söndagskrönikan Hur mycket ska politiker lyssna på forskningen när politiken utformas? Det är en ständig fråga som brukar leda till spänning. I synnerhet mellan nationalekonomer och folkvalda, skriver Anders Jonsson.
När Socialdemokraterna av allt att döma kommer att få en ekonom från Handelshögskolan som partiledare blir frågan om relationen mellan forskning och politiken åter högaktuell. Särskilt som Magdalena Andersson sannolikt även blir statsminister, åtminstone fram till nästa val.
Hon är en utpräglad akademiker som levt med den ekonomiska forskningen i hela sitt liv. I den meningen har hon stora likheter med sin föregångare som finansminister, Anders Borg (M). Man kan nog också säga att deras retorik och politik fram till pandemin varit snarlik, med betoning på överskottsmål och att samla i ladorna. Krisen i början av 1990-talet satte djupa spår.
Men kanske visar just hur det gick till när Sveriges ekonomi spårade ur i början av 1990-talet att politiker inte ska lyssna allt för mycket på den ekonomiska forskningen.
Politik kommer aldrig att bli rationell
Lars Calmfors, professor emeritus i nationalekonomi och en av de ekonomer som deltagit flitigast i den offentliga debatten de senaste 40 åren, har skrivit en intressant bok där han summerar sitt ekonomliv.
Titeln Mellan forskning och politik (Ekerlids förlag) beskriver väl det Calmfors ägnat en stor del av sin gärning åt. I en tid när många nationalekonomer blivit väldigt specialiserade och otillgängliga med sina matematiska beräkningar har Lars Calmfors tagit ett bredare perspektiv på ett hyggligt begripligt sätt.
Han är ingen som sticker under stolen med sin egen betydelse, men han kan också idka självkritik. Sålunda slår han fast att en orsak till att 1990-talskrisen blev så långvarig var att ekonomerna nog var ”alltför framgångsrika med att sälja in de normpolitiska idéerna.”
Det ledde till att det tog längre tid innan politikerna insåg att det var kört och att den fasta kronkursen måste överges. Inte ens en ränta på 500 procent hjälpte. Att krisen drog ut på tiden ledde till allt för många arbeten slogs ut och till en kraftig ökning av arbetslösheten.
Om politikerna inte lyssnat så mycket på ekonomerna och följt det brittiska exemplet och låtit valutan flyta fritt långt tidigare hade inte arbetslösheten ökat lika mycket.
Men det finns exempel på motsatsen också. Lars Calmfors var ordförande i EMU-utredningen som kom fram till att Sverige inte skulle gå med i EU:s valutaunion när den startade 1999. Sedan sa ju en klar majoritet av befolkningen också nej till EMU i folkomröstningen 2003. Med tanke på de kriser som euroområdet gått igenom är det nog få som idag beklagar att Sverige inte gick med.
Mot den bakgrunden är det intressant när Lars Calmfors beskriver vilka påtryckningar han utsattes för från tjänstemän och politiker i finansdepartementet. De ville absolut inte att utredningen skulle komma med en tydlig rekommendation. Orsaken tror Calmfors var att det inom finansdepartementet fanns en stark vilja att Sverige skulle ansluta sig till EMU. Han struntade dock i påtryckningarna och rekommenderade motsatsen och bidrog därmed till att Sverige avstod.
Förenklat kan man alltså säga att det blev fel råd under 1990-talskrisen och rätt vad gäller den europeiska valutaunionen. Ska man då formalisera ekonomernas rådgivning till politiken? I så fall hur tungt ska de råden väga?
När Anders Borg tillträdde som finansminister efter valet 2006 inrättade han det Finanspolitiska rådet med Lars Calmfors som ordförande. Rådet som tillträdde våren 2007 skulle i efterhand utvärdera regeringens ekonomiska politik.
Det tog hus i helsicke redan från början. Lars Calmfors beskriver i sin bok hur Anders Borg gav honom en stående utskällning inför en stor grupp medarbetare när den första rapporten var klar. Under senare år har Magdalena Andersson gjort likadant med professor John Hassler när han var rådets ordförande.
Borg och Andersson är två ekonomer skolade i akademien som blivit politiker men ansåg att de drev en politik som baserade sig på beprövad forskning. När deras gamla professorer kom med invändningar blev de förbannade och hotade båda med budgetnedskärningar för det Finanspolitiska rådet. Så här efteråt kan man slå fast att det Finanspolitiska rådet inte fått den betydelse som förmodligen Anders Borg och helt säkert Lars Calmfors tänkte sig när det inrättades.
Det visar hur svårt det är att få ihop teori och praktik i politiken. Så ska det nog också vara. Politik bygger trots allt på intressen och ideologi och är sällan en rationell verksamhet. Den ska givetvis bygga på fakta, men politik kommer aldrig att bli rationell. Det kan vara svårt att förstå för en del.
Anders Jonsson har lång erfarenhet av politisk bevakning och har bland annat varit inrikeschef på Sveriges Radios Ekoredaktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
