fredagskrönikan Med filmen om Sparks lär bröderna Mael äntligen få sitt fulla erkännande. Det är en tröst för alla som kämpar på, tycker Jonas Nordling.
Under mina studier av Serie-Magasinets insändarsidor häromåret återfann jag oväntat många hyllningar till det amerikanska bandet Sparks. Var de verkligen så stora? Minns inte de flesta dem som ett glamrockens one-hit-wonder? Alla har åtminstone hört deras hit This Town Ain’t Big Enough for Both of Us, men kanske inte mer än så. Men så ser jag ett klipp från en kaotisk konsert 1975 och inser att de var galet stora. För en kort period. Därefter har de visserligen fortsatt kämpa på, men mer som kult än som popstjärnor.
När Edgar Wrights dokumentär The Sparks Brothers har svensk premiär nästa vecka så lär dock förhoppningsvis fler få upp ögonen för bröderna Ron och Russel Mael. Wright motiverar sin film med att Sparks är det största och mest inflytelserika band som aldrig fått en dokumentär; att det krävs en film för att få en ordentlig bild av alla de påverkat under deras 50-åriga karriär, samt att bröderna Mael förtjänar att hyllas medan de fortfarande lever. Det är en tanke lätt att sympatisera med.
Min relation till Sparks är antagligen rätt typisk. Jag fick aldrig något grepp om deras stil. Framför allt kändes Ron Maels bistra uppsyn och underliga mustascher lite väl udda. Sparks har därför i första hand dykt upp intill någon annan artist som jag uppskattat. Jag upptäckte dem exempelvis genom deras samarbete med Giorgio Moroder, som gav ett av discoerans bästa album.
Jag noterade även att min dåvarande husgud Paul McCartney klädde ut sig till Ron Mael i videon till Coming up; jag älskade Singing in the Shower (och framför allt videon) som bröderna några år senare gjorde med franska duon Les Rita Mitsuoko.
Och jag såg hur mina gamla hjältar i belgiska elektronikpionjärerna Telex fick välkommet kreativt motstånd när de började hänga med bröderna Mael på 80-talet. En händelse som Dan Lacksman och Michael Moers beskrev väl i Martyn Wares podcast Electronically Yours nyligen.
Många tycks helt enkelt blivit bättre i bröderna Maels sällskap. Kanske bäst illustrerat genom Franz Ferdinands pånyttfödelse i det gemensamma projektet FFS.
FFS:s Johnny Delusional är inte bara en av 2000-talets bästa låtar, den har också en video och ett budskap som är precis så mångbottnat och kusligt vältajmat som tycks vara Sparks signum. Eller vänta, tajming är kanske inte deras signum. För bröderna Mael har samtidigt varit allt annat än vältajmade. De tycks tvärtom ofta gjort helt fel saker, och varit långt från det som känts rätt för stunden. Likväl har de fortsatt med sina experiment, med en imponerande tro på det de sysslar med. Till slut hinner omvärlden att förstå vad de sysslar med, och efter 25 album med skiftande kvalitet så får det ända sägas att de dessutom har samlat ihop till en imponerande låtkatalog.
Förhoppningsvis får Edgar Wright rätt angående effekten av hans film, bröderna får äntligen det erkännande de förtjänar. De verkar vara trevliga, intelligenta och ha en viss självdistans. Wright har en egen förklaring till vad som lockar oss med Sparks, deras avancerade texter till trots så handlar deras låtar oftast om att vilja ha det du inte kan få. Vilket alla naturligtvis kan känna igen.
Det är inspirerande om bröderna Mael nu får sitt slutliga genombrott i breda folklager. När sånt sker är det alltid trösterikt för oss som kämpar på med något som vi tycker fler borde bry sig om. Det finns hopp för alla, till slut är det någon som ser dig.
Jonas Nordling är chefredaktör och utgivare för Dagens Arena
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
