha hållit några bröd och fiskar och genomfört ett ”gudomligt underverk”. Han mångdubblade maten så alla kunde bli mätta och det blev mat i mängder över.
Mirakel och häpnad.

Med utgångspunkt i legenden om brödet och fiskarna har en sydafrikansk präst, Albert Nolan, berört frågan om mirakel och ingripanden från gudomliga krafter – och pekar på mer allmänmänskliga handlingar.

I korthet menar Nolan att förklaringar med ord som ”gudomligt ingripande” och ”gudomligt mirakel” kan vi klara oss utan. Det finns ett alternativt mirakel. Det alternativa miraklet är lika fint, vackert och viktigt. Och det kan beskrivas så här:
Folk satte sig i grupper. De tog fram sin mat och delade med varandra. Ett slags knytkalas.
I legenden gav, tog, delade människorna med varandra. Det visade sig att det fanns tillräckligt, och det blev över, när man delade. Albert Nolan vill visa att miraklet är mänskligt och ligger i människornas handlingar, och består av det vi gör för varann och med varandra. Miraklet är vårt mänskliga samspel.
Det vi gör i våra handlingar, tillsammans, med varandra och vår planet, i det skapas vackra mirakel. När människan bryr sig och delar, så finns det så det räcker åt alla. Så de potentiella framtida miraklen ligger i det vi gör med varandra, i våra handlingar tillsammans.
Vad blir resultatet efter knytkalas? Det blir alltid käk över.

Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig.

Älska din nästa så som dig själv.

Folkkyrkan är en fin blomma för många. Fina blommor behöver omsorg. Dags att bry sig om kyrkovalet.

***

Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook