Skolan Ett jämlikt skolväsende, där alla utbildas i ungefär lika många timmar i samma ämnen, är det mest socialistiska vi har i våra moderna samhällen. De konservativa miljardärerna i USA hatar det, skriver Erik Löfgren.
Häromveckan meddelade Socialdemokraternas partistyrelse att de vill förbjuda vinstuttag i svensk skola. S vill alltså försöka täppa igen den världsunikt kopplade kran som i åratal har sprutat ut skattepengar från det svenska skolväsendet och låtit pengar avsedda för undervisning och radergummin och linjaler istället hamna i riskkapitalistiska pengabingar nere hos det utländska holdingbolag som för stunden visat sig vara skattetekniskt lämpligast för de stora skoljättarnas resultatrapport.
Gott så, kan man tycka, och det hade jag nog också gjort för ett par år sedan – men nu har jag insett att det inte alls räcker. Tacka tankesmedjan Balans och Marcus Larsson för det.
Jag är ganska säker att om man hade kunnat alstra all den energi som Marcus Larsson lägger på att utbilda det svenska folket om vårt skolsystems inneboende brister så hade man kunnat driva runt en mindre partikelaccelerator och ändå få lite kräm över till en bordsfläkt. I långa arga Twitter-trådar och i pedagogiska blogginlägg har han under det senaste året framför allt fastnat för en specifik fråga: de stora aktiebolagsskolornas extremt snabba expansion på skolområdet. I sin nya bok De expansiva har han nu kokat ner alla dessa granskningar och analyser till ett enda långt tjutande alarm om vad som håller på att hända och vilka krafter som släppts lös; en Hesa Fredrik-signal som borde vara omöjlig att ignorera för den som bryr sig om en jämlik skola.
I De expansiva beskriver Marcus Larsson hur det som lanserades som en valfrihetsreform av Bildt-regeringen under det tidiga 1990-talet har urartat till att vi håller på att få en form av friskoleoligarki där enorma koncerner växer så att det knakar och sväljer allt i sin väg; hur det som var tänkt att föra skolägare och skolbarn närmre varandra har lett till att det nu är omöjligt att reda ut vem som äger just det holdingbolag som har det slutliga ägandet över Internationella Engelska Skolans tusentals elever. Ett glatt och gäng bestående av skolentreprenörer, gamla skolpolitiker och internationella riskkapitalbolag har hittat en stabil spene fylld med skattepengar och är nu fast beslutna om att suga denna spene torr med sina giriga trynen.
Det var en medvetet äcklig formulering, men det är mycket som ter sig just äckligt med sättet som det stora internationella kapitalet attackerar en demokratisk institution tänkt att hjälpa barn lära sig saker. Allra äckligast ter det sig att dessa krafter får manegen krattad åt sig av lokala skolpolitiker – trots att de ofta svart på vitt kan se att ytterligare en friskoleetablering skulle leda till miljonförluster i den kommunala skolbudgeten.
Det är skrämmande läsning om hur vårt system med skolpeng och tillhörande skolmarknad fullkomligt systematiskt sliter både jämlikheten och de kommunala skolbudgetarna i stycken. Men det är först när man lyfter blicken och sneglar över Atlanten som bilden för skolan blir fullkomligt beckmörk – för i världens mest inflytelserika land vill några av världens mäktigaste konservativa rasera skolväsendet som vi känner det.
Deras verktyg för att lyckas? Att införa just vår form av individuell skolpeng i USA.
Marcus Larsson är nämligen inte ensam om att ha velat »slå igång larmet« vad gäller alarmerande utvecklingar på skolfronten. För ett år sedan kände Jennifer Berkshire och Jack Schneider ganska exakt samma rädsla för den amerikanska skolans framtid och skyndade sig ut med en alarmerande och dystopisk brandskrift om var den amerikanska skolan är på väg om de konservativa krafterna får som de vill.
Boken A Wolf at the Schoolhouse Door är ännu mörkare läsning än Larssons – just för att den blickar mot framtiden och varnar för vad som är på väg att hända på skolfronten i världens mest inflytelserika land, om de lyckas med projektet att införa en amerikansk skolpeng (en så kallad »school voucher«) och en gång för alla putta ut skolan och bildningen på den konkurrensutsatta marknaden.
Konservativa miljardärer, deras allierade makthavare och de tillhörande tankesmedjorna på den extremistiskt liberala högerkanten har riktat sitt Sauron-öga mot det amerikanska skolväsendet – en offentligt finansierad undervisningsindustri som omsätter 500 miljarder dollar årligen och som till skillnad från mycket annat är helt konjunkturokänslig.
