Ledarstridernas vinnare (och förlorare)

HåkANS HÖRNA Håkan A Bengtsson skriver om händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången blir det fokus på partiledarskiften.

Det blev inte någon lång uppslitande partiledarstrid i Socialdemokraterna. Den här gången. Om inte något oförutsett inträffar, som att himlen trillar ned. Partiledarvalsprocessen var över redan innan den hade börjat. Manegen var väl krattad för Magdalena Andersson.

Det här med partiledarbyten i Socialdemokraterna har varit rätt sällsynt i historien. Två partiledare har avlidit och en har mördats på posten (Branting, Per Albin och Palme). Tre partiledare har avgått som statsministrar (Erlander, Carlsson och Löfven).
Göran Persson avgick efter valförlusten 2006, självmant, han hade då varit partiledare och statsminister i tio år.

Två S-ledare har i någon mening avsatts, eller åtminstone inte avgått av egen fri vilja.
Efter valförlusten 2010 markerade några kritiska partidistrikt att de inte längre hade förtroende för Mona Sahlin, varpå hon valde att lämna sin post.
Efterträdaren Håkan Juholt kastade in handduken, eller tvingades lämna sin post, efter bara tio turbulenta månader.

Men i stort har det varit mycket av kontinuitet. Det går dessutom en lång maktlinje i socialdemokratin från Tage Erlander som tillträdde 1946 till Ingvar Carlsson som avgick 1996 – femtio år!
Erlanders två efterträdare, Palme och Carlsson, skolades båda in statskonstens lärdomar som unga rådgivare i Statsrådsberedningen av just Erlander själv.
Men under ytan och bakom kulisserna har det förstås varit en hel del dramatik, och vissa interna partiinteriörer har inte nått ut till offentligheten förrän långt senare. Göran Persson efterträdde till exempel Carlsson trots att det mesta pekade på Mona Sahlin, redan den gången.

Många har undrat varför Stefan Löfven avgick just nu. Rör det sig om ett slags lex Mona Sahlin eller lex Håkan Juholt? Det vill säga att han eller partiet inte vill byta partiledare i opposition med risk för eller av rädsla för att partiet kan tänkas lotsa fram en helt oväntad kandidat?
Mikael Damberg och Ardalan Shekarabi har offentligen funnit skäl att berätta att de inte kandiderar. Från Magdalena Andersson har vi hittills inte hört någonting.
Om hon skulle säga nej har i varje fall Jan Emanuel Johansson (känd från Robinson och lite annat), deklarerat att han kan tänka sig att ställa upp som partiledare om han fick chansen. Hans vision är att ”få socialdemokraterna att bli socialdemokrater igen”. Det kan kanske vara en vinnande paroll, som förstås rymmer en hel del tolkningsmöjligheter. Noga besett är det förstås en av den politiska retorikens många tautologier. Eller på ren svenska: kaka på kaka.

Men jag borde ha anat att ett partiledarbyte var på gång. I varje fall när Magdalena Andersson hela tiden log  i TV-debatten mot Jimmie Åkesson i våras. Och när Stefan Löfven under en presskonferens mitt under regeringskrisen i somras verkade så avslappnad och lättad. Han till och med lattjade med journalisterna. Vi kanske bör ta honom på orden när han säger att beslutet togs i somras. Enough is enough.

