ledare Helgens tyska val påminner om att vägen till regeringsmakten går via koalitioner och kompromisser. Särskilt i vår mer fragmentiserade politiska tid.
Socialdemokratiska SPD var valets främsta vinnare och blev största parti för första gången på länge. Men det är inte givet att Olaf Scholz kommer att leda Tyskland de kommande fyra åren. Den frågan avgörs ytterst av de två andra möjliga koalitionspartierna, liberala FDP och De gröna. Kanske väljer de i stället att stödja Kristdemokraterna? Makten över politiken har spridits ut på fler när nya partier har tillkommit.
Det skulle i så fall inte vara första gången som det största partiet ställts utanför regeringsmakten i Tyskland. I det västtyska förbundsvalet 1976 erhöll Unionen mellan de två tyska kristdemokratiska partierna CDU och CSU 48,6 procent av rösterna. Socialdemokratiska SPD landade på 42,6 procent, alltså mer 6 procentenheter lägre. Ändå kunde Helmut Schmidt sitta kvar som kansler och fortsätta koalitionen med det då socialliberala partiet FDP, som med sina 7,9 procent fällde avgörandet.
SPD och FDP utgjorde en majoritet. Två slår alltid den tredje i politiken. Tills FDP några år senare bytte sida och gav makten till CDU.
FDP har historiskt sett ofta suttit i regeringar och lutat både åt höger och vänster och i praktiken vid flera tillfällen agerat kanslermakare.
I takt med att det partipolitiska fältet har fragmentiserats och gamla blockgränser blivit mindre knivskarpa är detta allt mer politikens vardag. 1976 fanns det tre partier att tala om i Tyskland. Nu finns sex partier i förbundsdagen. (Dessutom tillkommer i år ”Südschleswigscher Wählerverband” med en ledamot som representerar den danska minoriteten i norra Tyskland. Partier som företräder nationella minoriteter är sedan 1955 undantagna från förbundsdagens femprocentsspärr.)
Vem vill lättvindigt överge sina ideologiska käpphästar?
Samma sak gäller Sverige. Från fem partier har vi för tillfället åtta partier i riksdagen. I Tyskland har de två stora partierna, Socialdemokraterna och Kristdemokraterna, numera bara 50 procent av väljarkåren bakom sig, mot 90 procent på 1970-talet. På tyska kallades de för ”Volksparteien”, eller med en anglosaxisk term ”catch all”-partier. Det blir allt svårare för de politiska partierna att härbärgera breda sociala och ideologiska väljarkoalitioner. Nya partier har lyckats ta väljare, frågor och perspektiv från de tidigare stora partierna. Eller annorlunda uttryckt: väljarna har spritt ut sig på flera partier och vi har fått ett mer differentierat politiskt smörgåsbord. Så även i Tyskland.
Dessutom röstade så många som 8,7 procent på partier som inte ens kom i förbundsdagen (och detta är en synnerligen brokig skara). Särskilt de socialdemokratiska partiernas strukturella försvagning har under senare tid uppmärksammats som ett uttryck för den här politiska megatrenden. Men även de tyska kristdemokraterna har förstås fått sin släng av sleven. Och i helgen noterade CDU/CSU, som varit Tysklands stabila maktparti, sitt sämsta valresultat någonsin.
Detta betyder att förmågan att sy ihop ibland oheliga allianser med ett eller flera partier numera avgör vem som tar regeringsmakten. Se bara på Sverige. Men det är varken lätt eller okomplicerat. Det blir svårare att bilda regeringar, vilket vi har flera exempel på i en rad europeiska länder. Det kan ta månader och ibland år innan en fungerande regering kan komma på plats! Vem vill lättvindigt överge sina ideologiska käpphästar?
Ett undantag i Europa är möjligen Finland som har en vana vid koalitioner i de mest oväntade kombinationer.
Det finns tre förlorare i det tyska valet. Kristdemokraternas tillbakagång är förstås monumental. Högernationalistiska AfD backade men stärkte sin ställning i östra Tyskland och blev största parti i flera delstater. Die Linke tappade nästan hälften av sina väljare, förslagen om NATO-utträde som skulle ersättas av en allmän säkerhetspakt (även med Ryssland!) och att lägga ned underrättelsetjänsten avskräckte nog många väljare – ja, det flög inte. Valet har tre vinnare: SPD, FDP och De gröna. Det logiska är väl därför en så kallad trafikljuskoalition bestående av rött, gult och grönt.
Men det är alltså inte givet. Det är talande att Liberalerna och De gröna först ska samtala på tu man hand för att diskutera saken. Dessa två partier står förstås långt ifrån varandra och har säkert en hel del att reda ut. Men det är också uppenbart att de kommer att ställa hårda krav för att ingå i en kommande regering. Vilket illustrerar ett större maktskifte i politiken, där de mindre partierna får mer makt och inflytande i det allt mer fragmentiserade partisystemet. Och det är inte säkert att de väljer SPD. Olaf Scholz förhandlingsläge försämrades också när Die Linke gjorde ett så dåligt val, de rödgrönröda har helt enkelt inte tillräckligt många mandat för att kunna utgöra en möjlig regering. Detta var kanske inte SPDs förstahandsval i och för sig, men det var ett kort Scholz säkert gärna hade haft kvar i rockärmen.
CDU har förstås ett ännu ett sämre förhandlingsläge. Mer en fjärdedel av väljarna har övergivit kristdemokraterna. Kanslerkandidaten Armin Laschet har misslyckats kapitalt och ifrågasätts redan. Själv säger han sig beredd att ställa sig i ledningen för en regering, närmast ”till vilket pris som helst”. Det är förmodligen hans sista halmstrå, om han inte lyckas lär han avgå eller avsättas som partiledare inom kort. Är det mer tilltalande för FDP och De gröna att stödja ett försvagat parti som CDU som verkar synnerligen kompromissvilligt?
SPD har högre svansföring efter sin stora valframgång och har fått nytt självförtroende efter många år av moralisk och väljarmässig kräftgång.
I valet 2005 skilde det bara en procentenhet mellan Angela Merkels kristdemokrater och Gerhard Schröders socialdemokrater. Under valnatten visade Schröder tydligt och arrogant den gången att han ville regera vidare. Så blev det inte. 16 år senare, när Angela Merkel lämnar, upprepas historien, fast omvänt.
Den här gången år SPD lite större än CDU. Det logiska är förstås att Olaf Scholz tar hand om kanslerposten. Men politiken är inte logisk i alla lägen. Och det är numera fler partier som vill ha ett finger med i spelet, och som har möjligheter att ställa krav.
Man ska i och för sig inte utesluta att SPD och CDU tröttnar på alltihop och bildar en ny stor koalition, i så fall SPD-ledd och med svagare parlamentariskt underlag än tidigare.
Dagens regeringsbildare har en betydligt svagare bas än fordomdags.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