I boken citeras bland annat den amerikanske ekonomen Gordon Lafer, som studerat utvecklingen under det senaste decenniet och satt ord på vad de resursstarka och mäktiga högerkrafterna försöker göra: de vill ta bort den sista sociala rättigheten som de flesta amerikaner fortfarande anser sig ha rätt till via sitt medborgarskap. Ett någorlunda jämlikt skolväsende, där alla utbildas i ungefär lika många timmar i samma ämnen, är det mest socialistiska vi har i våra moderna samhällen. De konservativa miljardärerna i USA hatar det.
Med hjälp av en individuell skolpeng för alla amerikanska skolbarn vill de rasera denna socialistiska kvarleva och föra samhället tillbaka till en tid innan alla barn fick en liknande undervisning – och i samma veva ta hand om de enorma pengar som finns att tjäna på en privatisering.
I boken beskrivs hur dessa krafter bland annat attackerar lärarfacken, hur de lobbar för enorma nedskärningar både vad gäller resurser och statlig övervakning och genom att »digitalisera« skolan i en mån som skulle göra lärare till hemmasittande gig-arbetare framför en dator som har upp till 170 elever i sina virtuella klassrum. Dystopin som utmålas är en »don’t forget to leave us a review«-skola där enskilda lärares effektivitet och duglighet ska bedömas av kunderna, på samma sätt som en frisörs duglighet ska kunna bedömas av den nyklippte i stolen. Om alla amerikanska barn får en skolpeng kan de tillsammans med sina föräldrar välja vilken kunskap och vilka lärares undervisning de vill »shoppa«. Dåliga skolor och dåliga lärare – som inte uppfyller konsumenternas kravbild – skulle slås ut, precis som den fabrik som gör äcklig keso eller den skotillverkare som tillverkar dåliga sulor.
(Känns argumentationslinjen igen? Marknaden skulle inte tillåta skolor med missnöjda kunder.)
Med hjälp av införandet av en skolpeng av svensk modell ser högerkrafterna hur de skulle kunna marknadisera sönder det amerikanska skolsystemet
Dessa mörkerkrafters verktyg för att åstadkomma detta nyliberala skolhimmelrike är inte främst fria vinstuttag för skolföretag. A Wolf at the Schoolhouse Door är fylld av exempel på hur amerikanska skolentreprenörer redan nu lyckats dränera sina friskolor via skattetekniska kryphål, trots att vinst gjord på offentliga medel är förbjudet i delstaten. Exempel på exempel lyfts på hur »eduprenörer« (entreprenöriella individer inom education-sektorn) fått sina friskolor att växa till väldiga koncerner som gjort deras ägare till jetplansflygande mångmiljonärer – innan de till slut kollapsat ihop igen på grund av att låg lärartäthet och stora klasstorlekar inte är något som gör kunderna nöjda i det långa loppet.
Vill man förstöra ett jämlikt skolväsende är det inte de fria vinstuttagen utan en obligatorisk skolpeng för alla elever som är det viktigaste verktyget.
Med hjälp av införandet av en skolpeng av svensk modell ser de extremt resursstarka, tålmodiga och politiskt mäktiga högerkrafterna hur de skulle kunna marknadisera sönder det amerikanska skolsystemet till så små och fragmentariska bitar att det aldrig någonsin skulle gå att sätta samman igen. Eleverna ska bli kunder, det offentligas ansvar ska minskas, lärarlegitimationen ska slopas (i skolmarknadsliberala Arizona har man redan börjat kasta ut legitimationer till över 7 000 obehöriga), facken ska krossas och skolsystemet så som vi känner det ska förgöras.
Och utbildningen som vi känner den – att svetsarens son går i samma klass som bankirens dotter – skulle vara förändrad för alltid. För med en skolpeng och en marknad är det mycket enklare att göra extrema nedskärningar i finansieringen av skolan, eftersom det enkelt går att justera hur mycket som varje elev ska få att handla undervisning för.
För det är helt klart: utbildning blir dyrare och dyrare, jämfört med prisutvecklingen i det övriga samhället. Att tillverka en Toyota eller en sockrad frukostflinga har blivit otroligt mycket effektivare under årens lopp, men att lära ett barn multiplikationstabellen eller att spela Beethovens sjua tar fortfarande ungefär lika lång tid (jag kan eventuellt ha missat någon ny utbildnings-app från Schoolidoolio som löst denna baksida av Baumol-effekten). Den allmänna skolan har dessutom fortfarande ett mål att utbilda »hela« barnet: låta även lagerarbetarens son och Foodora-cyklist-dottern att pröva på musik och bild och fördjupa sina reflektioner över vad det betyder att vara människa i mötet med komplicerad litteratur.