Magdalena Andersson har redan outats som ”bulldozer” i SVTs Politikbyrån. Om detta vet jag inte mer än vad som står att läsa i medierna, på grund av brist på närmare kontakt med kandidat Andersson. Men det är förstås en klok politisk och allmänmänsklig strategi att bete sig juste mot alla och envar.
Det hindrar inte att politiker ibland måste ha hårda nypor och att det krävs ett mått av tävlingsinstinkt för att lyckas i branschen.
Margaret Thatcher kallades för Järnladyn. Och är (tyvärr) en av det senaste halvseklets mest framgångsrika politiker.
Jag frågade en gång en person som jobbat med Barack Obama, en politiker med ett välutvecklat mjukt munläder, hur han egentligen var som person. ”Well”, sa personen, ”he is a son of a bitch”.
Göran Persson kallades för HSB, Han Som Bestämmer.
Palme var inte alltid att leka med.
Fredrik Reinfeldt lät som en psykolog i TV men var en tuff maktspelare internt. Som när han attackerade dissidenter i Moderaternas riksdagsgrupp som inte ville stödja hans förslag om FRA. De utsattes för en brutal förnedring, något som kan liknas vid en politisk rättegång. Är någon av dem kvar i politiken?
Själv hade Reinfeldt en gång som MUF-ordförande riktat kritik mot bunkergänget i partiet och fick sig då en avhyvling av självaste Carl Bildt i samma riksdagsgrupp. Det man ”lär” sig som ung går igen som vuxen. Framgångsrika politiker ska förstås undvika att bete sig som skitstövlar. Men de kan inte heller vara för snälla. Om de vill överleva och vinna.

Men jag har också hört att den borgerliga regeringen som Reinfeldt ledde efter sitt tillträde 2006 var angelägna om att få bort Magdalena Andersson som då jobbade på Socialdemokraternas ekonomiska oppositionskansli. Hon ska ha identifierats som ”farlig” och erbjöds därför ett jobb på Skatteverket som hon tog, men återvände som bekant sedan till politiken. Och blir av allt att döma nu partiledare.

Stefan Löfven har pekat ut sin efterträdare med övertydlig pedagogik. Att kratta manegen för sin efterträdare är dock inget nytt. På valnatten 2014 avgick Fredrik Reinfeldt, och efter det försvann han från offentlighetens yta och lämnade över till Anna Kinberg Batra, som var ordförande i riksdagsgruppen och fick företräda Moderaterna redan innan hon valdes till partiledare. Det skiftet lyckades inte riktigt. Hon tilläts aldrig leda sitt parti i en valrörelse.
Ingvar Carlsson var inte lika explicit 1996. Men han hade lyft fram till Mona Sahlin till partisekreterare och sedan som sin ställföreträdare (vice statsminister) i regeringen. I valrörelsen 1994 hade de varit ett framgångsrikt radarpar. Och hon uppfattades av många som given. Innan Expressen började gräva i hur hon hade använt sitt jobbkreditkort och en del annat.

Det rådde inte heller tvivel om att Jonas Sjöstedt såg Nooshi Dadgostar som sin tronföljare. Visserligen var hon redan vice partiledare, men fick en mycket framträdande roll under Sjöstedts sista år som partiledare. Ibland undrar jag dock om Sjöstedt har avgått.
Alla kanske inte heller applåderar att han tio månader efter sin avgång kom med memoarer som dels kritiserar en och annan belackare i partiet, dels lyfter fram en egen unik insats för partiet.
Alla politiker vill och ska förstås skriva sin egen historia. Men när jag läser Allt kommer att bli bra, skriven tillsammans med pressekreteraren Jessica Nordh (som fortfarande jobbar kvar på partiet) slås jag av att Sjöstedt alltid varit en outsider i sitt parti. Och outsiders kan vara framgångsrika som partiledare. Om dom blir valda.

