Målet får inte helga medlen

Krönikan Inget politiskt mål kan vara så viktigt att socialdemokratin bidrar till att ytterligare normalisera det parti som är det yttersta hotet mot vanligt folks trygghet och välfärd, skriver Veronica Palm.

Jag satte morgonkaffet i halsen när jag såg rubriken ”SSU: Sök stöd hos SD för att höja pensionerna.” När hostan lagt sig högg det ändå i trakten runt hjärtat. Hur kan världens bästa ungdomsförbund göra något som genererar en sådan rubrik? I hopp om ett missförstånd klickade in på Expressens debattsida och läste texten med stigande besvikelse.

Sverige har idag 200 000 kvinnor som klassas som fattigpensionärer, som har mindre än 12 000 kronor att röra sig med efter skatt. Och de är bara toppen på ett isberg av knapp ekonomi för våra äldre. Pensionerna är för låga helt enkelt. Det är naturligtvis katastrofalt att vi behandlar de som jobbat och byggt upp vårt välstånd så illa. Pensionerna måste höjas. Även om regeringen tar viktiga steg så måste takten öka.

Med det sagt, får inte målet helga medlen. Sverigedemokraterna är inte som vilket annat parti. De bildades så sent som 1988 av skinnhuvuden från Bevara Sverige Svenskt (BSS) och nazister från Nordiska Rikspartiet (NRP). En av de äldre grundarna hade varit frivillig i Waffen-SS. Det var i den miljö som dagens ledande Sverigedemokrater valde att gå med till partiet. Sedan bytte de bomberjackor mot kostymer och putsade på fasad och retorik. Idag är de ett än farligare parti som underminerar demokratiska rättigheter och yttrande- och pressfriheter var helst de får chans.
Samtidigt fortsätter det poppa upp öppen rasism hos deras företrädare, för det är rasismen som är partiets grundstomme. Det betyder dock inte att alla som röstar på Sverigedemokraterna är rasister. Precis som andra högerextrema partier blandar de sin politik med populism, spär på politikerförakt och skarvar med sanningen för att kunna peka på enkla lösningar.

Det är inte snyggt när en medelålders tant kritiserar ungdomar som tar ut svängarna. Jag brukar verkligen undvika det.

Inget politiskt mål kan vara så viktigt att socialdemokratin bidrar till att ytterligare normalisera det parti som är det yttersta hotet mot vanligt folks trygghet och välfärd.

Jo, jag kan läsa mandatfördelningen i riksdagen och vet mer än väl att det inte finns en majoritet för en socialdemokratisk politik. Då är det himla bra att socialdemokratins paradgren är att finna fruktbara kompromisser. Det är en del av partiets själ att hellre ta några få steg framåt än att helt lämna walkover och ägna sin tid åt att skriva renläriga reservationer. Januariavtalet är det senaste exemplet och det finns många i historien.

Ett samarbete sker i frågor där det går att hitta en samsyn eller kompromiss, även om partierna har diametralt olika åsikter i andra frågor. Det ligger i sakens natur och är en förutsättning. Just därför är det helt avgörande att veta var gränsen går, och gränsen för kompromisser går strax innan tröskeln in till Sverigedemokraternas partihögkvarter.

Nej. Det är inte snyggt när en medelålders tant kritiserar ungdomar som tar ut svängarna. Jag brukar verkligen undvika det. Tvärt om försöker jag hålla mig alert genom att sätta mig in i den verklighet våra unga lever i. Deras liv kantas av otrygga anställningar, katastrofal bostadsbrist, en skola som pressar och sorterar bort, ökad psykisk ohälsa, institutionaliserad och ogenerad rasism, växande klassklyftor och rättmätig oro för den eskalerande klimatkatastrofen.

Det finns många goda skäl för unga att tänka nytt och kräva radikal förändring, men att söka samarbete med ett rasistiskt och i grunden neo-fascistiskt parti är inte bara fel väg. Det är en farlig väg för den rörelse som vill motsatsen, som vill ökad jämlikhet, frihet och solidaritet.

Veronica Palm är f d riksdagsledamot för S, och beskriver sig själv som ”Feminist, antirasist och mycket snällare än somliga tror”