Det är dyrt – och det är inte effektivt. Det ger väldigt lite tillbaka i kronor och ören räknat att den som jobbar som cykelbud har ett sidointresse att skriva svår och ickekommersiell poesi efter jobbet. Det gör lite samhällsekonomisk nytta ifall den som städar på hotellet då och då målar en tavla med sina gamla penseldrag hon lärde sig av bildläraren i sjuan.
Hade föräldrarna gjort kloka val på marknaden kanske det ändå kunde finnas en peng över att shoppa bild eller slöjd för, tänkte de frisinnade makthavarna.
Det här är skattefinansierad utbildning som de konservativa miljardärerna tycker är socialistiskt slöseri med omfördelande skattepengar. Det den förre Trump-utbildningsministern Betsy DeVos och miljardärmagnaten Charles Koch lobbar för är att statens skolpeng bara ska räcka till det allra mest centrala som krävs för att ta ett enkelt jobb ute på marknaden – allt annat bör vara »tillval«, utanför den ordinarie skolpengen, som föräldrarna får köpa till för egna pengar.
Författarna beskriver hur man i Michigan redan 2013 hade som förslag att alla barn skulle få ett »utbildningskreditkort« där föräldrarna fick välja fritt vilken undervisning som de ville köpa till sina barn. På så sätt skulle skolan bara behöva lägga 50 000 kronor per elev och år, förklarade man, istället för 70 000 kronor. Hade föräldrarna gjort kloka val på marknaden kanske det ändå kunde finnas en peng över att shoppa bild eller slöjd för, tänkte de frisinnade makthavarna.
Folket i Michigan blev rasande och lyckades med protester stoppa förslaget, men det är just det här Berkshire och Schneider beskriver i A Wolf at the Schoolhouse Door: att stödet för en allmänt finansierad och jämlik skola är urstarkt, även i USA – men att motståndet från miljardärer, konservativa makthavare och deras allierade tankesmedjor är otroligt synkroniserat, välfinansierat och tålmodigt. Kapitalisterna i USA har lärt sig av det lukrativa lobbyarbetet runt industrier som »Big Pharma«, »Big Tobacco« och »Big Oil« – nu är de fast beslutna om att skapa en »Big School«-industri i världens mest inflytelserika land.
För efter det inledande förslaget i Michigan har nu idéerna om ett »Education Debit Card« slagit rot i flera konservativa stater, bland annat Betsy DeVos hemstat Arizona. Trots det folkliga och fackliga motståndet är de hungriga vargar som tålmodigt huffar och puffar på den amerikanska skoldörren på väg att ta sig in med alla sina huggtänder vässade.
Och visst är Peje Emilsson och hans svenska Kreab- och Svenskt Näringslivs-lakejer skrämmande här i Sverige, men de här amerikanska »vargarna« är samma krafter som sedan 1980-talet varit med och slitit sönder stora delar av den värld vi försökt bygga upp gemensamt till dess, med nyliberala reformer och till synes hegemoniska idéer om konkurrensens läkande kraft i alla sektorer. Nu har de alltså vänt sitt gemensamma Sauron-öga mot den sista sociala rättighet vi som medborgare fortfarande tror oss ha rätt till: en likvärdig skolgång.
Den svenska skoldebatten borde bli än mer uppskrämd av denna snegling mot utvecklingen i USA. Precis som Marcus Larsson lyfter fram i De expansiva måste motståndet mot marknadsskolan bli mindre inriktat på kvartalsvisa ilskeutbrott mot Academedias senaste vinstresultat och mer inriktat mot att attackera själva skolpengssystemet. Det största felbeslut vi tagit vad gäller vårt skolväsende är att ha placerat ut elever och lärare och rektorer på en konkurrensutsatt marknad avsedd för frukostflingor och yoghurtförpackningar – inte för kunskap och bildning.
Det är framför allt den individuella skolpengen som gör att några av världens mäktigaste kapitalister ser oss som ett föregångsland vad gäller att kunna slita sönder ett offentligt finansierat skolsystem till oigenkännliga bitar.
Alla som värnar en jämlik svensk skola måste göra precis allt för att en gång för alla dra tillbaka våra barns utbildning från marknaden.
***
Vill du kommentera texten? Följ Dagens Arena på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