Ledarskiften innebär ofta att partierna väljer en annorlunda ersättare. En person med egenskaper som saknades hos företrädaren.
Efter lagledaren Ingvar Carlsson kom ”peka med hela handen”-Göran Persson. Och efter honom hans politiska antites Mona Sahlin, och därefter den expansive Håkan Juholt och efter honom den stabile förhandlaren Stefan Löfven. Och nu ”bulldozern” Magdalena Andersson?
Gösta Bohman var en mörkblå moderat som ersatte den lättviktige Yngve Holmberg, en ljusblå högerman med Kennedylook. Efter Bohman den trots sin uppväxt på Östermalm smått folklige Ulf Adelsohn som gillade en svängom i bastkjol. Sedan kom Carl Bildt som nog inte dansade så mycket men läste betydligt fler böcker. Bo Lundgren sedan, om någon minns honom, hade en kort stubin precis som Gösta Bohman. Som ersattes av den kontrollerade ensamvargen och amatörpsykologen Fredrik Reinfeldt. Och efter honom i sin tur hans främste politiske interna motståndare, Ulf Kristersson (om vi för ett ögonblick hoppar över Anna Kinberg Batra). Det är tur att vi människor är olika så det inte är samma typer som styr våra partier, och det här jävla landet.

Partiledarstrider och dramatiska slut är ändå rätt ovanliga. Thorbjörn Fälldins avgång i Centerpartiet var länge ett partitrauma. När påläggskalven Andreas Carlgren meddelade Fälldin att valberedningen inte tänkte föreslå honom till omval vid partistämman 1986 valde han att avgå omedelbart. ”Ske er vilja”, sa han och vände hem till Ramvik och sitt lantbruk. Han vägrade länge att besöka partiets stämmor; först när Maud Olofsson blev partiledare kom han tillbaka.
Hon stod ju närmare Fälldin politiskt än hennes föregångare. Ibland har jag misstänkt att han på något sätt genom sin dramatiska avgång formade ett slags dolkstötslegend som banade väg för det som sedan skulle komma tillbaka i Centerpartiet, långt senare. Men det är förstås bara en ren spekulation. Precis som min misstanke att Andreas Carlgrens karriär aldrig nådde partiledarposten, trots att han länge var partiets lysande stjärna, på grund av den där dramatiken.

I sin bok Gösta Bohman. Ett porträtt av en partiledare, lättade Lars Tobisson en del på förlåten från partiets inre och inte alltid så smickrande interna miljöer.
Gösta Bohman utmanade Yngve Holmberg efter valet 1970 då Moderaterna var nere på 11,5 procent. De flesta i den decimerade riksdagsgruppen stödde Bohman medan de anställda och den moderata pressen ville ha Holmberg kvar. I botten låg ett strategiskifte inom ungdoms- och studentförbundet, menar Tobisson: ”Intill nyligen hade de kritiserat partiet från vänster och bland annat manat till acceptans av välfärdsstaten och velat tona ned motståndet mot skattehöjningar.”

Detta var alltså inte bara ett partiledarskifte, utan ett slags regimskifte i Moderaterna som banade väg för det kommande ideologiska skiftet i vårt land. Bohman var när han valdes 60 år gammal och 70 när han avgick och Moderaterna hade blivit det största borgerliga partiet. Partiledarna var yngre när jag var liten. Och Moderaterna mer moderata.

På den extra partistämman som avhölls på Farsta gymnasium (bara en sådan sak!) vann Bohman med 132 röster mot 72. Detta var en unik händelse att en utmanare i en votering besegrade en sittande partiledare, sammanfattar Tobisson. Det blev också dramatik innan Bohman trädde tillbaka.
Tobisson berättar om ett internt möte innan Bohman hade avgått:
”Ulf Adelsohn hade valt en plats längst ned vid sammanträdesbordet i Schönfeldtska salen. Gösta uppfattade det som ett slags avståndstagande. Dessutom fick det till följd att Gösta hade svårt att höra vad Ulf sade.”
Uppenbarligen uppfattade han ändå något om att ”nu skulle nya vindar blåsa” och ”inga gamla sanningar fick lämnas oprövade”. Bohman gick i taket och ska ha stått i begrepp att meddela valberedningen att han var ”villig att kvarstå som partiledare, tills det fanns en efterträdare som nått erforderlig mognad”. Till sist övertalades han av familj och medarbetare att kasta in handduken. ”Mirakulöst nog kom aldrig denna förveckling till pressens kännedom”, skriver Tobisson. Förrän han själv lättade på förlåten drygt tre decennier senare.

En lärdom är kanske att Gösta Bohman inte var så bra på att lyssna och kanske inte hörde så bra, vilket visade sig när han inte kunde identifiera Internationalen.

Vi får se hur det går med berättelser om valet av Håkan Juholt och om hans avgång. Jag noterade att inte en enda person överhuvudtaget vill uttala sig om saken i Tom Alandhs SVT-dokumentär om Juholt. Det kanske är för tidigt, helt enkelt. Eller för känsligt. Det närmaste vi har är uppgifterna i Tommy Möllers och Margit Silbersteins bok ”En marsch mot avgrunden. Socialdemokratins svarta år”, om den sista dramatiken i valberedningen:
”Thomas Östros och Mikael Damberg får sex röster tillsammans, Juholt får fem. Östros och Dambergs anhängare kunde ha gått samman om de fått lite tid. Men allt ska gå fort. Folk blir förbannade, några vill lämna mötet. Men Berit Andnor (ordförande i valberedningen, min anm.) är kallt stål. En presskonferens är redan utlyst.”

Det finns säkert fler bilder av vad som hände när Juholt först valdes och sedan avgick. Men något direkt från någon av hästarnas mun har vi inte hört än.

Vi får nog vänta ett tag. Tobisson berättade efter 30 år. Sven Andersson dröjde i 34 år innan han i boken Per Albins tid berättade vad som hände när Tage Erlander valdes till partiledare.
Per Albin dog som bekant hastigt 1946. Sven Andersson själv hade en central roll som partisekreterare. Då var det verkligen intern turbulens och hård maktkamp i socialdemokratins inre kretsar. Gustav Möller såg sig som den självklare efterträdaren, han hade arbetat sida vid sida med Per Albin i fyra decennier. Men många i partiledningen var skeptiska och lyfte fram Tage Erlander, inte minst Ernst Wigforss som själv hade kunnat vara en möjlig partiledarkandidat.
I partistyrelsen vann Erlander med 15 röster mot tio. I riksdagens förtroenderåd vann Möller med 10 röster mot 5. Men i hela riksdagsgruppen vann Erlander med 94 mot 72. Det avgjorde saken.
Sven Andersson skriver: ”Sedan styrelsen uppdragit åt Erlander, Möller och mig att skriva en kommuniké om valet, blev vi ensamma. Möller anklagade oss för att ha organiserat en kupp mot honom. Det gick inte att blidka Möller. Tage Erlander var upprörd och skakad.”
Till saken hör att Erlander hade varit Möllers statssekreterare.

Möller ratades eftersom många ville ha ett generationsskifte och någon som kunde sitta länge. Men man anar också att det kan ha handlat om Möllers personlighet. Och möjligen om hans hustru Else Kleen, som var en stridbar offentlig person. Kleen dömdes bland annat för förtal efter att ha kritiserat fängelseledningen på Långholmen för inhuman behandling, förmodligen helt korrekt, så såg lagstiftningen för förtal ut på den tiden. Hon satt en kortare tid på just Långholmen samtidigt som Möller var socialminister. Han ska ha smugglat in vin till sin hustru under fängelsetiden.

En person sa, skriver Sven Andersson: ”Hade det bara gällt Gustav skulle jag inte tveka, men jag tror inte att partiet klarar att ha Else däruppe på toppen. Det blir bara nya skandaler”. Andersson själv förnekade att just det ska ha spelat någon roll i sammanhanget.
Men Möller hade ett starkt stöd, och skriver Andersson: ”Skulle valet av partiledare skett genom omröstning bland partiets medlemmar är jag övertygad om att Gustav Möller hade blivit vald.”

Politik är det möjligas konst. Men inte alltid en behaglig verksamhet.

Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen och ingår i Dagens Arenas ledarredaktion